Nyheter
Huggormsgift har begränsad effekt vid stroke
Publicerad: 24 november 2006, 10:24
Det blodproppslösande läkemedel som utvinns ur gift från en malaysisk huggorm måste ges inom tre timmar efter en ischemisk stroke, annars uteblir effekten. Det visar resultaten av en stor multicenterstudie som publiceras i Lancet i dag, fredag.
Preparatet marknadsförs under namnen Ancrod, Arvin samt Viprinex och innehåller en renad del av giftet från den malaysiska huggormen Calloselama rhodostoma. Ämnet påverkar blodets koagulationsförmåga och tidigare studier har visat att läkemedlet har god effekt om det ges inom tre timmar efter en stroke. Risken för hjärnblödning ökade dock.
I den aktuella studien ESTAT, European Stroke Treatment with Ancrod Trial, ville forskare från flera europeiska länder se om läkemedlet var effektivt även upp till sex timmar efter en ischemisk stroke.
Totalt ingick 1 222 personer med akut ischemisk stroke i den dubbelblinda placebokontrollerade studien. Patienterna kom från flera europeiska länder samt Australien och Israel.
Personerna i studien genomgick datortomografi och de som redan hade haft hjärnblödningar uteslöts. De övriga randomiserades till antingen behandling med Ancrod eller placebo.
När forskarna sedan mätte patienternas funktion efter tre månader, visade det sig att den var ganska lik i både Ancrod- och placebogruppen. Dödligheten var högre i Ancrodgruppen efter tre månader, men ungefär lika hög i bägge grupperna efter tolv månader, mellan 21 och 25 procent. Det förekom också fler hjärnblödningar i den grupp som fått Ancrod.
De flesta patienter fick läkemedlet tre timmar efter stroken eller senare, vilket enligt forskarna sannolikt är förklaringen till resultatet. De drar slutsatsen att Ancrod inte kan rekommenderas för behandling av akut ischemisk stroke efter mer än tre timmar.
I diskussionsdelen av sin artikel konstaterar författarna också att de haft stora problem att publicera denna rapport. Preliminära data kunde presenteras redan 2001, men kort därefter såldes läkemedelsföretaget som stött projektet. De nya ägarna var inte lika villiga att delge data till forskarna, som först nu efter mycket ansträngning kunnat sammanställa resultaten och göra en fullständig analys.
”Denna situation illustrerar de förståeliga men ofta beklagliga skillnaderna mellan intressena hos sponsorer och forskare, vilket leder till vetenskapliga förluster och oetiskt slöseri med patienters och forskares ansträngningar”, skriver författarna.
Lancet 2006; 368: 1871–1878