Nya läkemedel ger hopp för patienter med spridd hudcancer

Om hudcancer av typen malignt melanom upptäcks i tid är prognosen god. Men om tumören har spridit sig saknas effektiv behandling. I sena stadier är den genomsnittliga överlevnaden bara sex till nio månader.

Dagens Medicin har tidigare skrivit om två lovande läkemedel mot metastaserat malignt melanom (nr 40/10).

Nu bekräftas den positiva effekten för båda läkemedlen i två fas 3-studier som publiceras i tidskriften New England Journal of Medicine.

I den ena studien utvärderades vemurafenib - en substans som hämmar den okontrollerade celldelningen hos patienter med en mutation i en gen som kallas BRAF.

Mutationen finns hos runt hälften av alla patienter med malignt melanom.

675 patienter från 12 länder, däribland Sverige, lottades till behandling med vemurafenib eller dacarbazine, som sedan tidigare används vid behandling av malignt melanom.

Samtliga hade spridd cancer och en mutation i BRAF-genen.

Resultaten visar att påtagligt fler levde efter sex månader i gruppen som fått vemurafenib - 84 procent, jämfört med 64 procent i dacarbazinegruppen.

Dessutom medförde behandlingen med vemurafenib mindre risk för att sjukdomen fortskred samt större chans att tumören krympte.

Resultaten var så bra att patienterna i dacarbazinegruppen fick övergå till det nya läkemedlet.

Den andra studien gäller läkemedlet ipilumumab (Yervoy) , en immunstimulerande antikropp som i maj fick en positiv rekommendation från den europeiska läkemedelskommittén CHMP.

I studien lottades 502 patienter med spridd cancer till behandling med ipilumumab plus dacarbazine eller enbart dacarbazine.

Patienterna i ipilimumabgruppen levde signifikant längre jämfört med den andra gruppen. Efter sex månader, ett år respektive tre år levde 47, 28 respektive 21 procent.

Motsvarande siffror för dem som fått endast dacarbazine var 36, 18 respektive 12 procent.

Företagen Hoffmann-La Roche respektive Bristol Myers Squibb finansierade studierna.

Läs abstract:

￭ New England Journal of Medicine, publicerad online 5 juni 2011
￭ New England Journal of Medicine, publicerad online 5 juni 2011