Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Äldre som bor kvar hemma är storkonsumenter av akutsjukvård

Publicerad: 20 september 2004, 13:18

Äldre personer i särskilt boende konsumerar häpnadsväckande lite sjukvård, mindre än de som bor kvar hemma i så kallat ordinärt boende, och till och med mindre än äldre som inte behöver något stöd alls från kommunens äldreomsorg. Det visar resultat från den första svenska studien som kartlagt de faktiska vårdbehoven hos äldre i olika boendeformer.


Hittills har ingen haft en klar bild över hur den svenska äldrevården egentligen ser ut, till exempel konsumtionen av olika former av vård och omsorg hos olika vårdgivare. Det ska Snac-studien, Swedish National Study on Ageing and Care, råda bot på. Studien genomförs parallellt i Skåne, Stockholm, Hälsingland och Blekinge.  Nu är de första resultaten klara.  - De visar att det är en myt att personer i särskilt boende belamrar vårdplatser ute på sjukhusen. Det är tvärtom de som bor kvar hemma som har den största vårdkonsumtionen, medan de med sämst funktionsförmåga konsumerar minst. Man kan börja fundera på om de rentav får för lite vård i förhållande till sin problematik. Det har vi ännu inget svar på, säger Ingalill Rahm Hallberg, professor i vårdvetenskap vid Lunds universitet och ansvarig för vårdsystemdelen av Snac-studien i Skåne.  En tänkbar förklaring till att vårdkonsumtionen är större hos de patienter som bor kvar hemma kan vara att de är utlämnade åt akutsjukvården när något inträffar. I särskilt boende finns större tillgång till personal.  I dag minskar många kommuner antalet platser i särskilt boende till förmån för ordinärt boende, i linje med den så kallade kvarboendeprincipen som innebär a tt det bästa för äldre personer är att få bo kvar hemma. Det bekymrar Ingalill Rahm Hallberg.  - Eftersom vi så tydligt ser att ordinärt boende är förknippat med en hög vårdkonsumtion så tycker jag det är en tveksam åtgärd, säger hon.  I slutändan kan det, enligt Ingalill Rahm Hallberg leda till att de här personerna kommer att åka in extra mycket till sjukhus, så problemen flyttas över till landstinget och skapar onödigt besvär för de äldre.  En annan del av Snac-studien går ut på att undersöka vilka kriterier kommunerna utgår från när de gör sina biståndsbedömningar.  Detta har krävt en standardiserad metod för att beskriva de äldre personernas allmäntillstånd, eftersom de enskilda bedömarnas egna klassifikationssystem varierar kraftigt. Det har forskarna löst genom att utgå från en mängd olika frågor. Svaren tolkas sedan om till tre index som beskriver hur personen klarar att sköta sitt eget hem, sin personliga omvårdnad och personens psykosociala tillstånd.  - På så vis kan de äldre personerna delas upp i olika vårdnivåer, vilket gör det möjligt att jämföra vårdbehovet i olika stadsdelar, eller i olika kommuner, berättar Ingalill Rahm Hallberg.  Forskarna har sedan jämfört varje persons vårdnivå med den kommunala omsorg han eller hon har fått. På så vis har de, föga överraskande, upptäckt att nedsatt förmåga till personlig omvårdnad väger tungt vid kommunens biståndsbedömning.  Något som däremot förvånade forskarna var att psykosocial nedsättning, till exempel depression, ångest eller andra svårhanterliga beteenden, inte leder till vårdinsatser.  - Det innebär att man stänger dörren för möjlighet till adekvat hjälp. På något sätt tror jag att man har tolkat Ädelreformen som att den äldre personen är färdigbehandlad när han eller hon väl hamnat inom den kommunala omsorgen, säger Ingalill Rahm Hallberg.  Det tycks dessutom finnas ett starkt samband mellan att ha anhöriga och möjlighet att få plats på särskilt boende, trots att socialtjänstlagen slår fast att bedömningen bara ska ta hänsyn till individens egen funktionsförmåga.  De särskilda boenden som forskarna studerat bebos nästan uteslutande av ensamstående personer.  - Det ser ut som om ansvaret för de äldre successivt har flyttats över på anhöriga. I så fall tycker jag man ska tala om att det ser ut på det sättet för människor, så de får möjlighet att planera för de år i livet då de kan behöva hjälp, säger Ingalill Rahm Hallberg.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev