Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Ingen märkte att Kerstin drack

Publicerad: 5 mars 2008, 09:28

Hon drack på kvällarna och tog tabletter på dagarna. Jobbet som biträdande föreståndare på konvalescenthemmet skötte hon prickfritt. Tills allt en dag rämnade.


– Jag använde tabletterna så fort jag mådde dåligt – jag tog tabletter på dagarna och om jag kunde så drack jag på kvällen. Sedan tog jag en sömntablett. Självklart sov jag dåligt och vaknade med en väldig ångest. Då tog jag en lugnande tablett och gick till jobbet.

Fram till 1997 var Kerstin Schöldström tung missbrukare. Spriten fick henne att sova, tog bort oro och ångest och när tabletterna kom in i bilden utvecklade hon snabbt ett blandmissbruk.
ändå var hon, som hon beskriver sig själv, en människa med hög moral. Kerstin Schöldström arbetade först som mentalskötare och sedan som försteskötare på Lillhagens sjukhus i Göteborg.

Så småningom blev hon biträdande föreståndare på ett konvalescenthem.

– Jag har alltid varit mycket duktig i mitt arbete, noggrann och lyhörd – det vet jag själv att jag har varit, det är inget jag hittar på.

Å ena sidan missbrukare, först av alkohol, sedan av alkohol och tabletter – å andra sidan tvåbarnsmamma, duktig försteskötare och yrkeskvinna, omhändertagande och noggrann.

Bilden går inte ihop. Det gjorde den inte för henne själv heller.

– Det var ett fruktansvärt för­nekande. Jag såg inte mig själv som alkoholist.

Så vad var det som hände? Vi backar bandet till tiden då Kerstin Schöldström var i 20-årsåldern, nygift och nybliven mentalskötare.

Hennes dåvarande man var, som hon själv beskriver honom, högkonsument men inte alkoholist. Det var däremot hans föräldrar, något Kerstin Schöldström inte hade en aning om på den tiden.
Hennes man och hon umgicks ofta med svärföräldrarna. Och oavsett när i veckan de träffades så drack de vin. Ganska mycket vin. Kerstin Schöldström märkte snart att hon hade svårt att sätta stopp.

Samtidigt upptäckte hon att hon gillade känslan när hon druckit.

– Vi som har den här sjukdomen – vi tar till oss alkohol väldigt lätt. Jag vågade öppna mig och prata när jag hade druckit mitt vin.

Och vid de tillfällen hon hade svårt att sova upptäckte hon att alkohol – först vin, så småningom whisky - var ett utmärkt sömn­medel.

– Jag använde alkoholen mycket som medicin.

Så rullade det på. Kerstin Schöldström och hennes man fick barn. 1980 vidareutbildade hon sig till försteskötare. Och hon fortsatte att dricka.

– Jag drack när jag kunde. Så fort jag visste att jag skulle vara ledig såg jag alltid till att jag hade alkohol. Det var inget konstigt med det, tyckte jag, min man gjorde det också.

Men mannen var den som också kunde sätta stopp. Det märkte Kerstin Schöldström när de skilde sig.

– Jag tänkte att om jag skiljer mig från honom kanske jag kan sluta dricka. Men det blev värre i stället.
Var det ingen i din omgivning som märkte något?
– Inte då. Jag hade förmågan att dölja det. Det var väl först i slutet av 1980-talet som någon reagerade. Min syster reagerade mest. Vi träffades, man drack vin. Men de klarade av att dricka i normal takt, det gjorde inte jag.

Kerstin Schöldström var alltid den som drack mest och blev mest berusad. Det märkte systern och försökte konfrontera henne.

– Jag var väldigt förnekande, så hon tröttnade på att tjata.

1992 blev en läkare på hennes arbetsplats bekymrad och ville hjälpa. Eftersom han tyckte att Kerstin Schöldström såg ut att må dåligt skrev han ut en kompott på antidepressiva och lugnande preparat – och dessutom Rohypnol till natten, att sova på.

På nolltid hade Kerstin Schöldström nu blivit blandmissbrukare. Hon tog tabletter om dagarna och drack alkohol när hon kommit hem om kvällarna. Räckte inte de tabletter som hon fick på recept, så stal hon ur medicinskåpet på jobbet.

Du var ju chef, hur klarade du av att jobba när du missbrukade?
– Det var nog det som var min livlina. Det var så bestämt för mig att jag skulle sköta jobbet
- jag gjorde nästan de andras jobb också, jag överarbetade. Men jag har förstått att jag inte var så trevlig på jobbet. Jag var svår att ha att göra med.

Systern gjorde ett nytt försök. Hon berättade om sina misstankar för en arbetskamrat till Kerstin Schöldström. Arbetskamraten kom i sin tur till Kerstin och frågade om det verkligen stämde att hon drack för mycket.

Och Kerstin Schöldström förnekade, som vanligt.

– Vad skulle hon göra då? Ingen hade kunnat göra något då, jag var tvungen att nå min botten.

Botten kom. En dag upptäckte arbetskamraterna vem det var som stal ur medicinskåpet. Arbets­givaren krävde att Kerstin Schöldström skulle genomgå en behandling, annars skulle hon förlora jobbet.

– Jag ringde till min syster och frågade: Kan du följa med mig till doktorn i dag?

Systern, som hade väntat och försökt så länge, släppte allt hon hade för händer och kom med.
Med läkarens och arbets­givarens hjälp fick Kerstin plats på Aleforsstiftelsens behandlingshem i Alingsås.

Kerstin Schöldström fick gå det fem veckor långa behandlingsprogrammet för läkemedelsberoende och sedan uppföljningsprogrammet på ett år. Och hon blev nykter.

– Det var så bra, jag var så motiverad – jag kände hur allting bara vände när jag var däruppe.

Det verkar lite märkligt att det kan vända så snabbt, att man kan bli bra på fem veckor.
– Man blir inte bra, man blir aldrig bra. Man får en vändning, en annan syn på sig själv och att det är en sjukdom. Men man är inte alls frisk när man skrivs ut. Sjukdomen är kronisk, säger Kerstin Schöldström.

– När man är i en behandling ska man få en förståelse för vad som har hänt och få en insikt: Jag kan aldrig dricka mer. Så länge man dricker så är man sjuk.

När det blev dags för utskrivning hade hon tur. Konvalescent­hemmet skulle läggas ner och Kerstin Schöldström fick möjlighet till ett års ledighet med avgångs­vederlag. Hon studerade på folkhögskola, gick uppföljningsprogrammet och arbetade extra inom Tjörns kommun, där hon är bosatt. Efter att ha arbetat som ledare för eftervårdsgrupper fick hon till slut en tjänst på Aleforsstiftelsen.

Nu är hon alkoholrådgivare på stiftelsen med ansvar för eftervården och ska även börja arbeta i behandlingen. Dessutom har hon gått i terapi, på egen bekostnad, och insett att mycket av hennes problem bottnat i hennes dåliga självbild från tidig barndom.

Hur mycket märkte dina barn av ditt missbruk?
– Barnen märkte allting. Dottern var ju 19 och sonen 15 år när jag blev nykter, så de har levt med det här. Min dotter har aldrig velat skuldbelägga mig – hon säger att hon såg hur dåligt jag mådde. Sonen blev vansinnig när jag drack: Du lovade att du aldrig skulle dricka mer!

Men i dag har hon ett bra förhållande till båda barnen.

– Jag har ett sådant enormt bra liv – och en ny man, som älskar mig för den jag är. Jag går på AA-möten en gång i veckan, för att jag inte ska glömma vem jag är och för att fortsätta att tillfriskna.

Längtar du någon gång efter alkohol eller tabletter?
– Inte nu längre. Visst har man haft sug – men jag vet också att börjar jag dricka eller ta lugnande medel så kan jag inte sluta. Och jag vill inte tillbaka till det helvetet igen.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev