Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Även små ord tänder ljus

Publicerad: 17 januari 2014, 06:50

Det växte fram att jag ville kunna förmedla hopp, mer än vad jag kunde göra som läkare, säger Agnete Kinman, som sadlade om och blev präst.

Foto: Stefan Jerrevång

Det krävs inte alltid så mycket för att lyfta en döende patient ur hopplöshet. Några ord kan räcka. Säg bara inte att allt nog ordnar sig.


Efter 30 år som läkare skolade Agnete Kinman om sig till präst.

Tolv år in på den nya yrkesbanan ger hon nu ut en bok där hon utifrån sin erfarenhet skriver om möten och samtal med döende patienter.

– Jag ser att det är så lite man behöver göra för att hjälpa. Kanske genom att kunna känna igen dödsångesten, för det är inte alltid som den är så tydlig. Ibland är den tyst och dold hos en blek patient som inte kommer med sina frågor om man inte sätter sig en stund.

Vill alla patienter prata om döden?

– Nej, det vill de inte. En del har skjutit undan de tankarna och orkar eller vill inte ta upp dem till ytan. Det är därför det är så viktigt att det är den döende som väljer vilket ämne man ska tala om.

Hur märker man skillnaden på en patient som har svårt att prata om döden och en som verkligen inte vill?

– För att inte tränga sig på behövs lyhördhet och respekt. Och patienten är ofta tydlig verbalt eller med ickeverbala signaler. Patienter kan intuitivt känna vilka som vågar prata om svåra frågor och varje ny person testas ju. Jag har blivit testad många gånger, ibland lite provokativt.

Hur går det till?

– En patient kan säga: ”Jag vet inte om jag vill prata, det får vi se om du kommer tillbaka en annan gång.” Då tar man det bara med lugn, kan man hitta någon liten humoristisk knorr och ge tillbaka är det fint. Det kanske inte verkar bli något samtal nästa gång om annat än ytliga saker men så plötsligt är man på djupet med de existentiella frågorna.

Hur svårt är det att använda sig av humor?

– Kan man göra det är det underbart, men det är väldigt känsligt hur man gör. Man får vara mycket försiktig och när samförståndsblicken tänds i bägges ögon, det är då det fungerar. När en människa i svåra omständigheter använder humor är det ett sätt att ta tillbaka kontrollen till en del i sitt liv.

Du skriver att man ska undvika formuleringar som ”Det ordnar sig nog!”

– Ja, då rasar förtroendet om detta inte är sant. Då känner patienten att här är en person som inte bryr sig om mig och inte hör vad jag verkligen behöver prata om. Falsk tröst ökar i stället känslor av hopplöshet.

Hur ska vårdpersonal hantera en döende patient som är otrevlig eller direkt elak?

– Försöka att tänka att det här är en olycklig människa som inte förmår bättre och försöka se att det inte är emot mig det här riktas.

Går det alltid? Det finns väl situationer där personal bemöts olika. Är det då inte bra att ta ett steg tillbaka och säga jag vill inte?

– Ja, det kan behövas ibland. Det kan ju vara saker som man inte rår över, det kan vara patientens minnen eller att saker görs olika.

Sedan riktar sig Agnete Kinman direkt till sina forna kolleger.

– Kontakt med läkare, också in i det sista, visar för en människa att hon är så pass mycket värd att doktorn kommer in och ser till henne. Jag får ofta höra antingen: ”Doktorn var inne” eller: ”Doktorn kom aldrig”.

Gillade du denna artikel? Läs också på vår danska systersajt om ortopeden som blir präst.

Jens Krey

Reporter

jens.krey@dagensmedicin.se

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev