Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Bättre cancerprognos av proteiner i äggstock

Publicerad: 25 mars 2002, 13:36

Proteiner som Bax och p53 ger bättre information än dagens metoder om chanserna att överleva äggstockscancer. Men tumörcellernas utvecklingsstadium är den viktigaste faktorn av dem alla. Enligt gynekologen Ingirídur Skírnisdóttir ger hennes resultat "en klar vink" om vilka patienter man ska lägga extra resurser på att hjälpa.


Nya prognostiska metoder kan göra det möjligt att bättre anpassa operation och efterbehandling av patienter med äggstockscancer.  Det framgår av en doktorsavhandling av gynekologen Ingirídur Skírnisdóttir som nyligen lades fram vid institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet.

Under tio års tid, 1988-1998, har hon följt två grupper av kvinnor med tidigt diagnostiserad epitelial ovarialcancer, den vanligaste formen av äggstockscancer. Sammanlagt rör det sig om 226 patienter, 113 i varje grupp.  - De prognosmetoder vi har i dag är delvis otillförlitliga. Jag tröttnade på att se "fel patienter" dö - kvinnor som enligt dagens metoder klassas som lågriskpatienter men ändå drabbas av återfall, säger Ingirídur Skírnisdóttir.  I dag bedöms äggstockscancer bland annat enligt ett internationellt system som kallas Figo-systemet. Förenklat kan man säga att det är en indelning i fyra olika stadier, med hänsyn till framför allt tumörens spridningsmönster.  Men Ingirídur Skírnisdóttir är kritisk till att lägga alltför stor vikt vid Figo-klassificeringen:  - Då tittar man bara på hur det är rent mekaniskt för stunden. Det är som att gå in i ett rum och bara titta på hur möblerna står, utan att försöka ta reda på varför de står som de gör. Man missar biologin.  En annan viktig egenskap för att bedöma aggressiviteten hos en tumör är tumörgraden; om tumörcellerna är väldifferentierade eller primitiva i sin utveckling. Väldifferentierade tumörceller betraktas vanligtvis som mindre farliga.  Femte vanligaste kvinnocancern  Ingirídur Skírnisdóttir studerade tumörer som tillhörde stadierna I-II, det vill säga väl avgränsade tumörer som inte spridit sig utanför bäckenet. Dessa fall utgör ungefär en tredjedel av det totala antalet fall av epitelial ovarialcancer - vilket i Sverige motsvarar cirka 900 fall per år. Det gör äggstockscancer till den femte vanligaste cancersjukdomen hos kvinnor i Sverige.  Prognosen för patienter med tumörer i stadium I-II är förhållandevis god, med en femårsöverlevnad på 70-95 procent, jämfört med mindre än 30 procent för patienter med tumörer i stadierna III-IV.  Enligt Ingirídur Skírnisdóttir behandlas i dag alla patienter med tumörer i stadium I-II på i stort sett samma sätt: Först opereras tumören bort, sedan efterbehandlas patienten med cellgifter.  - Men här gäller det i stället att kunna skilja mellan de värst drabbade patienterna, som behöver all tänkbar behandling, och de lindrigare fallen som klarar sig med bara operation och sedan övervakning, säger Ingirídur Skírnisdóttir.  Förutom kända kliniska och patologiska faktorer har Ingirídur Skírnisdóttir studerat ett antal biologiska faktorer som kan antas ha betydelse för tumörens utveckling och motståndskraft mot behandlingar.  - Jag har begränsat mig till vissa apoptosregulatorer, alltså proteiner som styr programmerad celldöd, och ett antal receptorer för tillväxtfaktorer, förklarar Ingirídur Skírnisdóttir.  Från början var Ingirídur Skírnisdóttir inställd på att kunna urskilja två grupper: en högriskgrupp och en lågriskgrupp. Men när hon hade sammanställt sina resultat framträdde tre riskgrupper.  - Jag ville ha två grupper, för jag såg det som en balans. Men jag upptäckte sedan att det i själva verket handlar om tre grupper. Man kan tala om en högriskgrupp, en lågriskgrupp och en intermediär grupp som är mitt emellan, säger Ingirídur Skírnisdóttir.  Genom att enligt vissa statistiska principer föra samman de faktorer som visar signifikant samband med tumörens svårighetsgrad har Ingirídur Skírnisdóttir tillsammans med sin handledare Bengt Sorbe, klinikchef vid kliniken för gynekologisk onkologi vid Universitetssjukhuset Örebro, utformat en modell som enligt dem är ett bättre prognosverktyg än de enskilda faktorerna var för sig.  Lågriskgruppen kännetecknas bland annat av att tumörcellerna fortfarande uttrycker proteinet Bax, som är inblandat i apoptosmekanismen. Dessutom är tumörcellerna väldifferentierade, de har en låg tumörgrad.  I högriskgruppen är generna som kodar för proteinet p53 muterade, så att proteinet inte fungerar. p53 reagerar på DNA-skador och har förmågan att leda cellen till apoptos om skadorna är för stora.  Bättre prognos fokuserar resurserna  Ingirídur Skírnisdóttir förklarar att högriskgruppen också karakteriseras av att tumörcellerna uttrycker en ökad mängd EGFR, en receptor som sitter i cellmembranet och som reagerar på tillväxtfaktorer. Dessutom är tumörcellerna betydligt mindre differentierade än i lågriskgruppen, de har en hög tumörgrad. I dag undersöks tumörgraden endast i vissa fall.  - Men tumörgraden var den viktigaste faktorn, betydligt viktigare än tumörtyp eller Figo-stadium, säger Ingirídur Skírnisdóttir.  Frågan är om en mer nyanserad prognos verkligen ökar möjligheten att minska antalet dödsfall i äggstockscancer.  - När man identifierar patienter som tillhör högriskgruppen kan man lägga alla upptänkliga resurser på dem. Men det är svårt att säga om man kan bota fler. På samma gång är det viktigt att upptäcka vilka patienter som är i lågriskgruppen, så att man kan ta det lite lugnare med dem, säger Ingirídur Skírnisdóttir.  Att undersöka de aktuella proteinerna är vare sig särskilt dyrt eller svårt. Det finns standardiserade metoder för att preparera tumörvävnaden och testa med antikroppar. Ett eventuellt test skulle kunna göras i samband med att tumören undersöks på patologlaboratoriet.  - I första hand skulle man koncentrera sig på p53, EGFR och Bax, säger Ingirídur Skírnisdóttir.  Men hon påpekar att det ännu är för tidigt för behandlingsrekommendationer. Först måste resultaten bekräftas av andra studier.  - Det här ger en klar vink om vilka patienter som man ska lägga extra resurser på att hjälpa. Det är jag övertygad om. Men ingen vet ännu om jag har hittat helt rätt, säger Ingirídur Skírnisdóttir.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev