Historiskt lyft för Torsby i AT-rankingen

2013 låg Sjukhuset i Torsby på plats 53 i Sveriges yngre läkare förenings ranking över landets drygt 70 AT-orter. I 2014 års sammanställning har sjukhuset klättrat 46 placeringar och hamnar på plats nummer 7. Något som Sylf i sin rapport noterar är den ” största enskilda förbättringen sen rankingen startade!”

– Vi har jobbat hårt, säger Anette Sätherberg, Landstinget i Värmlands kontaktperson för AT i Torsby, till Dagens Medicin och lägger till att sjukhusets AT-läkare har varit ett bra gäng som varit intresserade och haft en vi-känsla.

Handledarna är i princip desamma som vid fjolårets bottenplacering men sedan ett drygt år tillbaka har sjukhuset infört en tre dagars lång introduktion för AT-läkarna. Eva Dahlén, verksamhetschef vid Sjukhuset i Torsby, berättar att första dagen handlar om alla nödvändiga administrativa system, dag två om ”allt som kan drabba en underläkare” i form av anmälningar och så vidare. Dag tre ägnas åt rent praktisk handläggning av vanliga åkommor som andnöd och skärskador.

– Det blir väldigt mycket mer hands on och den lilla AT-gruppen blir en väldigt tydlig grupp, förklarar Eva Dahlén.

Vad betyder AT-rankingen för er?

– Rankingen grundas på ett fåtal personers åsikter så vi vet dess reella värde, men eftersom den refereras till och talas om i olika fora så har den stort värde avseende rekryteringsläget, på mässor och vid frågor från se som är i färd med att söka AT. Vår dåliga ranking i fjol har också gett aktivitet bland oss på sjukhuset, om vi nu, vid bättre ranking, fått ny energi att jobba vidare med.

Hur tillförlitlig är den?

– Det får andra än jag svara på, Sylf tillexempel, säger Eva Dahlén.

Hon berättar att 2013 års placering ledde till självrannsakan och att sjukhuset därför hade återkommande samtal med alla tidigare AT-läkare för att se vad som kunde göras annorlunda och bättre. Utöver introduktionen blev svaret inte några enstaka stora saker utan snarare flera små.

En ständigt central del av AT:n där sjukhuset fortsätter att trycka på för förbättringar är handledningen.

– Det är inget nytt men vi har förstärkt det som kanske har fallerat. Det är ju så att man slappnar av efter några år när man tycker att det har fungerat bra, säger Eva Dahlén.

Medicinkliniken har av tradition en timme avsatt för handledning varje torsdagsmorgon men det har, enligt Eva Dahlén, inte riktigt satt sig på kirurg- och ortopedsidan.

– Där hänger det fortfarande på individen, säger hon.

Samtidigt är hon tydlig med att handledningen är ett delat ansvar.

– Jag lägger faktiskt ansvar på underläkarna också. Ni måste be om handledning om inte handledaren sköljer den över er, säger Eva Dahlén och lägger till att om det inte fungerar så får AT-läkarna komma till henne.

Kommer de till dig då?

– Det är någon enstaka på kirurgen som har sagt att det fungerar inte med min handledare och då får jag försöka göra någonting åt det genom att prata med den personen eller att byta ut handledaren. Men kommer man sista dagen så menar jag att då får man delvis skylla sig själv. Jag uppfattar inte att AT-läkarna tycker att det är negativt utan de säger: Ojdå, jaha, vi är inte elever längre. Jag tycker att det är viktigt att tala om vad det är som gäller. Tydlighet.

Sedan flera år får AT-läkarna i Torby gå bredvid erfarna kollegor på akuten tills det att de känner sig mogna att göra sitt egna första ensamma jourpass. Även där tycker Eva Dahlén att det är viktigt med tydligheten.

– När AT-läkarna ringer oss bakjourer och säger: Nu stör jag igen, säger jag: Nej, du stör inte, det är bra att du ringer.

Själv minns Eva Dahlén inte sitt första jourpass. Och på frågan om den oro som många AT-läkare känner för den kvällen är befogad eller uppblåst svarar hon:

– Fortfarande, när man som jag har jobbat i ett oändligt antal år, finns det ju fall när jag gör fel och patienter som jag inte vet hur jag ska göra med. För har man inte sett något själv så går den oron inte bort förrän man har stått där själv. Inte ens om man har jobbat i tio år men aldrig varit på akuten. Man måste någon gång våga pröva och den oron går inte bort förrän man har prövat och sett att: Ja, det gick.

Sedan lägger hon till:

– Det jag beskriver handlar om att förmedla en känsla av trygghet. Vi har redskapen, vi har besticken för att äta maten. Vi kan inte allt men vi kan hantera situationen.