Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Neurologi

Sponsorn som gillar att grilla forskarna

Publicerad: 22 februari 2012, 13:07

Professor Mikael Oliveberg presenterar sin forskning om ALS för sponsorn Bertil Hållsten (iförd slips). Till vänster hjärnexperten Lars Oreland och till höger Bertil Hållstens son Henrik Hållsten samt Hans Wigzell, före detta rektor

Foto: AnnaKarin Drugge

En pensionerad kapitalförvaltare ger en förmögenhet till hjärnforskning. Och håller järnkoll på forskarna i sina förhör.


Ämnen i artikeln:

ALSNorrlands universitetssjukhus

Onsdag förmiddag i januari.

Plats: Norrlands universitetssjukhus i Umeå.

Utfrågare: Bertil Hållsten, före detta kapitalförvaltare och numera sponsor av svensk hjärnforskning.

Bisittare: Hans Wigzell, före detta rektor på Karolinska institutet, och Lars Oreland, tidigare ordförande i Hjärnfondens vetenskapliga nämnd.

Utfrågade: Fyra ALS-forskare.

– Bland det intressantaste är att forskarna funnit att många ALS-patienter har en våldsam upp­repning av genetiskt material bredvid en viss gen. De får godkänt, säger Bertil Hållsten skämtsamt.

Bertil Hållsten med entourage är i Umeå för årets möte med forskargruppen, som hittills fått 13,5 miljoner kronor av hans stiftelse. Han är något av en doldis, men i det tysta har stiftelsen skänkt 40 miljoner kronor via Hjärnfonden, se fakta­ruta.

Att det blev just hjärnforskning har delvis att göra med att området är relativt underfinansierat. Men även med rädsla.

– De sjukdomar jag själv känner mest oro för är de som drabbar hjärnan. Demens, till exempel. Jag vill gärna vara med på en hörna för att öka kun­skaperna om dem, säger Bertil Hållsten när vi träffas i villan i Nacka utanför Stockholm några dagar före Umeåbesöket.

– Och vi tyckte det blev lite mycket för barnen att ärva, tillägger hustrun Brita Hållsten.

Paret kan ses som en del av en ny våg av fil­antropi, kännetecknad av ett personligt engagemang bland givarna. Det räcker inte att bara skänka – de som ger vill göra skillnad i en viss fråga. I stället­ för att ge en klumpsumma till Hjärnfonden är Bertil Hållsten med och handplockar vilka som får pengar.

– Det är roligare så. Jag kan inte säga att det blir ett bättre urval, men jag har lite egna idéer om att gå lite vid sidan av.

När hans stiftelse började donera 2003 kunde Hjärnfonden utannonsera större anslag under längre tid än tidigare. Ett 70-tal ansökningar bedömdes av fondens vetenskapliga nämnd, och ur den bästa gruppen valdes fyra projekt.

– Här hade jag möjlighet att lyfta fram sådana som inte hamnat i den absoluta toppen men som jag ville stödja. Ett exempel är ALS-forskarna i Umeå. Nämnden kanske inte uppfattade ALS som det viktigaste området, men jag var kaxig nog att argumentera för att en bidragsgivare kan ha lite andra preferenser, till exempel vara beredd att ta större risker och satsa på mer oprövade forskargrupper.
Finns det ingen risk med att en privat finansiär är med och styr över forskningen?
­– Bättre med någon som lägger sig i, än att det inte blir någon forskning alls. Men det är viktigt med en ”kvalitetsgaranti” genom Hjärnfondens vetenskapliga nämnd.

Pengarna kommer från investeringar i läke­medels­före­tag och bioteknik. Under sin tid som kapitalförvaltare på SEB tog han hand om bankens läkemedelsfond. Han satsade på små innovativa bolag som var på väg upp, till exempel Amgen, och fonden stack iväg som en raket.

Framgången förklarar han med att han ”läste på lite”. Plöjde material från företagen, vetenskapliga studier och medicinska böcker. Snart fanns ett helt arkiv hemma i villan.

– Det var lite svårt att begripa ibland, men jag ville förstå mig på vad de utvecklar. Det var nog det som lockade mig mest.

Den lockelsen finns kvar. En gång om året besöker han och intervjuar forskarna, med stöd av några experter. Och han förbereder sig minutiöst. Bertil Hållsten tar fram en pärm om ALS-forskning ur arkivet i villan, fylld med faktaunderlag och vetenskapliga publikationer. Och det idoga läsandet märks – han rabblar läkemedelssubstanser och felveckade proteiner i en rasande takt.

– Jag är väldigt nyfiken, dels på vad de gjort med mina pengar, dels på själva forskningen. Och jag tror att forskarna uppskattar det. Om någon konstig figur ger dem pengar så är det nog en fördel att man är intresserad.

Han vill dock tona ned sin insats, det är inga enorma belopp han skänker jämfört med många andra finansiärer. I förhållande till hans bakgrund är det däremot mycket. Pappan var lagerarbetare på en järngrossist och det är lättare att ge bort pengar om man inte har vuxit upp i överflöd, tror Bertil Hållsten.

Hur mycket handlar om fåfånga, att göra ett avtryck?

– Det är klart att det är kul att möta forskarna och få höra att man gör något bra.

– Men jag tycker att det är så här man ska göra. Vi går mot ett alltmer amerikanskt samhälle, inkomstskillnaderna ökar och då har man en skyldig­het att bidra. Och när jag har fått pengarna genom vettiga investeringar inom biotech ­– varför inte ge en del tillbaka?

HANNA ODELFORS

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev