Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Kunskap om hormoner svår att ta till sig vid läkarbesök

Publicerad: 1 mars 2006, 08:01

De flesta kvinnor som söker för övergångsbesvär är nöjda med läkarsamtalen - ändå är deras kunskap om hormon-behandling mycket begränsad efteråt, visar en ny avhandling. Det blir för mycket information för ett tillfälle.


Läkaren Mikael Hoffmann vid avdelningen för klinisk farmakologi, Linköpings universitet, disputerade i januari med en avhandling om samtal kring risker och nytta med hormonbehandling.

Avhandlingen bygger bland annat på intervjuer med 20 kvinnor som sökte för klimakteriebesvär för första gången 1999 till 2000 och med de fem gynekologer som stod för rådgivningen.  Dessutom gjordes en jämförande undersökning av kvinnors attityder till hormonbehandling 1999 respektive 2003. Enkäter skickades till samtliga kvinnor i Linköping som under enkätåren fyllde 53 eller 54 år. Enkätstudien visade att inställningen till hormonbehandling hade svängt kraftigt: 1999 ansåg fyra av fem att hormonbehandling hade god effekt på övergångsbesvär, medan endast två av tre hade samma inställning fyra år senare.

Kvinnornas attityd till eventuella risker följde samma mönster: 1999 bedömde en av åtta att riskerna för allvarliga biverkningar var höga eller mycket höga medan var fjärde kvinna gjorde samma bedömning fyra år senare.

Intervjustudien visar att trots att kvinnorna sade sig vara mycket nöjda med samtalen och att läkarna ansträngt sig för att ge en allsidig beskrivning av för- och nackdelar med hormonbehandling, var kunskapen svår att ta till sig vid ett tillfälle.

- Kvinnorna borde förberedas på ett bättre sätt innan de träffar sin gynekolog. Det är inte rimligt att de 75 procent av alla kvinnor i Sverige som får besvär i övergångsåldern ska gå till läkare för en första diskussion kring behandlingsalternativ, anser Mikael Hoffmann.

Massmediernas bild viktig  Kvinnorna hade väldigt olika uppfattning om eventuella risker.

- De förde ganska tunna resonemang efter besöken, något som speglar den information de fått hos läkaren men också föreställningar de haft med sig innan.

En stor del av den förhandsinformation som kvinnorna hade kom från massmedier.

- Massmedias rapportering ser annorlunda ut än den internationella forskning och de medicinska rekommendationer vi har i dag. Informationen är ofullständig och ger inget korrekt underlag att fatta något beslut på, säger Mikael Hoffmann.

Enligt honom kan mediebilden ha bidragit till att försäljningen av hormonpreparat minskat betydligt sedan 2000. Minskningen bland kvinnliga gynekologer är mindre, vilket talar för att förhandsinformationen ser olika ut för läkare och kvinnor i allmänhet. Flera studier har också visat att gynekologer generellt har en positiv attityd till preparaten.

Mikael Hoffmann påpekar att kvinnorna egentligen inte är patienter, eftersom de som regel inte är sjuka, och att informationen kring hormonpreparat inte borde åläggas sjukvården men ändå vara gemensam för alla aktörer.

- Vi borde implementera informationen i en gemensam folkhälsostrategi, säger han.

Intervjustudien gjordes innan resultat år 2002 presenterades från de stora studierna HERS II och Women´s Health Initiative. De visade att östrogenpreparaten inte hade alla de önskvärda fördelar man tidigare hade trott. Det klargjordes också att nackdelar med långtidsbehandling med hormonpreparat: ökad risk för hjärt-kärlsjukdom och bröstcancer, inte vägdes upp av den positiva effekten på benskörhet och grovtarmscancer.

Mindre förändringar av råden  Svenska Läkemedelsverkets rekommendationer om HRT, hormonersättningsterapi, har kommit 1982, 1989, 1999 och 2003. Enligt Viveca Odlind, professor vid Läkemedelsverket, har dessa inte förändrats nämnvärt.

- Vi har genomgående varit väldigt konservativa till hormonbehandling och alltid förespråkat korttidsbehandling. 2003 infördes en tydligare rekommendation om att inte långtidsbehandla kvinnor med HRT för att förebygga osteoporos.

Tidigare hade man varit restriktiv, men luddigare formulerad. Annars är rekommendationerna i stort sett desamma, säger hon.

Enligt Viveca Odlind kan den högre förskrivningen av HRT på 1990-talet delvis ha sin grund i läkemedelsföretagens roll.

- Jag tror att företagen lyckades påverka både gynekologer och kvinnor att bara se de positiva effekterna av HRT och därför släppa på försiktighetsprincipen. Den attityden har förändrats i dag, allt eftersom patienterna och även gynekologerna har blivit mer medvetna. Nya vetenskapliga rapporter kring riskerna och medias bevakning har inneburit en vaksammare hållning.

Maria Bång

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News