Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag19.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Hjärtat hittar smärtan hos nyfödda barn

Publicerad: 2 April 2002, 14:01

Genom att mäta variationer i hjärtfrekvensen hoppas forskare vid Norrlands universitetssjukhus hitta en objektiv metod för att mäta spädbarnetssmärta något som blir allt viktigare inom den moderna neonatala intensivvården. I dag uppskattar man smärtan genom att titta på barnets ansiktsuttryck.


-  En grimas, en avvärjande rörelse eller förtvivlad gråt.  Allt kan vara uttryck för att det lilla spädbarnet känner smärta. Men för den som vårdar barnet är det inte lätt att veta hur ont det gör, eftersom barnet inte kan berätta.  Inom den neonatala intensivvården finns i dag ett växande behov av att förstå hur barnet upplever smärta. I slutet av maj doktorerar sjuksköterskan Viveca Lindh, nyföddhetsavdelningen, Norrlands universitetssjukhus i Umeå, med en avhandling om smärta hos spädbarn.  Viveca Lindh har, bland annat i samarbete med Urban Wiklund, teknologie doktor och medicinteknisk ingenjör vid samma sjukhus, utarbetat en metod som ger en objektiv bild av barnets smärtreaktion och som hon hoppas ska kunna bli ett komplement till vårdpersonalens kliniska blick.  Det är väl känt att även mycket prematura barn har förmåga att fortleda smärtimpulser. Däremot är det sämre bevänt med de stationer högre upp i det centrala nervsystemet som hos vuxna har en smärtmodulerande funktion.  - Man kan säga att barnen har en sämre smärtbroms. Reaktionen på ett smärtstimuli är mer generell och oorganiserad hos spädbarn jämfört med vuxna, säger hon.  Ett förhållande som komplicerar situationen är att smärteffekten kan förstärkas om barnet råkar ut för upprepade smärtstimuli.  - Till slut kan ett kallt stetoskop mot huden bli en jättegrej för ett barn som redan är stressat av olika provtagningar och vårdprocedurer, förklarar Viveca Lindh.  Skala graderar ansiktsuttrycken  De metoder som finns till hands i dag är främst kliniska observationer. Till exempel finns det en skala som graderar smärtan på grundval av olika karaktäristika i barnets ansiktsuttryck. Men för det mesta faller bedömningarna tillbaka på mer subjektiva grunder och på den kliniska erfarenheten.  Umeåforskarnas metod bygger på så kallad hjärtfrekvensvariabilitetsanalys och har sin utgångspunkt i ett vanligt EKG. Genom att analysera hur hjärtfrekvensen varierar går det att få en bild av balansen mellan den lugnande parasympatiska komponenten och den stressande sympatiska delen i det autonoma nervsystemet.  Hjärtfrekvensen följer normalt andningen eftersom hjärtat slår något snabbare under inandningen och något långsammare under utandningen. Men om situationen blir mer stressad kommer det inte längre att vara andningen som styr hur hjärtfrekvensen varierar. Då kommer det i stället främst att vara adrenalin och andra hormoner vars insöndring styrs av det sympatiska nervsystemet.  Variationen i hjärtfrekvensen följer då de långsamma förändringarna i hormoninsöndringen och blir därför mer utdragen.  Det innebär att en låg variation i hjärtfrekvens motsvarar ett tillstånd som domineras av sympatikuspåslag, medan en hög hjärtfrekvensvariabilitet är ett tecken på mer lugnande parasympatikusaktivitet.  Viveca Lindh och Urban Wiklund har funnit att det här förhållandet kan utnyttjas för att avläsa smärtreaktionen hos spädbarn, trots att deras variationer i hjärtfrekvens inte är lika lätta att analysera som de är hos vuxna.  Upprinnelsen var en studie på tio underburna barn. Barnen EKG-övervakades och deras ansikten videofilmades under tre olika tillstånd: i vila, under det att en avvärjningsreflex lockades fram genom lätt beröring med så kallade von Freys hår och i samband med en blodprovstagning med lancettstick och stasning i hälen.  Hjärtfrekvensen och dess variation analyserades. Fem erfarna neonatalsjuksköterskor fick se på blandade minutlånga videosnuttar, utan att de kände till under vilket behandlingsskede de togs. Sedan fick de, utifrån bilderna, gradera barnens smärtreaktion.  Det visade sig att hög hjärtfrekvens och låg variation i denna stämde mycket väl överens med stort smärtuttryck, enligt sköterskornas bedömning. En större uppföljande studie visade att samma förhållande gällde för fullgångna barn.  Barn skonades från stick i hälen   Eftersom hälstick verkade vara smärtsamt för barnen blev den naturliga fortsättningen att undersöka en ersättningsmetod, för att se om den var skonsammare.  Viveca Lindh jämförde då reaktionen hos barn vid venös blodprovstagning på handryggen, med respektive utan hudbedövning i form av Emla-salva. Det gjordes enligt ett kliniskt kontrollerat studieupplägg med sammanlagt 56 unga patienter.  Såväl hjärtfrekvens och dess variation visade tydligt att smärtreaktionen var betydligt kraftigare hos placebopatienterna än hos de barn som fick Emla-bedövningen.  Däremot var skillnaden i yttre smärtbeteende inte lika tydlig mellan grupperna.  - De här studierna blev ett incitament för oss att sluta sticka barn i hälen, säger Viveca Lindh.  Urban Wiklund tror att det kan vara möjligt att utveckla en analysmetod som ger en bild av smärtreaktionen utifrån hur hjärtfrekvensen varierar.  - Den här typen av analyser är matematiskt mycket komplicerade och kräver stor datakapacitet. Men ett betydligt större problem är att den signal som analyseras måste vara helt fri från störningar, vilket den sällan är i en klinisk vardagssituation, säger han.  Smärtan omvandlas till en punkt  Därför håller Urban Wiklund på att utveckla en matematisk algoritm som kan användas för att hitta störningar så att de ska kunna tas bort innan signalen analyseras.  - Den fungerar tillfredsställande i nuläget men metoden måste vidareutvecklas innan vi har något som skulle kunna användas i kliniska sammanhang, säger han.  Ett annat problem ligger i hur analysen ska presenteras. Om det ska bli praktiskt användbart måste man omvandla resultaten från analyserna på ett sådant sätt att de ger en enkel grafisk bild av smärtan.  Ett sätt är att använda sig av så kallad principalkomponentanalys som kan ge en tvådimensionell bild där effekten av hjärtfrekvensen och variationen i hjärtfrekvensen vägs samman, så att en punkt som förflyttar sig i ett diagram ger en bild av förändringarna i barnets smärtupplevelse.

Christer Wiklund

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev