Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag21.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Envis äventyrare tänker inte sluta riva murar i svensk hjärtsjukvård

Publicerad: 11 Oktober 2002, 08:46

Lars Rydén är en galjonsfigur inom svensk hjärtsjukvård. När han nu dragit sig tillbaka som verksamhetschef på Karolinska sjukhuset i Solna är det visserligen med ålderns rätt, men absolut inte för att tystna. Det finns fortfarande mycket han vill ändra på inom svensk kardiologi. Han ser sig själv som en vägröjare och fighter, snarare än som den briljante vetenskapsmannen. Men trots det längtar han i dag mer efter vandringar i storslagen fjällnatur än efter att få gå ännu en match mot byråkraterna.


Lars Rydén har beskrivits som en envis, ibland egensinnig, och oerhört drivande person. Som avdelningsläkare i Falun på 1970-talet var han den förste utanför universitetssjukhusen att lägga in en pacemaker. På 1980-talet gick han som chef för kardiologkliniken i Skövde i spetsen för att bryta de stora sjukhusens monopol på kranskärlsröntgen.   Han är professorn som efter sin disputation lämnade den akademiska miljön för att den kändes för högfärdig och missunnsam, men som i dag sitter som ordförande i Hjärt-lungfondens vetenskapliga råd och fördelar stora belopp till forskningen.  - Jag har haft en ovanlig karriär. Jag ville inte bli professor, jag ville leda och jag behövde en plattform, säger Lars Rydén.  Han anser själv att om han på något sätt bidragit till att utveckla svensk kardiologi, så är det framför allt genom att riva gränser och bryta upp revir.  - För tio, femton år sedan var svenska kardiologer reducerade till remisskrivare som hade större behov av en vass penna än instrumentell skicklighet. Det var därför det tog så lång tid för oss i Sverige att komma i gång med ballongvidgning av kranskärl, säger Lars Rydén.  I dag gör svenska kardiologer allt från tekniskt avancerade kateterburna interventioner till patientarbete, men enligt Lars Rydén har det varit en hård kamp att nå dit. Motståndet från röntgenläkare och kliniska fysiologer har varit stort.  - När jag kom till Karolinska i början av 1990-talet kände jag mig som en squashspelare som hela tiden sprang och slog huvudet i väggen. Men jag valde att ta fasta på sprickorna, och förr eller senare så skulle väggarna falla.  Samtidigt som Lars Rydén gärna beskriver sig själv som en krigare på slagfältet, är han starkt medveten om att den som stått i rök och damm inte alltid är bäst skickad att leda fredsarbetet.  - Att driva förändringar är som att gå över en strid jokk i fjällen. Du måste ha tre ben att stå på, en vandringsstav och dina egna två. Klinisk, vetenskaplig och administrativ kompetens. Du flyttar den ena och provar varligt om det håller, innan du flyttar nästa. Går du för fort drattar du i och blir våt och kall.  Lars Rydén är förtjust i sin liknelse från fjällvandringar i Sarek och Kebnekaise. Han vandrar varje år, gärna utanför leder och anvisade stugor. Han saknar också tiden i Skövde, då han varje år tog flera veckor ledigt för att jaga i skogen, och säger att upplevelsen av det ursprungliga, något som är större än man själv, är väldigt viktig.   - Ett alternativt liv för mig hade nog varit professionell äventyrare, säger han, och det låter mera sakligt konstaterande än som en skrytsam pojkdröm.  I början av 1990-talet sökte sig Lars Rydén aktivt bort från en blomstrande klinik i Skövde. Han ville förändra svensk kardiologi och behövde en plattform. Men professuren vid Karolinska institutet var långt ifrån väntad.   Hans nära medarbetare Klas Malmberg, som varit med Lars Rydén i både Skövde och Stockholm, har beskrivit det så här:  - Lars och jag är ju vanliga "bonnkardiologer" från början, som vet hur man ska sköta en patient.   Och Lars Rydén, folkskollärarsonen från Uppsala, har fortfarande många reservationer mot den akademiska världen och de later han tycker sig se.  - När jag kom hit till Stockholm, sade någon till mig att en riktig Stockholmsprofessor gläder sig mer åt andras motgång än egen framgång. Det stämmer inte bokstavligen, men det är inte helt taget ur luften.  Trots dessa reservationer, förde Lars Rydéns ambitioner honom till att bli inte bara professor utan också president för Europas alla kardiologer, i Europeiska kardiologsällskapet. Han var med och skapade de första gemensamma riktlinjerna för Europa och USA när det gäller att behandla förmaksflimmer, och har fortfarande kvar flera internationella uppdrag. Det märks att han trivs i den internationella miljön.  - I takt med att mina internationella engagemang blivit fler har jag upplevt kontrasten till jobbet som verksamhetschef här hemma alltmer påfrestande.  Men orsaken till att Lars Rydén nu lämnat sitt uppdrag som verksamhetschef på Karolinska sjukhuset är framför allt att han anser att förutsättningarna att göra ett bra jobb håller på att undergrävas av en kvävande byråkrati.  Vägröjaren som aldrig tvekat att gå sin egen väg är oerhört irriterad på detaljstyrning och det blankettraseri som han anser råder. Krav på månatliga ekonomiska redovisningar, skriftliga ansökningar för alla investeringar över 50000 kronor, och om han vill anställa en person för att fylla en vakans ska sjukhusdirektören först godkänna.  - Jag kan förstå att man vill kolla verksamheter som har problem, men om min klinik levererar vad den ska inom den ram vi fått, då ska jag som chef själv få höja löner och premiera ett gott arbete. Det finns inget utrymme för ett individuellt ledarskap i dag.  Han är övertygad om att orsaken till detta ytterst är bristande ömsesidig tillit mellan läkarkåren och politikerna.  - Politikerna har tappat förtroendet för oss, och jag förstår dem delvis, för läkarkåren har uppträtt överlägset och inte pratat hederlig svenska.  Han menar att professionens företrädare i tid och otid gått ut i medierna och talat om att "folk dör på väntelistan" eller att "livet har inget pris". Sådant betraktar Lars Rydén som oansvariga floskler, som mer vittnar om vederbörandes bristande professionalism i att prioritera bland sina patienter.   - Vi måste tala tydligt och klart med politikerna, så att de kan ta det politiska ansvaret för resurstilldelningen och vi det medicinska.  Lars Rydén har tagit sina matcher med den egna personalen. I början av 1990-talet då läkarna hade sina expeditioner på klinikens sjuksalar skedde det under muntrare former.  - Där ska patienterna ligga, ni får hålla till i barackerna, sade jag. "Där luktar mögel", fick jag då höra. "Jamen det tål ni ett tag, ni är ju friska." När jag hade fräschat upp barackerna kom det sista argumentet: "Jamen när det regnar då?" Då köpte jag ett paraply till var och en i julklapp.   De tog det på rätt sätt, kontaktade personaltidningen och marscherade på bild under rubriken "Kardiologer på marsch", berättar han.  Men den tidens kontroverser har de senaste åren förbytts i ett kärvare klimat. Förra året kulminerade det hela. Sjukhusledningen ville inte göra något större lyft av kardiologernas löner och yngre kollegor tyckte att Lars Rydén var en svikare.  - Sjukhusledningen anklagade mig för att vara oansvarig och sedan fick jag e-mail med okvädingsord från kollegor. Det blev en ohållbar situation, som visserligen löstes temporärt. Men jag förstod att det skulle komma tillbaka och upplevelsen var så obehaglig att jag inte vill hamna i den igen.  Trots att Lars Rydén nu lämnat sin post som verksamhetschef på Karolinska sjukhuset, tänker han inte dra sig tillbaka och tystna i debatten.   - Jag tänker leda forskning och utvecklingsarbete på kliniken, jag deltar i skrivning av nationella riktlinjer, jag fortsätter leda vetenskapliga nämnden i Hjärt-lungfonden. Verksamhetschefskap ser jag just nu som en syssla med avsevärt lägre utvecklingspotential.  När det gäller personliga egenskaper för en bra ledare inom sjukvården, framhåller Lars Rydén först och främst att man måste tycka om människor. Även om personalen inte alltid upplever att det är så, måste detta finnas som en grund.  - Riktigt roligt har det varit när jag uppmuntrat en människa att lyckas med något han eller hon inte trott vara möjligt. Det är en ledares verkliga belöning.

Hasse Karlsson

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev