Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

söndag16.05.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Dålig respekt för donatorers sista vilja

Publicerad: 28 november 2002, 15:23

Omkring 200 patienter fick förra året diagnosen hjärndöd och kunde ha använts som organdonatorer, men bara hälften donerade sina organ, visar en ny undersökning.


Organisationen för att upptäcka och ta hand om möjliga organdonatorer har stora brister och måste förbättras, kräver Annika Tibell, verksamhetschef vid enheten för transplantationskirurgi på Huddinge universitetssjukhus.  Sverige är näst sämst i Västeuropa när det gäller antal organdonationer i förhållande till folkmängden. Det beror bland annat på att den svenska sjukvården inte respekterar ett ja lika mycket som ett nej när det gäller donation av organ, enligt Annika Tibell.  - En vanlig inställning är att det inte är så farligt om man på grund av resursbrist inte kan respektera ett ja till donation. Men så får det inte vara. Det handlar om respekt för den avlidne patienten och de patienter som står på väntelista för en transplantation, säger hon.  Får dö på en vanlig avdelning  En orsak till att organdonation inte blir av är platsbrist på landets intensivvårdsavdelningar. Det kan leda till att patienter som bedöms vara bortom räddning tas ur respiratorn och får dö på en vanlig vårdavdelning, om de fortfarande kan andas på egen hand.  - Det innebär att man tar ifrån patienten möjligheten att donera sina organ. I det akuta skedet måste man naturligtvis ge intensivvårdsplatsen åt en person vars liv går att rädda, om man måste välja, säger Annika Tibell.  Men hon menar att det valet inte får förekomma, resurserna får inte vara så knappa.  - Om man höjer blicken lite ser man att personen som kunde ha blivit donator hade kunnat hjälpa upp till sex andra personer till livet, fortsätter hon.  Tre sätt att meddela sitt beslut  För att en organdonation ska kunna äga rum måste den avlidne vara hjärndöd och ligga i respirator. Först då får läkaren ta reda på hur patienten förhåller sig till organdonation. I Sverige går det att meddela sitt beslut om organdonation på tre sätt - genom att berätta för sina anhöriga, genom att anmäla sig till Socialstyrelsens donationsregister eller genom att skriva ett donationskort. Många gör dock inget av detta. Deras vilja är okänd och då faller ställningstagandet på de anhöriga.  - Genom opinionsundersökningar vet vi att trots att hela 90 procent av befolkningen är positiv till att donera sina egna organ, så kan bara 60 procent tänka sig att svara ja å en anhörigs vägnar. Man kan tänka sig att siffran sjunker ytterligare när man ska fatta ett sådant beslut i chocktillstånd. Därför får vi fler nej än vi borde få i förhållande till vad folk faktiskt tycker om donation, säger Annika Tibell.  Hon berättar om studier som visar att de anhörigas beslut under dessa ytterst svåra omständigheter påverkas av hur och av vem de informeras. I Spanien, som är det land i Europa med högst antal donationer i förhållande till antalet invånare, finns det inom sjukvården speciellt anställda personer som stöttar och informerar de anhöriga.  Jourhavande läkare får ta ansvaret  - Men i Sverige är det oftast jourhavande läkare som får ta på sig det ansvaret. Ofta har han eller hon ansvar för flera andra patienter och personsökaren piper hela tiden. Då är det inte lätt att informera familjen i lugn och ro, säger Annika Tibell.  Förra året gjorde Sveriges transplantationsenheter en genomgång av dödsfallen på landets intensivvårdsavdelningar. Då framkom att ungefär 200 personer dog under sådana omständigheter att de skulle ha kunnat bli donatorer. Men bara 100 personer donerade sina organ. De övriga svarade nej, i vissa fall genom att de i förväg tagit ställning mot donation, men ofta för att deras vilja inte var känd och att deras anhöriga motsatte sig donation.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev