Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag24.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Elektriska kaos går att tukta

Publicerad: 7 Oktober 2002, 09:05

Ny kunskap om var i hjärtat olika typer av arytmier uppstår har inneburit ökade möjligheter att behandla och, i vissa fall, bota rytmrubbningar. De största framstegen har gjorts med kateterablation, en teknik som nu kan bli aktuell även för de svårbehandlade patienterna med förmaksflimmer.


Rytmrubbningar i hjärtat drabbar nästan lika många patienter som ischemisk hjärtsjukdom. Men medan det ena nya läkemedlet avlöser det andra när det gäller att förebygga hjärtinfarkt, har utvecklingen länge stått stilla på området arytmibehandling.  De senaste åren har dock genombrott skett när det gäller nya behandlingsmöjligheter för vissa typer av arytmier. Det är framför allt olika invasiva tekniker som gjort att fler patienter har kunnat bli hjälpta.  Det största framsteget berör patienter med paroxysmal supraventrikulär takykardi. Dessa patienter, som lider av attackvisa arytmier i hela hjärtat, kan nu botas med kateterablation tack vare en ökad kunskap om var arytmin startar.  De elektriska signalerna från sinusknutan i höger förmaks övre del ska normalt fortplanta sig ut till hela hjärtat och reglera rytmen. Men vissa människor har medfödda extra ledningsbanor som gör att den elektriska impulsen ibland "går i cirkel" och ger attackvisa arytmier.  - Vi kan i dag relativt enkelt lokalisera detta område på den sjuka patienten, ta oss dit med katetrar och med hjälp av radiovågor neutralisera de områden som sätter i gång attackerna. En enda behandling botar som regel patienten för hela livet, säger professor Bertil Olsson vid Universitetssjukhuset i Lund. Han är Sveriges främsta specialist på arytmisjukdomar.  Men paroxysmal supraventrikulär takykardi är en rytmrubbning som inte förekommer bland särskilt stora patientgrupper. Trots att kateterablation är den snabbast växande invasiva metoden vid arytmi, görs i dag bara cirka 1000 ingrepp per år. Majoriteten görs på patienter med paroxysmal supraventrikulär takykardi.  Standardbehandlingen vid den största gruppen patienter med rytmrubbningar är elkonverteringar som återställer hjärtats rytm. Det görs regelmässigt på de flesta patienter med kroniskt eller paroxysmalt förmaksflimmer, som kommer attackvis. Förmaksflimmer kan beskrivas som en elektrisk revolution i hjärtats förmak, vilken leder till att pulsen blir snabb och oregelbunden.  Vid en elkonvertering sövs patienten och en elektrisk stöt skickas genom hjärtat så att alla hjärtmuskelceller depolariseras och sinusknutans signaler kan ta över. Hjärtat återgår till normal sinusrytm. I stort sett alla sjukhus i Sverige gör detta ingrepp.  Problemet är bara att få patienter har bestående nytta av behandlingen. Efter en månad har hälften återfått sitt flimmer, och efter ett år är 75 procent tillbaka i sina gamla bekymmer.  Det finns ett stort tryck från drabbade patienter att försöka regularisera hjärtrytmen på nytt, eftersom alla märker en omedelbar skillnad efter uppvaknandet när hjärtat slår normalt. Det är inte ovanligt att patienter med kroniskt förmaksflimmer elkonverteras både fyra och fem gånger i en ganska fåfäng jakt på ett bestående resultat.  - Alla med kroniskt förmaksflimmer ska naturligtvis ha sin chans att få en normal rytm med elkonvertering, men om de inte kan hålla rytmen mer än tre eller fyra veckor trots kompletterande läkemedelsbehandling, då bör man avstå från nya försök, säger Bertil Olsson.  Han vill koncentrera ansträngningarna på den fjärdedel av patienterna som har bestående nytta av behandlingen.  Antalet patienter med förmaksflimmer - antingen kroniskt eller paroxysmalt - uppgår till 150000-200000 människor i Sverige. De är den stora utmaningen när det gäller behandling av arytmier. Obehandlat eller dåligt behandlat förmaksflimmer ger en femfaldigt ökad risk att dö i förtid.  Flimret gör att förmaken inte töms ordentligt på blod, och det finns risk för blodproppsbildning. Dessutom leder ett kroniskt förmaksflimmer till att hjärtat arbetar i otakt. För att kompensera detta ökar kamrarna takten i sitt arbete, vilket ökar risken för hjärtsvikt.  - Tyvärr får endast hälften av alla patienter med kroniskt flimmer adekvat läkemedelsbehandling. Förmodligen beroende på att det kräver både tid och arbete att monitorera den, säger Bertil Olsson.  Han syftar på den blodförtunnande behandling med läkemedlet warfarin som noga måste följas upp för att inte leda till allvarliga blödningar.  Om svårigheterna med behandling vid förmaksflimmer kan övervinnas, har den en påtaglig effekt. Överdödligheten hos patienter som är väl inställda på sådan läkemedelsbehandling minskar från femfaldigt ökad risk till en fördubblad risk, enligt Bertil Olsson.  - Har patienten en bra läkemedelsbehandling, så fungerar hjärtats pumpförmåga till cirka 80 procent, vilket räcker ganska långt, säger han.  Även på patienter med förmaksflimmer har man börjat använda behandling med kateterablation, dock begränsat till gruppen med paroxysmalt förmaksflimmer. Problemet är att det är svårt att lokalisera de områden som ska behandlas.  De senaste åren har forskarna blivit alltmer säkra på att ett område i de övre lungvenerna vid bakre förmaksväggen har en avgörande betydelse för uppkomsten av paroxysmalt förmaksflimmer. Det finns i dag internationella centra som lyckas få uppemot 90 procent av patienterna tillbaka till en regelbunden sinusrytm.  - Det här är ett krävande ingrepp. Du står i cirka åtta timmar i kateterlabbet, hela tiden koncentrerad för att sortera all den information om hjärtat som ska vägleda dig att göra ablationen på rätt ställe. Flera sjukhus i Sverige gör detta i dag, men inlärningskurvan är lång för att nå goda resultat, säger Bertil Olsson.  Per Blomström, överläkare vid arytmienheten vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, är säker på att ablationstekniken har framtiden för sig.  - Nu har en grupp i Italien också visat goda resultat med kateterablation på patienter med kroniskt förmaksflimmer. Det blir intressant att följa utvecklingen, säger han.

Hasse Karlsson

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev