Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Neurologi

Han missionerar för en fräsch syn på Freud

Publicerad: 16 mars 2012, 09:00

Divanen gör comeback – hand i hand med hyperteknologisk hjärnforskning. Mark Solms är pionjären som förenar psykoanalys och neurovetenskap. Och han anser att det är hög tid att psykiatrin börjar lyssna på Freud.


Psykiatrin har ett problem. En liten detalj har glömts bort. Känslorna.

I alla fall enligt Mark Solms, banbrytare inom det relativt nya fältet neuropsykoanalys, som handlar om att förena modern neurovetenskap och psykoanalys. Två områden som legat i ständig fejd. ”Som Manchester United mot Liverpool”, som Mark Solms uttrycker det. Nyligen var han i Stockholm för att föreläsa för Svenska psykoanalytiska föreningen om sitt forskningsområde: drömmar. Han har bland annat visat att personer med skador i vissa delar av hjärnan förlorar både förmågan att drömma – och sina inre drivkrafter.

På så vis är drömmarna en perfekt utgångspunkt för det Mark Solms är mest känd för, att koppla ihop Freud med biologin.

– Freud byggde sina teorier på drömmar, och om vi kan förstå hjärnmekanismerna bakom drömmarna så får vi en grund för koppla ihop de två sidorna med varandra.

Han är neurovetare i grunden, men utbildade sig till psykoanalytiker i London för att få förståelse för båda aspekterna av hjärnan. Och för att kunna bygga en bro emellan dem, vilket är absolut nödvändigt enligt Mark Solms. Båda sidor saknar nämligen något som den andra har.

Psykoanalysen behöver sin forna motpart för att lära sig att se på hjärnan på ett vetenskapligt sätt, medan den kallt beräknande neurovetenskapen behöver sin gamla antagonist för att få in det psykologiska perspektivet och känslorna.

Det tydligaste exemplet på att känslolivet negligerats inom den biologiskt inriktade psykiatrin är behandlingen av depression med SSRI-läkemedel, hävdar Mark Solms. Han hänvisar till den stora så kallade Star D-studien, som utvärderat effekten av olika läkemedel mot depression.

– Förhoppningarna var enorma när dessa mediciner kom, men nu visar forskningen förkrossande resultat när det gäller effekten. Hur kan hela psykiatrin i flera decennier skriva ut något som sedan visar sig vara placebo? Det pekar på att något är väldigt fel med hur vi praktiserar psykiatri i dag.
Felet, anser han, ligger i synen på depression som enbart en brist på serotonin. Man har bortsett ifrån de djupt rotade känslor som är specifika för depression, som hopplöshet och uppgivenhet.

– I stället borde vi använda mediciner som är specifikt riktade mot mekanismer som är specifika för depression, säger Mark Solms och syftar på särskilda opioidsystem i hjärnan.

Läkemedlen behövs, menar han, men bara för att göra patienterna mottagliga för psykoterapi.

– Det ska inte vara en tävling mellan mediciner och psykoterapi, inte en fråga om att det ena är bättre än det andra. Det handlar om två aspekter av hur hjärnan fungerar.

Att den psykodynamiska terapin, som är en gren av psykoanalysen, skuffats undan i dagens KBT-vurmande sjukvård är helt och hållet självförvållat, anser han.

– Man har inte ansträngt sig tillräckligt för att visa vetenskapligt att metoderna fungerar. Nu startas randomiserade studier för att jämföra psyko­dynamisk terapi med läkemedel eller KBT vid vissa tillstånd. Det är en början på något som borde ha gjorts för 20 år sedan.

Att psykoanalysen fjärmat sig från vetenskapen menar han beror på att dess utövare misstolkat sin egen guru. Freud var i grunden neuroforskare och ville att psykoanalysen på sikt skulle bli ett med hjärnforskningen, när det utvecklats vetenskapliga metoder som gör det möjligt.

Ett exempel på att detta håller på att ske är växande bevis för att ”talking therapies” påverkar hjärnans aktivitet. Något som möjliggjorts med moderna bildtekniker som funktionell magnet­resonans­tomografi, fMRI.

Mark Solms vill gjuta mod i psykodynamiskt skolade psykiatrer som känner sig satta på undantag i dagens sjukvård – deras sätt att se på hjärnan håller på att bli modernt igen.

– De närmsta decennierna kommer neurovetenskapen att vara psykodynamisk, det är jag över­tygad om.

Samtidigt spår han två förändringar i hur psyko­analys och psykodynamiska terapier används i vården. Dels kommer de att tillämpas mer selektivt vid tillstånd där det finns en vetenskapligt bevisad effekt – inte minst den tidskrävande psyko­analysen som bara är motiverad vid mycket komplexa tillstånd som personlighetsstörningar. Dels kommer själva terapiformerna att förändras i takt med en ökad förståelse av hjärnan.

– Vi får ny kunskap om det nästan varje vecka, och behandlingen kommer att förändras på ett sätt som inte går att förutsäga i dag.

HANNA ODELFORS

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev