Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Långsamt insulin kan sätta fart på tillväxtfaktor

Publicerad: 31 mars 2005, 07:25

Långverkande insulin verkar ha god effekt hos barn som just har fått diabetes. Det kan bero på höjda nivåer av tillväxtfaktorn IGF-1, enligt forskning från Astrid Lindgrens barnsjukhus.


De år då kroppen växer som mest är en problematisk tid för typ-1-diabetiker. Då uppstår en riktigt rörig hormonell situation.   Boven i dramat är tillväxthormon, som frisätts i stora mängder under den här tiden, och som har en blodsockerhöjande effekt.

För att ytterligare komplicera situationen verkar tillväxthormonet på kroppens celler via tillväxtfaktorn IGF-1, insulinlike growth factor-1. Barn med diabetes, som har brist på insulin, har också låga nivåer IGF-1,   ibland lika låga som extremt kortväxta. Detta leder till att kroppen ytterligare ökar produktionen av tillväxthormon, som kompensation.

- Det mesta tillväxthormonet frisätts under natten. Ett problem är att traditionellt basinsulin, NPH-insulin, verkar så att kroppen har brist på insulin sent på natten, säger docent Peter Bang, specialistläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna.  Dessa två faktorer samverkar till att det blir svårt att kontrollera blodsockret nattetid hos tonåringarna.

Bättre kontroll har inte bevisats  För några år sedan introducerades den långverkande insulinanalogen Lantus i Sverige, och sedan förra året ingår en annat långverkande analog, Levemir, i läkemedelsförmånen. Tanken med de båda insulintyperna är att ge en jämn insulindos under längre tid än NPH-insulin.

I randomiserade studier har det hittills inte gått att visa att de nya insulinerna förbättrar HbA1c - den faktor som brukar användas som bevis för bättre blodsockerkontroll.

Ändå anser Peter Bang att erfarenheterna av långverkande insulin på Astrid Lindgrens barnsjukhus är goda. Han tror att detta kan kopplas till en normalisering av barnens IGF-1-nivåer.

- Ett insulin med mer långverkande effekt borde ge en bättre effekt sent på natten, då insulinet normalt är lågt och då tillväxthormonfrisättningen är som högst. Och då borde man få en mer normal stimulering av IGF-1, säger han.

Det är just vad han och hans medarbetare har sett i en ännu opublicerad studie. Där ingår tolv tonåringar som bytte från NPH-insulin till långverkande insulin. Efter tolv veckor hade HbA1c sjunkit från 8,3 procent till 7,1 procent i genomsnitt.   Dessutom steg tonåringarnas IGF-1-nivåer. Efter fyra veckor hade igf-1 ökat med 50 procent - ett resultat som stod sig under de tolv veckorna.

- Vi såg att förändringarna i HbA1c och IGF-1 var korrelerade - barnen som hade den största förbättringen av HbA1c hade också störst ökning av IGF-1, säger Peter Bang.

Kan stödja egen insulinproduktion  Han tror att ökade IGF-1-nivåer är en viktig mekanism bakom förbättringen av HbA1c. En teori, som har stöd i djurstudier, är att IGF-1 hjälper diabetikerna att behålla en egen insulinproduktion under längre tid.

Därför ger Peter Bang och hans kollegor nu långverkande insulin direkt till nyinsjuknade barn. I en annan opublicerad studie har de jämfört 49 barn som fick långverkande insulin från start, med 49 barn som insjuknade 2001 och 2002, och som fick traditionellt NPH-insulin. Barnen som hade fått långverkande insulin i ett år hade ett HbA1c på 6,0 procent. Motsvarande siffra i kontrollgruppen var 7,2 procent. Dessutom behövde de som fick långverkande insulin lägre insulindoser.

- En förklaring kan vara att de har bättre egen insulinproduktion. Det skulle också kunna bero på bättre IGF-nivåer, säger Peter Bang.  

Studien är dock inget hållbart bevis på att HbA1c förbättras med långverkande insulin, eftersom barnen inte har lottas till den ena eller den andra behandlingen. En sådan randomiserad studie planeras nu.

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev