Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Neurologi

Elbehandling gav neurokirurg nytt liv

Publicerad: 6 november 2014, 10:00

PÅ JOBBET. Stefan Stråhle slutade jobba som neurokirurg när han fick diagnosen Parkin­sons sjukdom, men ägnar sig fort­farande åt smärtpatienter.

Foto: Johan Löf/Bildbyrån

Han är neurokirurgen som ägnade många år åt att sätta in elektroder i ryggraden på smärtpatienter. Nu har parkinsondrabbade Stefan Stråhle själv fått ett nytt liv tack vare elstimulering av hjärnan.


Stefan Stråhle var länge verksam som neurokirurg vid neurocentrum vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Men när han fick diagnosen Parkinsons sjukdom för elva år sedan lade han kniven på hyllan och började i stället ägna sig åt rehabilitering och smärt­patienter.

Med tiden blev han sämre. När effekten av läkemedlen avtog blev de för parkinsonpatienter så typiska svängningarna i symtomen allt mer markanta.

– Till slut bestod dagen av tvåtimmarscykler: en halvtimme då jag kunde gå och en halvtimme då jag inte kunde gå alls. Däremellan hade jag kanske en halvtimme då jag hade enorma svårigheter att gå, men trots allt kunde, säger Stefan Stråhle.

Han kunde när som helst drabbas av en låsning. Ofta blev han sittande i bilen på parkeringen utanför sjukhuset på morgonen utan att kunna gå in.

– Jag brukade ringa till personalen på mottagningen och be dem att komma ut med en spark­cykel, säger han.

Så småningom genomgick han en operation för så kallad djup hjärnstimulering, eller DBS. Men det tog lång tid för Stefan Stråhle att acceptera att han blivit så sjuk att han behövde behandlingen, trots att han som neurokirurg satt in liknande stimulatorsystem hos ett tusental patienter, främst i ryggraden hos smärtpatienter.

Vid DBS opereras elektroder in i ett visst område i hjärnan för att stabilisera rörelsestörningar vid exempelvis Parkinsons sjukdom. Behandlingen tros verka genom att hämma felaktiga nervsignaler som är kopplade till störningarna.

– Jag kände länge ett emotionellt motstånd mot att behöva sticka in elektroder i hjärnan, trots att min neurolog tog upp frågan om en sådan operation under flera års tid, säger Stefan Stråhle.

– Men en dag kände jag plötsligt: nej det här går inte. Jag hade nått en brytpunkt när livskvaliteten var kraftigt påverkad. Det kändes som fritt fall. Då bestämde jag mig för att jag ville genomgå operationen, fortsätter han.

I november 2013 opererades han av ett team som leddes av en kollega och vän sedan många år.

– Jag litade fullständigt på honom. Han redo­visade varenda möjlig komplikation inför operationen, säger Stefan Stråhle.

I dag mår han mycket bättre än före operationen. Han går betydligt bättre och slipper de ständiga låsningarna.

– Man kanske vinner tio år, även om det är mycket individuellt. Det är mycket, mycket värt det. Även om det hade handlat om ett år så hade det varit värt det, säger han.

Han konstaterar att hans egen erfarenhet som läkare och neurokirurg antagligen gjort det lättare att manövrera genom vårdapparaten.

– Självklart är det så. Så är det för alla som själva jobbar i vården. Vi kan ju systemet.

– Jag vet till exempel vilka intyg Försäkringskassan behöver för att fatta beslut i olika frågor. Och om jag behöver ställa om stimulatorn så går jag bara in till neuromottagningen, som tillhör min egen arbetsplats, säger han.

Stefan Stråhle tycker också att han har nytta i jobbet av sina erfarenheter av att vara patient.

– Jag tycker att det är lättare att få kontakt med patienterna när jag berättar att jag har Parkinsons sjukdom. Det känns som att de öppnar sig mer när de förstår att jag har egna erfarenheter av sjukdom.

När han fick diagnosen hade han dock ingen fördel av sina tidigare erfarenheter. Snarare tvärtom.

Flera år dessförinnan hade Stefan Stråhle upptäckt att han fick kramp i händerna, framför allt den vänstra, när han skulle operera. Han hade dessutom ont i musklerna.Så småningom blev det också tydligt att vänstra armen inte svängde med när han gick.

En dag i början av hösten 2003 bad hans dåvarande chef på Neurocentrum att få tala med honom.

– Han sa att jag visade tecken på Parkinsons sjukdom. Jag ville inte alls köpa tanken, men när jag kom i väg till neurolog blev jag överbevisad. Det var oerhört tufft. En anledning är kanske att jag en gång började min neurokirurgiska karriär som parkinson­kirurg.

På den tiden, i början av 1980-talet, handlade kirurgin om att minska symtomen genom att bränna områden i patientens hjärna.

– De som opererades då var mycket sjuka. I början, när jag precis fått diagnosen, kopplade jag lätt ihop mig med dem, vilket var väldigt jobbigt, säger Stefan Stråhle.

– Men efter ett tag insåg jag att diagnosen inte innebar att livet var slut. Nu har jag ett mycket bra liv, fortsätter han.

I dag jobbar han 25 procent på smärtmottagningen på Rehabiliteringsmedicinskt centrum, som i sin tur är en del av Neurocentrum.Han gör också sitt bästa för att öka kunskapen om Parkinsons sjukdom.

– Jag försöker vara med och kicka i gång forskning, sedan får andra, som kanske har mer nytta av en avhandling, fortsätta och sammanställa resultaten.

Till exempel presenterades resultaten av en ännu opublicerad studie som han varit delaktig i under en stor kongress om Parkinsons sjukdom i Stockholm i somras.

De visade preliminärt att personer som senare insjuknat redan vid mönstring visat vad som skulle kunna tolkas som tecken på Parkinsons sjukdom.

Just nu pågår också sammanställningen av en omfattande enkätstudie om livskvalitet och arbete hos personer i yrkesverksam ålder som drabbats av sjukdomen.

KATRIN TRYSELL

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev