Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Dansarna på Operan döljer sin smärta i kulisserna

Publicerad: 25 mars 2002, 10:48

Professionell dans innebär en ansträngning vid den yttersta gränsen för vad kroppen kan prestera. När en elitidrottare vilar tiden före en viktig tävling gör dansarna precis tvärtom. Tiden före en premiär är mer intensiv än någonsin och man måste vara på topp tio månader om året. Skadorna är många. Vid Kungliga baletten samarbetar en naprapat, en sjukgymnast och en ortoped för att hålla dansarna kvar på scenen.


-  Liz Thomas ligger utsträckt på en massagebänk på Operans fysioterapiavdelning, lite vid sidan av de stora repetitionssalarna högst upp i Operahuset i Stockholm. Hon har haft dansen som yrke i snart 20 år. Sedan 15 år tillbaka är hon anställd vid Kungliga baletten i Stockholm, hon tillhör kåren, le corps de ballet; balettens arbetsmyror som är med i nästan varje föreställning men inte uppmärksammas lika mycket som de uppburna premiär- och solistdansarna. Sällan hinner de låta kroppen återhämta sig.   Det är måndag förmiddag. Kungliga balettens dagliga morgonträning har just tagit slut, i korridorerna och salarna utanför behandlingsrummet skyndar ensemblens övriga nästan sjuttio medlemmar omkring för att hinna laga skor, sträcka ut muskler, fylla i olika ansökningspapper, ringa eller bara dricka lite vatten innan dagens fortsatta repetitioner tar vid. Vid flygeln passar pianisten på att sträcka ut fingrarna.   Naprapaten Petter Henriksson känner vant med händerna över Liz Thomas senigt muskulösa ryggtavla och skakar skämtsamt på huvudet. Det är inte första gången han ser henne på det här sättet.   - Egentligen skulle man behöva byta ut din ryggrad mot en frisk, men som schemat ser ut i dag har jag bara en kvart på mig så jag får lägga krutet här på ena sidan, säger han och trycker till med bägge händerna på en punkt i vänstra delen av svanken.  Liz Thomas grimaserar av smärta, men kan ändå inte hålla tillbaka ett galghumoristiskt leende när hon berättar hur ryggvärken uppstod den här gången.   - Jag nös när jag borstade tänderna. Då var det kört, helt kört. I morse kom jag knappt upp ur sängen, säger hon.   Sedan flera år tillbaka har hon problem med ryggen. Situationen förvärrades dessutom när hon för två år sedan bröt foten. Liksom nästan samtliga av Sveriges cirka 600 professionella dansare betraktar hon smärtan som en mer eller mindre oundviklig del av yrket.   Enligt en enkätundersökning som ingick i Lundaforskaren och sjukgymnasten Eva Ramels avhandling från 1999, svarade hela 95 procent av de tillfrågade dansarna att de haft besvär med muskler, leder eller skelett någon gång under det föregående året. Hos 65 procent av dem hade skadan varit så besvärande att de inte kunnat utföra sitt dagliga arbete. Andra undersökningar bekräftar bilden.   - Man är så van att ha ont att man inte tänker på det, så är det för nästan alla, säger Liz Thomas och reser sig från massagebänken.  - Du kan ju gå i alla fall, skrattar Petter Henriksson och sträcker på sig.  Liz Thomas försvinner ut mot repetitionssalarna där pianisten börjat spela igen. Sedan hinner Petter Henriksson knappt byta det örngottsliknande papperet vid massagebänkens huvuddel innan nästa dansare är på plats för att få behandling. Fysioterapins schema är fullbokat.  En genomsnittlig dag vid Kungliga baletten är ungefär tio av ensemblens sjuttiofyra dansare sjukskrivna. Just nu är fem dansare så pass illa däran att de är långtidssjukskrivna.   En av dem är Göran Svalberg, en av Sveriges allra mest framstående klassiska balettdansare. Han har dansat på Operan i snart 20 år. 1986 blev han utnämnd till solistdansare, 1991 till premiärdansare och år 2000 fick han av självaste kungen motta den exklusiva utmärkelsen Hovdansare.   Men ungefär samtidigt tvingades han av scenen på grund av intensiva smärtor i foten. Han hade kämpat med värken en längre tid - men till slut gick det inte längre.   Det läkarna länge tagit för en ofarlig inflammation i hälsenan och slemsäcken visade sig vara något värre. När värken inte gav vika, upptäcktes att en mindre bristning i hälsenan hade utvecklats till en 60-procentig ruptur. Mer än halva hälsenan var av. I det skicket hade han bland annat dansat en mycket krävande roll i Mahlers tredje symfoni under en två veckor lång turné i USA. Smärtan måste i det närmaste ha varit olidlig, men ingen i publiken kunde se att han var skadad.  - Att det kunde gå så långt beror till viss del på en gammaldags attityd inom dansen, att det bara är att bita ihop. Jag är själv likadan. Man tycker det är professionellt att alltid kunna genomföra en föreställning. Men så här med facit i hand känns det inte så himla professionellt. De här två åren som jag ägnat åt rehabilitering hade jag kunnat stå på topp av min karriär. Det känns tungt att förlora dem åt en skada som kanske hade kunnat åtgärdas snabbare om den tagits om hand på rätt sätt, säger Göran Svalberg.  Göran Svalberg berättar att han som en av de första dansarna i Sverige i stor utsträckning fått hjälp med sin rehabiliteringsträning på Riksidrottsförbundets Elitidrottscentrum ute på Bosön i Stockholm.   - Nu börjar vi dansare förstå att vi inte bara är konstnärer. Vi är fysiska konstnärer som kräver minst lika mycket av våra kroppar som elitidrottsmän. Men många av oss har väldigt dåliga kunskaper om hur kroppen egentligen fungerar, hur viktigt det är att äta och träna rätt, att låta kroppen återhämta sig ordentligt. Kroppen är vårt instrument och när det gäller att ta hand om den har vi väldigt mycket att lära av idrotten, säger Göran Svalberg.  Som exempel nämner han hur elitidrottsmän lägger upp träningen för att befinna sig på en formtopp under själva tävlingsdagen. Det sker normalt genom att lägga in en period av lågintensiv träning för att uppnå återhämtning tiden före tävlingen.  - För oss är det precis tvärtom. Tiden före en premiär är mer intensiv än någonsin, med långa dagar och ofta lite sömn. Som spelåret ser ut nu krävs det dessutom att vi är på topp tio månader om året. Jag tror vi skulle kunna bli ännu bättre dansare om vi tittade mer på hur kroppen faktiskt fungerar, säger Göran Svalberg.  Jämfört med den sedan länge etablerade idrottsmedicinen är dansmedicin ett ungt begrepp. Termen lär ha fötts i USA 1979, då läkaren Allan J  Ryan använde uttrycket dance medicine vid en intervju i tidningen Los Angeles Times. I Sverige slog termen igenom först i slutet av 1980talet.   År 1990 skapade Svensk danskommitté en arbetsgrupp för dansmedicin och började bland annat driva frågan om att inrätta en dansmedicinsk klinik. Målsättningen var att samla adekvat kunskap på ett ställe. Det skulle också göra det lättare för frilansande dansare att få kvalificerad vård och hjälp att förebygga allvarliga skador.   En majoritet av Sveriges yrkesverksamma dansare frilansar. De måste lägga upp sin dagliga träning och eventuella rehabilitering på egen hand, samtidigt som de ska jaga det fåtal jobb som erbjuds.  - Arbetsgruppen för dansmedicin har gjort uppvaktningar och fört samtal med ansvariga politiker och sjukhusledningar för att få gehör för behovet av en dansmedicinsk klinik. Men ännu har det inte lett till något konkret resultat, konstaterar Lena Sundberg på Svensk danskommitté i Stockholm.  Hon poängterar att synen på dansmedicin breddats väsentligt under senare år. I stället för att bara betrakta dansarnas skador ur ett medicinskt perspektiv börjar man titta på dansarnas hela arbetsmiljö och arbetssituation. Bristen på jobb är central, i synnerhet på frilanssidan där anställningsperioderna i regel är mycket korta. Arbetssituationen kan skapa en väldig stress och leda till en ond cirkel där många aldrig ger sig tid att bli av med sina skador.  - Ett annat problem är att Försäkringskassan inte ger ersättning för de behandlingar som i stort sett alla dansare är mer eller mindre beroende av för att både förebygga och behandla skador, hos massörer, kiropraktorer och naprapater. Många har inte råd med de behandlingar de skulle behöva, säger Lena Sundberg.  Vid Kungliga baletten slipper dansarna åtminstone tänka på var de ska hitta lämplig behandling. Fysioterapiavdelningen har funnits sedan början av 1970-talet, bara några steg från repetitionssalarna.   Förutom naprapaten Petter Henriksson, som nu strax före lunch är inne på dagens femte behandling i följd vid massagebänken, har de tillgång till Jane Salier Eriksson. Hon är anställd som sjukgymnast sedan ett par år tillbaka. Men redan 1979 började hon som dansare i balettensemblen, där hon sedan arbetat som både solist och kårdansare. Hon känner dansarnas villkor utan och innan.   - Det händer att jag får följa med upp och prata med ledningen för att stötta dansare som behöver sjukskrivas. Ofta räcker det med tre dagars vila, men ledningen förstår inte riktigt vilken situation dansarna befinner sig i, säger Jane Salier Eriksson.   En gång i veckan, på fredagar, kommer dessutom Henrik Bauer, professor i ortopedi vid Karolinska sjukhuset i Solna, som i 16 år varit knuten till Kungliga Baletten. Varje fredag träffar han mellan fem och tio dansare.  - Min arbetsuppgift är framför allt diagnostisk. De här dansarna är vana vid att ha ont eftersom de hela tiden ligger vid den yttersta gränsen för vad kroppen kan prestera. Men när det blir en svullnad eller smärta som de inte känner igen kommer de till mig. I och med att jag är knuten hit behöver de aldrig vänta lika länge som på andra ställen. De har mer eller mindre fri tillgång till mig, berättar Henrik Bauer.  I genomsnitt opereras varje år fem till tio dansare vid Kungliga baletten. Ett inte helt ovanligt ingrepp är att ta bort det lilla extraben, os trigonum, som cirka 20 procent av alla människor har på språngbenet i foten utan att veta om det. Hos dansare kommer det däremot ofta i konflikt med stortåböjarmuskelns sena, vilket kan göra mycket ont.  - Då kan man ta bort extrabenet och öppna stortåböjarens senskida, så senan får mer plats. Under årens lopp har vi gjort ungefär 25 sådana operationer, säger Henrik Bauer.  Trots att skador är vanliga och danskarriären ibland är lång, så är det få dansare vid Operan som tvingas till förtidspension.  - Vi har två dansare som opererats för korsbandsskador som nu är tillbaka och dansar för fullt. Det trodde jag faktiskt inte de skulle kunna, men det kunde de. Det är rätt imponerande, fortsätter Henrik Bauer.  Nere i Operahusets personalmatsal strålar vårvintersolen in genom de stora fönstren. Det är en tillfällig paus i eftermiddagens repetitionspass. Vid ett av borden sitter Jenny Nilson och syr fast nya resårband i sina tåspetsskor. Under morgonträningen stod hon lite för sig själv och gjorde egna rörelser i ett något lugnare tempo än de andra dansarna.   Hon har dansat vid Kungliga baletten i tio år. Förra året utnämndes hon till premiärdansare, en av ensemblens tolv. Men i oktober, efter månader av intensiv repetition inför en av de mest krävande rollerna inom den klassiska baletten, Svandrottningen Odette/Odile i Tjajkovskijs Svansjön, blev hennes högra vad plötsligt hård som sten. Det var en vecka före premiären. Hon hade fått en allvarlig muskelbristning.   - Jag hoppades att jag skulle hinna bli bra. Men det var omöjligt, jag kunde inte landa, jag kunde nästan inte ens gå nedför ett trappsteg, berättar Jenny Nilson med dämpad stämma.  Den 24 april i år ska Kungliga baletten sätta upp Svansjön på nytt, som gästspel vid Göteborgsoperan. Enligt en av koreograferna, Peter Wright, blir det mer musik, fler danser och ett tidigare icke skådat slut.   Målet är att Jenny Nilson ska stå på scenen när ridån gått upp och dansa Svandrottningen. Sedan oktober har hon ägnat sig åt rehabiliteringsträning, men hon är ännu inte helt återställd. Hon har svårt att få tiden att räcka till, för i och med att hon blivit lite bättre har hon börjat göra vissa roller på scenen igen. Just nu dansar hon i föreställningen Unrealestate. Dessutom repeterar hon fyra andra stycken, varav ett är Svansjön. Men där tvingas hon än så länge ta det lugnt.   - Jag kan inte göra stora hopp ännu. Det är lite oroande och tyvärr har jag svårt att hinna med all rehabilitering som jag borde göra eftersom jag jobbar så mycket. Men jag gör en speciell hoppträning nu som känns bra. Så vi får se, säger Jenny Nilson och kastar en snabb blick på klockan.  Snart börjar nästa repetition.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev