Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag26.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Genom en kvarts försprång bröts revirtänkandet i Kalix

Publicerad: 6 Februari 2008, 12:19

Foto: Tomas Bergman

”Tjuvstart” av möten om utskriv­ningsklara patienter löste problem med bristande samsyn mellan kommun, sjukhus och primär­vård i Kalix. Och patienterna slipper möta vårdgivare som inte är överens.


Ämnen i artikeln:

Norrbottens läns landstingKalix sjukhus

Det behövdes inga stora förändringar för att sjukhus, kommun och primärvård i Kalix skulle börja samarbeta bättre än vad de någonsin hade gjort tidigare.

– Förut fanns ett starkt revirtänkande. Vi retade oss på var­and­ra och det blev en massa onödigt tjafs. Någon samsyn om vad som var bäst för patienterna var det inte tal om, säger Eva Andersson, sjuksköterska och enhetschef på rehab-stroke­enheten vid Kalix sjukhus.

Striden stod kring de utskrivningsklara patienterna. De som ska lämna sjukhuset men som har fortsatt vårdbehov i någon form.

Problemen uppstod på vårdplaneringsmötena. Där ska representanter för slutenvård, primärvård och kommun enas om vad som ska hända med patienterna, exempelvis om de ska få hjälp i det egna hemmet eller om de bör flytta till ett särskilt boende.

Samsyn uppnåddes sällan
Men vårdplaneringsmötena på Kalix sjukhus resulterade sällan i samsyn om vad som var bäst för patienterna. Oftast var det kommunens biståndshandläggare som kände sig överkörda. När de kom till mötet hade läkare och sjuksköterskor redan bestämt vilken hjälp patienten skulle ha efter utskrivningen.

– Vi upplevde det som att allt redan var avgjort, att vi var överflödiga. Om doktorn hade sagt till både patienten och de an­höriga att det bästa vore ett särskilt boende, var det inte så lätt för oss att komma in och säga något annat. Det var liksom kört, säger Christina Norén, biståndshandläggare i Kalix kommun.

Dessutom hade några av de viktigaste aktörerna, distriktssköterskorna, ofta svårt att delta.
Inte ens pa­tienter och deras anhöriga förstod riktigt vad mötena gick ut på.

– När vi frågade ett antal stroke­patienter visade det sig att flera inte ens var medvetna om att de hade varit på ett vårdplaneringsmöte. Detta trots att vi visste att de faktiskt hade varit det, säger Eva Andersson.

Ett annat problem var att många av patienterna inte ens borde ha lagts in på sjukhuset. I många fall var anledningen till sjukhusvistelsen snarare sociala problem än medicinska.

– Att det inte fungerar hemma är ju ingen inläggningsorsak. Men sjukhuspersonalen visste inte vad de skulle göra, vem de skulle kontakta på kommunen. Kommunikationen fungerade inte så patienten lades in enbart för att få vårdplanering, säger biståndshandläggare Christina Norén.

Lösningen blev ett projekt där den första åtgärden var att försöka riva murarna mellan kommunen, primärvården och slutenvården.

– Vi hade en livlig diskussion om vad som inte fungerade och hur saker och ting skulle kunna förbättras, säger Eva Andersson.

Möten fick fasta tider
Bland annat beslutades det att alla vårdplaneringsmöten ska hållas på bestämda tider, antingen klockan 9.30 eller 14.30.  Det gjorde det lättare för distriktssköterskorna att delta på mötena, eftersom de då kunde anpassa sitt arbete efter dessa tider.

Dessutom bestämdes det att mötena får vara högst en timme. Den första kvarten träffas de olika representanterna för att prata ihop sig innan de möter patient och eventuella anhöriga.

– Vi delger varandra information och knyter ihop det hela. Det är då vi når samsynen. På så sätt känner patienten att vi är överens om vad som är bäst när vi väl träffar henne eller honom. Det blir inget tjafs med varandra, säger Eva Andersson.

De resterande 45 minuterna är också strukturerade och följer ett förutbestämt schema. Den första delen av mötet ansvarar sluten­vården för. Sjuksköterskan som har varit om­vård­nads­ansvarig för patienten be­rättar om dennas medicinska tillstånd och hur personen klarar dagliga aktiviteter. Patienten får också berätta om sina behov. Sedan lämnar slutenvårdens re­presen­tanter mötet och biståndshandläggaren tar över.

– På så sätt blir det tydligt för alla när ansvaret för patienten går över från slutenvården till primär­vården och kommunen, säger Eva Andersson.

I god tid före mötet har patient och anhöriga fått en broschyr där det kort står vad de kan förvänta sig av mötet. Där kan patienterna även fylla i om det är något särskilt som de vill diskutera.

Christina Norén och hennes kollegor på kommunen har också utarbetat ett informationsblad som de olika akutmottagningarna har fått och där det står vart sjukhuspersonal ska vända sig om det dyker upp patienter som behöver vårdplanering.

Patienter och anhöriga får ett särskilt visitkort med upplysningar om vart de kan ringa om de har frågor eller önskar en vårdplanering.

– På så sätt undviker vi onödiga sjukhusinläggningar. Nu kan vi ofta göra vårdplaneringen i hemmet i stället, säger Christina Norén.

Alla som har varit involverade i projektet är mycket nöjda med resultatet. Projekttiden gick ut i somras och nu har de nya arbetsrutinerna permanentats.

– Det har blivit mycket, mycket bättre. Både för oss som arbetar med det här, men framför allt för patienterna och deras anhöriga, säger Christina Norén.

Så Gjorde Vi

Problemet:
Representanter för slutenvård, kommun och primär­vård hade problem att komma överens vid vårdplaneringsmöten i samband med utskrivning av patienter med fortsatt vårdbehov. Distriktssköterskorna kunde inte alltid delta. Patienter och anhöriga hade svårt att ta till sig syftet med mötena.

Lösningen:
15 minuter före vårdplaneringsmötet med patienten träffas personalen för att komma överens om det fortsatta vårdbehovet. Mötet med patienten följer sedan ett förutbestämt schema. Mötena är också på bestämda tider och tidsbegränsade. Före mötet har patienten fått en broschyr om vad mötet går ut på.

Resultatet:
Bättre samsyn om patientens fortsatta vårdbehov mellan kommunens, primärvårdens och slutenvårdens representanter samt färre omotiverade sjukhusinläggningar. Bättre arbetsklimat. Dessutom närvarar distriktssköterskorna oftare vid mötena och patienterna är bättre informerade om vad mötena egentligen går ut på.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev