Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag29.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Bisfosfonat ger tätare skelett när benvävnad transplanteras

Publicerad: 27 April 2004, 11:58

Bisfosfonater kan användas för att förbättra effekten när benvävnad transplanteras. Det visar forskning vid Universitetssjukhuset i Lund. I framtiden kan bisfosfonaterna även bli ett sätt för att bota vanliga ledförslitningar, tror forskarna.


I dag används bisfosfonater för att förebygga frakturer hos patienter som drabbats av benskörhet, exempelvis kvinnor efter klimakteriet, eller patienter som behandlas med kortison.   Samma läkemedel används också för att minska nedbrytningen av ben vid skelettmetastaser och de nyaste preparaten anses till och med minska metastasutbredningen.  Forskare vid Universitetssjukhuset i Lund har nu börjat undersöka möjligheterna att använda bisfosfonater för att förbättra effekten vid ortopedisk kirurgi.   - Bisfosfonater är definitivt ett nytt vapen för att förbättra behandlingsresultaten efter ortopediska ingrepp och sjukdomar. Mycket talar för att läkemedlen kan vara användbara för behandling av olika former av osteonekros där vävnader i leder har dött, och kanske till och med vid vanlig artros eller reumatiska ledförändringar, säger Magnus Tägil, docent och biträdande överläkare vid ortopedkliniken på Universitetssjukhuset i Lund.  Benmassan i skelettet genomgår en ständig omvandlingsprocess. Ny benvävnad bildas av de celler som kallas osteoblaster, samtidigt som gammalt ben bryts ner av osteoklaster.   Vid exempelvis benskörhet uppkommer en obalans i aktiviteten mellan de nedbrytande och uppbyggande celltyperna. Mer benvävnad bryts ned än vad som bildas.   Bisfosfonater binder till mineralet i skelettet och hämmar osteoklasternas förmåga att resorbera, bryta ner ben.   Benvävnad kan också försvinna av andra anledningar än benskörhet. Exempelvis genom att benet äts upp av elakartade tumörer eller som en konsekvens av ledproteslossning.   För att ersätta benförlusten måste man transplantera benvävnad, antingen från det egna skelettet eller från benbanker med sparat ben.   Benet kollapsar under läkningen  Ett problem vid transplantation av ben och broskvävnad är att den vävnad som flyttas och implanteras exempelvis i en led, ofta kollapsar under läkningstiden.   Detta beror på att bentransplantatet försvagas när levande vävnad växer in i det.   När transplantaten ligger nära intill leder belastas de dessutom ofta så hårt att de sjunker ihop, vilket resulterar i en dålig passform i leden.   Magnus Tägil och hans kollegor anser nu att de kan vara på väg att lösa dessa problem. I en studie som de presenterade vid en konferens arrangerad av Orthopedic Research Society i San Fransisco i USA i början av mars, gav de råttor intravenös behandling med bisfosfonater, inför en bentransplantation.   Sex veckor senare undersöktes transplantaten. Hos de råttor som hade behandlats med bisfosfonater var andelen ben i transplantatet 16 procent, jämfört med 5 procent hos råttorna i kontrollgruppen.   Bentätheten var med andra ord mer än tre gånger så hög.   Läroböckerna måste skrivas om  De råttor som behandlades med bisfosfonater hade dessutom en högre andel nybildat ben i transplantaten, 10 procent, jämfört med 4 procent hos dem i kontrollgruppen.   Det överraskade forskarna, eftersom man tidigare har trott att det är nödvändigt att det finns nedbrytande osteoklaster på benytan för att osteoblasterna ska kunna bilda ny benvävnad.   Men de nya studierna pekar alltså snarare på en ökning av nybildningen av ben vid hämning av osteo-  klasterna.  - Vi misstänker att det inte är före-  komsten av osteoklaster utan snarare förekomsten av benvävnad och därmed benyta, som avgör förutsättningarna för osteoblasterna att bilda nytt ben. Eftersom även andra forskargrupper har visat liknande resultat, får läroböckerna nu kanske skrivas om, säger Magnus Tägil.  I en annan studie har de undersökt hur inläkning av transplantat påverkas av samtidig kraftig mekanisk belastning.   Syftet var att efterlikna de förhållanden som uppstår i en led som används. I undersökningen sköljdes transplantaten i bisfosfonatlösning i samband med ingreppet, i stället för att råttorna fick intravenösa injektioner.   Möjligt att förebygga ledförslitning   Resultaten visade att transplantaten, förutom att de fick ökad bentäthet, även fick betydligt ökad hållfasthet vid belastning, jämfört med obehandlade transplantat.  - Detta visar att båda dessa metoder kan påskynda läkningsprocessen och minska risken att implantaten förstörs, säger Magnus Tägil.  Han anser att bisfosfonaterna kan få ännu fler användningsområden. Långtidsbehandling med bisfosfonater i tablettform skulle sannolikt kunna användas för att förebygga vanlig ledförslitning, artros, men även den ben- och brosk-  kollaps som drabbar reumatiker.   - Det skulle vara en revolution om vi kunde utveckla en enkel medicinsk behandling för patienter med dessa vanliga folksjukdomar. Bisfosfonaterna utgör definitivt en teoretisk möjlighet. Det återstår dock att visa att de fungerar i verkligheten, säger Magnus Tägil.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev