Klamydiasmittade kan hamna i personregister

Klamydiafallen ökar. Detta trots smittskyddslagen och en omfattande kostnadsfri testning av fler än 400 000 svenskar varje år. Testning, partnerspårning och kampanjer – allt har prövats, men utan resultat.

Därför måste strategin för smittskyddsarbetet kring klamydia förändras. Radikalt.

Det anser smittskyddsläkarna Staffan Sylvan och Brith Christenson, vid smittskyddsenheten i Landstinget i Uppsala län.

Bland annat måste handläggningstiderna kortas och testningen bli mer kostnadseffektiv.

Men framför allt måste man kunna identifiera och testa riskpersoner som löper stor risk att föra smittan vidare, hävdar de. Det går inte i dag eftersom den behandlande läkaren anmäler klamydiafallen – i likhet med alla andra sexuellt överförbara sjukdomar – under kod. Detta gör att ansvarig smittskyddsläkare inte kan identifiera personer som smittats upprepade gånger.

– En förutsättning för att nå riskpersoner är att klamydiafallen anmäls med identitet, säger Staffan Sylvan.

Ni vill alltså skapa ett register över dessa personer baserat på personnummer?

– Ett register låter så polisiärt. Men visst, tanken är att kunna identifiera enskilda riskpersoner för att på så sätt få stopp på smittspridningen, självklart under sedvanlig patientsekretess. I så fall skulle man också kunna identifiera områden där riktade informationskampanjer skulle göra stor nytta, säger Staffan Sylvan.

– I dag tror jag inte att unga vuxna ser klamydia som någon särskilt skamlig sjukdom.

Åldern bästa förklaringsfaktor
Men frågan är kontroversiell. Sociologen Fredrik Liljeros, som forskat i hur smittspridning i sexuella nätverk fungerar, tror inte på idén om ett register över riskpersoner.

– Om det skulle bli verklighet skulle jag nog fundera på att söka asyl i Norge, mest för mina barns skull eftersom personer över 30, som jag, knappast kommer att hamna i ett sådant register. Jag känner inte till ett enda land i världen som för register över människors sexuella beteenden för preventiva förebyggande interventioner, säger Fredrik Liljeros, verksam vid Stockholms universitet.

Dessutom tror han ett sådant register både skulle bli ineffektivt och väldigt svårt att upprätthålla.

– All forskning visar att i princip vem som helst kan vara en riskperson för klamydia. Det går inte att urskilja en grupp med "normalt" beteende och en mer "promiskuös" grupp. Den enda riktigt bra förklaringsfaktor som finns är ålder. Någonstans mellan 18 och 25 verkar i princip alla kunna smittas. Men eftersom det är ett stort in- och utflöde i denna grupp skulle ett register inte bli särskilt effektivt, säger Fredrik Liljeros.

Antalet fall stiger för varje år
Enligt Fredrik Liljeros är "vanlig" kontaktspårning, då den smittades sexuella kontakter kartläggs, betydligt mer effektiv än vad man kan tro, om den fungerar optimalt.

– En positiv bieffekt av kontaktspårning som många inte tänker på är att det samtidigt blir en screeningteknik för personer som har många sexuella kontakter, eftersom det är mycket troligt att sådana personer förr eller senare dyker upp när man nystar upp en smittkedja, säger Fredrik Liljeros.

Antalet klamydiafall har stigit varje år de senaste tio åren. År 2000 fick 19 284 svenskar diagnosen klamydia. Fem år senare var motsvarande siffra 33 060. Den största riskgruppen är ungdomar mellan 18 och 25 år.