Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Framgången med Life följdes av tomhet och avundsjuka

Publicerad: 10 juni 2002, 12:36

Björn Dahlöf har fått uppleva den euforiska känslan av att vara superstar iden internationella kardiologcirkusen. Men också det han själv betecknar som ankdammens bottenlösa missunnsamhet. I tio års tid har det ryktats att han skulle vara på väg till industrin. Men allra helst skulle han vilja bli chef för ett offentligt institut för klinisk forskning.


Atlanta, USA, den 20 mars i år. Klockan är strax efter nio på morgonen. I den gigantiska Hall D på Georgia World Congress Center sitter drygt 5000 kardiologer bänkade. Tre jättelika tv-skärmar på vardera sju gånger sju meter blåser upp talarens mimik på den mittersta och hans power point-bilder på de båda andra.  Björn Dahlöf tar plats i talarstolen för att presentera Life-studien, där behandling av högt blodtryck med angiotensin 2-antagonisten Cozaar (losartan) jämförts med betablockeraren Tenormin (atenolol). Man kan se att han är lite nervös, tagen av stunden. Inte lika självsäkert malande som sina amerikanska kollegor, som kan se ut som om de äger världen, trots att innehållet i det de presenterar inte behöver vara värt mer än en gäspning.  Presentationen går mot sitt slut: Losartan skyddar vissa hypertonipatienter bättre än atenolol. Som sista bild visar Björn Dahlöf namnen på de över 900 prövare som genomfört Life-studien. Det är oläsligt, trots att listan blåses upp på jätteskärmarna. Men han har fått fram sin poäng: Det är många människors arbete som ligger bakom de resultat han så stolt har presenterat.  Sedan brakar det lös. Applåderna smattrar i över en minut, en del reser sig upp, busvisslar eller ropar som efter ett konsertframträdande. Till slut säger en av mötets moderatorer:  - Har du alla dina prövare med dig här i salen?  Björn Dahlöf, överläkare och docent vid medicinkliniken på Sahlgrenska universitetssjukhuset/Östra i Göteborg, har haft tre ständiga följeslagare i sitt yrkesverksamma liv. Den första är platsen, staden Göteborg, den andra är ämnet, högt blodtryck eller hypertoni, den tredje är arbetsmetoden, kliniska läkemedelsprövningar.  1978 blev han legitimerad läkare. 1982 var han redan indragen i hypertoniforskningen, och 1984 startade han sin första studie, Stop 1, som visade att det är kostnadseffektivt att behandla äldre människor med högt blodtryck, tvärtemot tidigare praxis.  Sedan dess har hypertonistudierna avlöst varandra för Björn Dahlöf - den omdiskuterade Hot-studien, CAPPP, Stop 2, Nordil, Ascot och så Life.  Är det inte träligt att hålla på med den ena studien efter den andra?  Björn Dahlöf skrattar.  - Det handlar om coachning. Du håller på i fem, sju eller tio år med en och samma studie. Du ska designa en studie, genomföra den och sedan möta kritiken många år efter att hypotesen formulerades.  Men Björn Dahlöf lockas av att finna samband, att söka svar, även på de stora frågorna. Han läser hellre en bok om matematik eller filosofi än skönlitteratur. Simon Singhs bok om Fermats teorem ser han som en thriller.  Björn Dahlöf brinner för klinisk forskning. Och han är besviken på samhällets inställning. Han berättar om hur idén till Stop 1 växte fram. I början av 1980-talet var det en utbredd uppfattning att äldre människor gärna kunde ha högt blodtryck, att det till och med var bra för deras stela blodkärl.  Men i den starka forskningstradition som finns inom hypertoni och hjärtsvikt i Göteborg, med namn som Karl Svedberg, Finn Wagstein, Åke Hjalmarsson med flera, så började detta ifrågasättas.  - Vi hade en hypotes om att det skulle löna sig att behandla äldre med högt blodtryck, både för patienten och samhället. Men vi fick inte en enda offentlig myndighet att ställa upp och stödja en studie.  Först när fyra läkemedelsföretag kom med på vagnen kunde studien genomföras. 1991 publicerades Stop 1 och blev tillsammans med två andra studier orsaken till att äldre hypertoniker började behandlas.  - Jag förstår inte samhällets kortsiktiga budgettänkande i de här sammanhangen. Vi sysslar inom sjukvården med så många saker som har långsiktig betydelse. Och av allt vi gör så finns det bara evidens för cirka 15-20 procent. Resten är tradition eller tro.  Björn Dahlöf ger exempel. Blindtarmsinflammation kanske skulle kunna behandlas med antibiotika som man gör till sjöss. Den karismatiske brasilianske thoraxkirurgen Randas Batista lyckades med fem fall och sin utstrålning få kirurger på många håll att ta upp metoden att bota svår hjärtsvikt med att ta bort en del av hjärtat. Efter ett antal år visade sig metoden inte vara så bra.  - Inom vissa specialiteter, som kirurgi, kräver man ingen evidens för att anamma en metod. Det tycks räcka med en bra beskrivning och några fall.  Men Björn Dahlöf skonar inte den egna specialiteten. Han berättar om hur infarktpatienter i tio års tid fick Xylocaindropp mot varningsarytmier. Ända tills det äntligen gjordes en studie som visade att visserligen försvann dessa varningsarytmier, men det hade ingen betydelse för patientens sjuklighet eller dödlighet.  - Det finns så mycket vi gör, både i behandling och diagnostik, som vi inte vet om det är adekvat. Och jag förstår inte varför offentliga beslutsfattare inte sätter av pengar till att ta reda på detta, så att vi inte är helt beroende av industrin för den kliniska forskningen.  Men Björn Dahlöf skäms inte för sitt samarbete med industrin. Tvärtom, han är stolt över att ha fått Merck Sharp & Dohme, MSD, att i Life-studien ställa upp på den idé som hade sitt ursprung i hans egen avhandling: att en blockering av renin-angiotensinsystemet skulle vara gynnsamt för patienter med högt blodtryck och vänsterkammarförstoring.  - Folk tror att det är lätt att få industrin att ställa upp. Det tog mig ett och ett halvt år att övertyga MSD. I backspegeln säger vissa att det är klart att dom ville ha en sådan studie, men så var det inte. De flesta förväntade sig ingen större skillnad mellan losartan och en betablockerare.  Villken studie skulle du vilja starta om du fick en stor påse pengar?  - Det kommer jag väl aldrig att få. Men det klart att jag skulle vilja studera interaktionen mellan farmakologisk och icke-farmakologisk behandling av människor med risk för kardiovaskulär sjukdom. En studie som tar ett helhetsgrepp på riskerna, men det kräver 50000 patienter och en noggrann design för att man ska kunna få intressanta svar.  Björn Dahlöf har flera idéer på lager. Det är mycket han skulle vilja veta, det är mycket han skulle vilja förbättra inom sjukvården.  - Vi borde undersöka människor med låg risk för hjärt-kärlsjukdom, göra mindre insatser, kombinera livsstilsförändringar och till exempel en mindre blockering av renin-angiotensinsystemet, men följa individerna i tio år. Det är mycket fokus på högriskindivider i dag, men vi kanske kan nå längre om vi startar tidigare.  Hur är ditt eget blodtryck?  - Det är bra, 120/70. Jag jobbar för mycket och stressar och engagerar mig, men inga andra riskfaktorer, utöver en tilltagande ålder.  Men tillbaka till den där onsdagsförmiddagen i Atlanta. Hur kändes det att stå där?  - Jag har inte personligen varit med om något liknande. Responsen. Det var en härlig känsla.  Sedan rycktes du iväg som en rockstjärna på turné till det ena mötet efter det andra.  - Ja, det slutade ju inte förrän vid midnatt den dagen. Presskonferenser, möten på olika hotell. Det var som ett "flow", man tänkte inte så mycket. Det gäller att ha reflekterat i förväg. Och när det sedan var över mitt i natten, så var det en känsla av stor tomhet. Plötsligt blev det tomt.  Har Life-studien förändrat dig som människa eller dina möjligheter?  - Nej, inte annat än att min syn på andras missunnsamhet har förstärkts. Ingen får växa upp över en viss höjd. Det har varit påtagligt.  Hur menar du?  - När jag kom tillbaka till kliniken måndagen efteråt, var det en enda kollega som gratulerade. Det mesta någon annan sade var "Ja, du var i Atlanta förra veckan, ja" - Det var responsen på kliniken.  Varför är det så tror du?  - Man blir aldrig profet i sin egen by. Man måste flytta och sedan kanske komma tillbaka. Du är också alltid barn i dina föräldrars ögon, speciellt om du bor kvar hemma, men jag tror i och för sig att föräldrar är mer uppmuntrande än kollegor.  Björn Dahlöf delar sin arbetstid i tre delar. En tredjedel kliniskt patientarbete, en tredjedel forskning i labbet på Östra sjukhuset, och en tredjedel kliniska läkemedelsstudier på Scandinavian Clinical Research Institute. Men de senaste sex månaderna har det inte blivit mer än fyra veckors kliniskt arbete.  Vid sidan om har Björn Dahlöf också ett eget bolag, BD Medical Consulting.  - Jag skriver lite böcker och håller en del föredrag som ligger utanför den ordinarie arbetstiden.  Men du har en omsättning på 2 miljoner kronor?  - Låt oss säga att jag kanske vet hur man ska ta betalt. Men bolaget sysslar också med konferenser, fastighetsförvaltning och med att förmedla annan konsultverksamhet.  Vad gör du om tio år?  - Ja... antingen sysslar jag med trädgårdsarbete och har bara min konsultfirma, eller har jag fått en övergripande position i en organisation där jag kan påverka kardiovaskulär forskning i ett större perspektiv.  Privat eller offentlig?  - Det har länge sagts att jag skulle börja i industrin, och det vet man ju aldrig, men jag skulle hellre vilja utveckla den kliniska forskningen utanför företagen. Om det hade funnits medel till ett sådant kliniskt forskningsinstitut, med 1 procent av sjukvårdsbudgeten, då hade det varit intressant.

Hasse Karlsson

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev