Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Han hjälpte kollegorna att komma ut ur garderoben

Publicerad: 29 augusti 2007, 10:44

Att vara öppet homosexuell och läkare har blivit mindre tabubelagt än förr. Men rädslan för diskriminering och gliringar i korridoren hindrar fortfarande många att komma ut.


Det var som om han var ensam, som om det inte fanns någon annan. Ingen enda människa kände han till som hade visat att det gick att vara läkare och homosexuell.

– Osynliggörandet gör att man saknar förebilder. Det är det besvärligaste.

Sven Grützmeier sitter i sitt arbetsrum på Venhälsan vid Södersjukhuset i Stockholm. Han är överläkare och specialist i bland annat hematologi, internmedicin och infektionssjukdomar. Och så är han grundaren av och ordförande i Föreningen homosexuella läkare.

Föreningen bildades 1988.

– På den tiden var det otroligt få läkare som var öppna på jobbet. Jag kan bara komma ihåg tre, inklusive mig själv, säger Sven Grützmeier.

Då, för nästan 20 år sedan, var homosexualitet ännu mer tabubelagt än i dag. De första medlemmarna kontaktades i all hemlighet med brev hem till de personer som man hoppades kunde vara intresserade.

– Meningen med föreningen var att hitta kollegor som kunde stödja varandra och att hitta vägar att arbeta som homosexuella.

Föreningen bildades också i skuggan av aidsepidemin. Sven Grützmeier och många homosexuella kollegor arbetade med hivpatienter och det var tunga år innan några bromsmediciner fanns att ge.

Det var också hiv och aids som var den direkta orsaken till att Sven Grützmeier bestämde sig för att bli öppen med sin homosexualitet även i jobbsammanhang. Under ett besök i USA 1981 läste han de första artiklarna om en mystisk sjukdom som tycktes drabba homosexuella män.

– Det här var en stor katastrof för oss. Jag tyckte att det var mitt ansvar som hematolog att göra något, att starta en mottagning, Venhälsan, för homosexuella. Men det kunde jag bara göra om jag själv var öppen, säger Sven Grützmeier.

På den tiden bodde han i Linköping och det var i lokaltidningen Östgöta Correspondenten som han för första gången gick ut offentligt med att han var homosexuell, något som han konstaterar ”väckte rabalder”.

Den som inte vågar vara öppen med att han eller hon är homosexuell är ofta orolig för vad kollegorna eller cheferna ska tycka. Sven Grützmeier konstaterar odramatiskt att han visst har blivit diskriminerad, men att det är sådant som är svårt att sätta fingret på.

– Det är allt som är osynligt, det finns ett glastak. Om jag söker en tjänst och den tjänsten dras in fast jag var den enda sökande - sådant går ju inte att bevisa.

En gång, på en annan arbetsplats, var det en chef som ville avskeda honom.

– Det gick ju inte, förstås. Det är klart att det var jobbigt, men det var jättemycket som inte fungerade på den arbetsplatsen, så det var bara ett av symtomen.

Vad säger patienterna?

– Patienterna säger ingenting! Om bara läkaren är bra, så är de nöjda, säger Sven Grützmeier.

För några år sedan gjordes en undersökning bland homosexuella läkare som var med i föreningen. 77 procent av kvinnorna och 52 procent av männen uppgav att de var helt öppna med sin familj, medan 38 procent av kvinnorna och 39 procent av männen var helt öppna på jobbet.

– Och då var det ändå våra medlemmar som svarade, de är mer trygga i sig själva, säger Sven Grützmeier.

Föreningen homosexuella läkare har i dag cirka 130 medlemmar, varav hälften har kommit ut. 20-25 procent av medlemmarna är kvinnor.

Den som är öppen med sin homosexualitet på jobbet – oavsett om han eller hon är läkare eller något annat – möts av en hel del negativa attityder. ­

– Det kan bli tissel och tassel i korridorerna. Men det ingår i det heteronormativa mönstret. Hela samhället är uppbyggt kring hetero­sexualitet och allt annat syns inte eller är konstigt.

Är det därför det är så svårt för många att komma ut?

­ – Man ska våga – och när man har gjort det så är det en sådan befrielse, säger Sven Grützmeier.

Han påpekar också att det hela är en generationsfråga, de som är under 35 har mycket lättare att vara öppna. Men även om det kan vara tungt att våga stå för sin identitet även på jobbet, så är det betydligt värre att inte vara öppen.

– Man kan inte prata om sig själv, man krymper sig. Maken görs om till någon av det motsatta könet.

Det är också ganska vanligt att homosexuella läkare kompenserar genom att vara extra ambitiösa och extra högpresterande.

– Då tror man att de inte kan hacka på en, säger Sven Grützmeier.

– Mycket handlar om den egna rädslan. Om alla var mer öppna, skulle problemet vara mycket mindre.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev