Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Frustrerande väntan på fast forskartjänst

Publicerad: 23 augusti 2007, 12:53

Att få en doktorandtjänst är inte så svårt, det är sedan problemen börjar. Då väntar en stenhård kamp om de få tjänster som finns vid de medicinska fakulteterna.


Det finns alldeles för många doktorander inom medicinområdet. Och chansen för den som vill forska vidare efter disputationen är liten. Därför behövs en förändring.

Det anser Sofia Ramström, som själv forskar i biomedicin vid Hälso­universitet i Linköping. För att få en förändring till stånd har hon engagerat sig i Junior Faculty, ett nätverk för unga forskare som finns på de medicinska fakulteterna runt om i landet, se artikel här nedan.

Själv saknar hon efter en tvåårig externt finansierad postdoktorandtjänst - och en tids föräldraledighet - återigen anställning.

– Att få en doktorandplats är inte svårt, det är när man ska vidare som det kör ihop sig - om man inte är läkare i botten.

Sofia Ramström anser att man bör begränsa antalet doktorander så att det finns avsättning för dem som blir klara.

– Sverige har för många doktorander, men för få möjligheter att gå vidare. Systemet har kantrat. Jag har vänner som är sämre rustade för jobb efter att de disputerat än innan, eftersom de avfärdas som överkvalificerade.

Ett annat problem är att en naturvetare inte har någon given plats i forskarvärlden vid medicinska fakulteter, menar Sofia Ramström.

– Det finns mycket lite intresse från hälso- och sjukvården att anställa oss eller finansiera vår forskning. Läkarna har sina fasta tjänster men slutar ofta forska efter disputation på grund av tidsbrist.

Men Junior Faculty har ett förslag till lösning.

– Vi naturvetare skulle kunna vara klinikernas partners på laboratoriet och läkarna skulle kunna stå för intressanta frågeställningar och patientunderlag. På så sätt skulle både vi och läkarna komma vidare efter disputation och fler skulle kunna handleda nya doktorander, säger Sofia Ramström.

Själv vill hon, som ursprungligen är gymnasielärare i kemi och biologi, undervisa på universitetsnivå, på en lektorstjänst, men även här är det näst intill stopp.

– Lektoraten utlyses sällan offentligt, så det finns inga tjänster att söka. Insynen i rekryteringsförfarandet och urvalskriterierna är dessutom ofta väldigt bristfällig.

Bristerna i systemet är även en genusfråga, menar Sofia Ramström. Hon ser det som lite symtomatiskt att fler kvinnor än män är engagerade i Junior Faculty. Själv är hon 34 år, har två små barn och lever med en man med egen karriär.

– Den tiden är förbi när man kunde säga till folk under 20 års tid att ”kämpa på du, så ordnar det sig nog”. Familjesituationen ser annorlunda ut i dag – vi lever ofta tillsammans med någon som har en egen karriär och som kanske inte alltid kan ta en paus för en post doc-period.
den osäkra arbetssituationen bidrar också till att många väntar med att bilda familj. Att göra sin postdoktorandtjänst utomlands, vilket sägs kunna öka chanserna till anställning, har sina risker.  Blir man gravid under en sådan period, riskerar man att halka ner till grundnivå i sjukförsäkrings­systemet, säger Sofia Ramström.

Hon har flera vänner som därför beslutat att vänta med barn tills de har sina postdoktorandtjänster avklarade. Och det är en väntan som ofta drar ut på tiden.

– Jag har kollegor som tycker att de väntat för länge, att de är för gamla för att orka med små barn när de börjar närma sig 40.

Dagens situation måste förändras så att återväxten säkras efter de många professorer som går i pension de närmaste åren, menar hon.

– Vi måste få en chans att ta ställning till vår framtid i tid. Det handlar om många år när man försakar allt för forskningen och få orkar kämpa vidare om den enda förhoppningen är att man eventuellt ska kunna få sin första fasta tjänst vid 45 års ålder.

Maria Bång

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev