Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Lågt lönelyft får sjuksköterska att byta ort

Publicerad: 31 oktober 2007, 10:05

Vissa sjuksköterskor har större skäl än andra att vara besvikna på sin löneutveckling. Skillnaden mellan olika landsting är nämligen betydande. En del har skjutit till extra pengar för att höja lönerna. Andra har förvandlat lägstanivå till lönetak.


När Kommunal slöt nytt löneavtal för undersköterskorna i våras fick det sjuksköterskornas pyrande missnöje att blossa upp. Kommunals avtal garanterar över 13 procent i löneökning under de närmaste tre åren. Med andra ord långt över vad många sjuksköterskor räknar med att få. Vårdförbundets löpande avtal med landstingen garanterar bara en löneökning på 2 procent per år.

Flera av de sjuksköterskor och fackliga företrädare som Dagens Medicin har talat med tycker ändå att tanken bakom Vårdförbundets avtal var god. Men utfallet har blivit desto klenare.

– Varje enskild medarbetare skulle få en löneökning utifrån sitt bidrag till verksamheten. Men vi har fått stå tillbaka på grund av arbetsgivarens medvetna satsning på lägstalöner. 2 procent skulle vara miniminivå men det har blivit ett tak, säger Ola Sjöholm, sjuksköterska på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och ledamot i Vårdförbundets lokala avdelningsstyrelse.

Kommunals avtal provocerade särskilt, eftersom många sjuksköterskor redan tycker att skillnaderna i lön är alldeles för liten mellan yrkesgrupperna.

– I dag förlorar en undersköterska på att vidareutbilda sig till sjuksköterska eftersom kostnaden för studielånen då hon utbildat sig äter upp den lilla löneskillnaden som finns mellan grupperna, säger Ola Sjöholm.

Tittar man på löneutvecklingen mellan 2001 och 2006 kan man konstatera att sjuksköterskorna (sjuksköterskor och röntgensjuksköterskor) i genomsnitt fått 15,3 procent i löneökning. Det är klart under den förvärvsarbetande befolkningen i stort som under samma period fått en löneökning på 17,4 procent, enligt statistik från Statistiska centralbyrån. På vissa platser har sjuksköterskorna större skäl än på andra att vara missnöjda. I Jämtland har sjuksköterskorna fått över 20 procent i löneökning medan man i Västmanland fått nöja sig med 11,5 procent.

– Utvecklingen har varit rent bedrövlig. Arbetsgivaren har inte velat ta sitt ansvar för att våra medlemmar ska få en löneutveckling som motsvarar deras kompetens och ansvar. Från Sveriges Kommuner och Landstings sida centralt har man nog haft ambitioner med avtalet, men det struntar landstinget i, säger Björn Gustafsson, ordförande för Vårdförbundet i Västmanland.

I västmanland har den dåliga löneutvecklingen bland annat lett till att flera specialistutbildade sjuksköterskor på Centrallasarettet i Västerås hotat att sluta och börja jobba i Eskilstuna eller Enköping i stället, där lönerna är bättre.

– Då fick landstinget panik och sköt till extra medel för att undvika att folk skulle säga upp sig. Men det var ju en högst tillfällig lösning.

Västra Götalands­regionen är den största arbetsgivaren för sjuksköterskor i Sverige. Och den näst sämsta efter Västmanland i löneutveckling. Löneläget har fått många att söka sig västerut. En av dem är Louise Sahlin som sedan tio år tillbaka varvar jobbet på intensivvårdsavdelningen i Uddevalla med extraknäck i norska Fredrikstad. Just nu jobbar hon 75 procent i Sverige och cirka 20 procent i Norge. Nyligen fick Louise Sahlin årets svenska löneökning. Efter snart 20 år som sjuksköterska varav 15 år som specialist­utbildad tjänar hon 23 200 kronor.

– Lönen måste bli bra mycket bättre än så om jag ska överväga att börja jobba heltid i Sverige igen, säger Louise Sahlin.

I höst ska hon och en kollega ta tjänst­ledigt en månad för att jobba i Nordnorge. På två veckors jobb kommer de att tjäna mer än vad de hade gjort på en hel månad hemma. Resten av månaden tar de ledigt.

– Jobbet i Norge gör att man kan sätta lite guldkant på tillvaron, göra resor som man inte hade haft råd med annars, säger Louise Sahlin.

I de två landsting, Jämtland och Jönköping, med bäst löneutveckling är det ambitiösa lönekartläggningar som fått landstingen att prioritera sjuksköterskorna. I Jämtland tog man i början av 2000-talet hjälp av jämställdhetsombudsmannen för att jämföra olika yrkesgrupper med ungefär lika lång utbildning, lika hög kompetens och lika stort ansvar.

– Det var ett tidskrävande arbete. Men våra medlemmar ansågs undervärderade och har blivit de ekonomiska vinnarna, säger Kristina Fluur Hedman, ordförande för Vårdförbundet i Jämtland.
Viktoria duvdahl, sjuksköterska som arbetar på medicinkliniken vid Östersunds sjukhus, fick 14 300 kronor i ingångslön 1998 och tjänar i dag 23 600 kronor.

– Personligen har jag haft en schyst löneutveckling, men det beror också på att jag drivit projekt och fått specialuppdrag, säger Viktoria Duvdahl.

I Jönköping har sjuksköterskorna genom lönerevision plus extra kompensation från landstinget fått upp sin lön med cirka 5 procent i år.

– Missnöjet är inte så stort här. Däremot har jag full förståelse för folk på andra håll som vill riva upp avtalet, säger Thomas Johansson, Vårdförbundets ordförande i Jönköping.

Västra Götalandsregionen, som alltså har legat i botten sett till löneutvecklingen, har nyligen gjort en liknande lönekartläggning som Jämtland och Jönköping och kommer att tillskjuta cirka 150 miljoner kronor under tre år för att få upp bland andra sjuksköterskornas löner.

Men de extra pengar som vissa landsting väljer att skjuta till har inte enbart haft goda konsekvenser. Påslagen har grundats på yrkes­beteckning och inte tagit hänsyn till erfarenhet. Följden har blivit att lönespridningen, skillnaden mellan den som tjänar minst och mest, har minskat.

Enligt Margareta Öhberg, chefsförhandlare på Vårdförbundet, är just bristen på lönespridning ett stort problem.

– Jag tycker att en duktig och erfaren undersköterska ska kunna tjäna mer än en färsk sjuksköterska och att en duktig och erfaren sjuksköterska ska kunna tjäna mer än en nyutbildad läkare, säger hon.

Trots medlemmarnas missnöje över löneutvecklingen är Margareta Öhberg beredd att ge det nu gällande avtalet en chans till.

– Vårt avtal är egentligen bättre än Kommunals. Det finns ett värde i långsiktigheten och vi har ett garanterat utfall och inget tak. Det borde inte finnas några hinder för oss i Vårdförbundet, Sveriges Kommuner och Landsting och lokala arbetsgivare, att förbättra arbetet med avtalet.

Dan Håfström

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev