Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Neurologi

Fann närhet i bygden med stora avstånd

Publicerad: 2 november 2012, 08:39

Milslånga avstånd, men ändå närmare patienterna. ST-läkaren Anna Borg byter Stockholm mot Jokkmokk under några veckor – och hittar kärnan i sitt yrke.


Det är första året som 90-årige Bror Erik Karlsson inte är med på älg­jakten. Hjärtat krånglar och han vilar upp sig på en av sex observationsplatser på Jokkmokks vårdcentral.

– I år ska jag gå på fotvård i stället, säger han på maklig norrländska och forsätter med att berätta att han arbetat i skogen sedan han var 14.

Bredvid sängen sitter Anna Borg och lyssnar koncentrerat.

Att möta andra livsöden än på Ältapraktiken i Nacka strax utanför Stockholm tycker hon är en av poängerna med att vara här. Hon tillbringar åtta veckor spridda över ett år i Jokkmokk som en del av sin sidoutbildning, randning. Valet att randa sig inom glesbygdsmedicin är hon ganska ensam om.

– Jag ville ha en utmaning, se om mina kunskaper sträcker sig utanför storstan, förklarar Anna Borg.

När Dagens Medicin kommer på besök i slutet av augusti är det en solig sommardag i Stockholm. Jokkmokk har nyss haft två grader varmt och lite snömodd. Anna Borg tar emot i en 70-talsbyggnad som ser ut som, ja en vårdcentral var som helst. Men små tecken på att vi befinner oss djupt inne i de norrländska skogarna sipprar in genom de brungrå väggarna. Från väntrummet hörs ett samtal om gruvbrytning, ovanligt många besökare bär skogsarbetarbyxor, och dagens första patient har åkt tio mil för en rutinkontroll. En del färdas längre än så. Nyligen kom ett par i 90-årsåldern i helikopter från Kvikkjokksfjället för en hälsokontroll.

De långa avstånden kräver ett annat sätt att tänka, konstaterar Anna Borg. Bor patienten tio mil bort är det svårare att titta förbi för en rutinuppföljning av till exempel ett högt blodtryck.

– Man får hela tiden försöka ordna så att logistiken löser sig för patienten, och tänka utanför vårdprogrammen som styr i Stockholm i hög grad men kanske inte alltid är det bästa för patienten.

Anna Borg tycker att läkarna generellt får ta större helhetsansvar för patienterna här. Vårdcentralen har både egen röntgenutrustning och en ambulans­station. Och observationsplatserna gör att till exempel sköra äldre kan läggas in några dagar i stället för att åka jojo in och ut på akuten.

Men inte minst finns mer tid. Här träffar alla patienter först en sjuksköterska för bedömning, medan läkarna kopplas in vid mer komplicerade fall och därmed får mer tid till dem med större behov. För varje besök avsätts en halvtimme och som mest bokas sju, åtta patienter in per dag. I Stockholm träffar Anna Borg minst dubbelt så många.

­– Här uppe slipper jag alla halsar, öron och förkylningar. De kommer till mig först om något krånglar och i stället får jag mer tid över till kroniker, äldre och andra som behöver mig bäst, säger hon.

I gengäld axlar sjuksköterskorna ett stort ansvar. Frågan är om det syns i plånboken.

Nej! svarar ambulanssjuksköterskorna Erika Hubertsdotter och Åsa Mattson i kör när vi stöter på dem i fika­rummet. De hoppar mellan många roller: arbete på mottagningen, telefonrådgivning, hembesök och ambulansen ­– ofta under samma dag.

De har redan bytt mellan ambulanskläder och mottagningskläder flera gånger under dagen och pustar nu ut i soffan.
– Vi ska kunna rutinerna överallt och förväntas ta mer ansvar än på andra vårdcentraler, säger Åsa Mattson och hugger in på en tallrik med keso och apelsin.

Tillbaka på Anna Borgs rum slår hon sig ner med nästa patient, en medelålders skogvaktare med högt kolesterol. Han inleder med ett erkännande: Statinerna ligger kvar i förpackningen. Men han äter LCHF-kost, om än inte strikt. Anna Borg svarar diplomatiskt.

– Det är mycket fett va? Det känns inte som det nyttigaste när du har högt kolesterol. Men i slut­ändan är det du som väljer det du mår bra av, och dessutom har dina värden gått ner något, säger hon, och de enas om ett nytt försök med medicinerna.

Synen på vad som är friskt och sjukt skiljer sig här uppe och i storstan, konstaterar hon när mannen gått. Ett känt begrepp på Jokkmokks vårdcentral är Lidingösjukan: När barn som flyttat till Stockholm hälsar på och tycker att föräldrarna är i på tok för dåligt skick, och tar dem till vård­centralen.

– Men om föräldrarna tycker att de lever ett gott liv – då är det ett gott liv, kan jag tycka. Det här säger något om vilka krav vi har på vården i städerna. Här har patienterna mer realistiska förväntningar, säger Anna Borg.

Hon tycker att det finns mer tid för reflexion här uppe. Något hon kopplar till ersättningssystemet i Stockholm som ger betalt per läkarbesök, och där det ”alltid finns en liten räknenisse på axeln”. Men här finns en annan sorts stress: Vetskapen att vad som helst kan hända, när som helst. Sjukhuset i Gälli­vare är tio mil bort och så gott som alla akuta fall kommer till vårdcentralen innan de stabiliseras och skickas vidare.

Anna Borg minns särskilt en situation. Hon hade jour när ett strokelarm kom in. Plötsligt får den enda ambulansen ett nytt prio ett-larm och drar iväg. Kvar stod Anna Borg med strokepatienten.

– Vad gör man då?! Sådant ställs jag ju aldrig inför i storstan.

Nu löste sig situationen eftersom ambulansen kom tillbaka snabbt, då patienten den åkt ut till var död. Annars hade SOS Alarm fått ordna ny transport och vid behov finns helikopter i Gällivare.

Pressen av att befinna sig mitt i skogen vägs upp av att alla läkare och sjuksköterskor jobbar nära varandra och att det är lätt att be om råd, tycker Anna Borg. Den närheten verkar gälla även utanför jobb­et. Anna Borg har ingen egen bostad i Jokkmokk och sjuksköterskan hon ska övernatta hos tittar förbi och vill bjuda på köttsoppa till kvällen. Men det krockar med pizzakvällen tillsammans med läkarkollegorna.

– Man lämnas inte vind för våg här. Det är så otroligt öppet och välkomnande! säger Anna Borg.

Den goda stämningen har kanske bidragit till att vårdcentralen, trots glesbygdsläget, inte haft några större problem med bemanningen. De fyra läkarna är inte direkt från bygden – utan från Småland, Kenya, Danmark och Tyskland. Men de som väl kommit hit har stannat. Något läkaren från Småland, Peter Olsson, tror delvis beror på att alla styr över sig själva så långt det går.

– Till exempel är Bosse morgontrött och kan börja halv tio, det hade aldrig varit möjligt i stan. Vi lägger oss heller inte i när man vill ha telefontid.

En annan framgångsfaktor kan vara att vårdcentralen avskaffat dagjouren. Om en läkare är borta täcker de andra bara upp för de akuta fallen medan resten får vänta. På så vis snurrar patienterna inte runt, kontinuiteten ökar och det blir lättare att jobba.

Fast det senaste året har varit slitsamt, tillägger Peter Olsson. Läkarstyrkan halverades plötsligt på grund av barnafödande och en flytt. Själv har han byggt upp ett berg av drygt 2 000 innestående jourtimmar. Här lurar en baktanke med att ta emot en ST-läkare från Stockholm.

– Om vi får någon som kan vår organisation och kan hoppa in i framtiden, så kan vi andra ta lite ledigt, säger Peter Olsson och sneglar leende på Anna Borg.

Hon säger inget just då. Senare berättar hon att målet är att återvända till glesbygden, men kanske någonstans närmare Stockholm där familjen är rotad. Helt klart har bredden i arbetet på glesbygden gett mersmak.

– Det är en otrolig tillfredställelse att få vara så allround. Folk åker till Indien och Tanzania under sin ST, men jag tycker det här är mer lärorikt. Det här är kontentan av att vara allmänmedicinare.

HANNA ODELFORS

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev