Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Lars Werkö väckte debatt

Publicerad: 8 oktober 2009, 14:33

Inför sin 90-årsdag förra året intervjuades Lars Werkö om sin livsgärning av Gunnar A Olin, tidigare chefredaktör för Läkartidningen. Texten publicerades ursprungligen i Dagens Medicins pappersutgåva den 5 mars 2008.


Vad är du mest stolt över?

– Det var när jag som professor i Göteborg fick bygga upp den kliniska forskningen där.

Finns det något du ångrar?

– Jag är inte den sortens person som går omkring och ångrar. Visst, om jag inte varit så kritisk till min läggning, inte haft lusten att ifrågasätta och skapa debatt, hade jag kunnat leva ett lugnare liv. Men knappast roligare.

Jag sitter hemma hos Lars Werkö som om en vecka fyller 90 år. Det har gått drygt 40 år sedan han som ordförande i Läkarförbundet anställde mig, en då 29-årig journalist, som chefredaktör för Läkartidningen – till fasa för vissa doktorer som omöjligen kunde tänka sig någon annan än en läkare på den posten.

Han var härlig att samarbeta med. Bättre överordnad har jag aldrig haft under alla de jobb som sedan följde. Han lärde mig hur chefskap ska utövas. Nu, fyra decennier senare, slår det mig hur föga han förändrats. Lockarna gråare, lite rasp i stämman, en rollator till hands. Men samma glitter i ögonen, skärpa i ord och tanke, ung i skrattet.

Din bästa tid?

– På S:t Erik i Stockholm de första åren på 1950-talet. Många patientkontakter, noll administration, ingen som lade sig i min kliniska forskning.

– När jag utnämndes till professor i medicin i Göteborg var jag 38 år, yngst i Europa bland kliniska professorer. De flesta av mina biträdande överläkare var betydligt äldre än jag. Men jag blev väl mottagen. Samma år blev det läkarstrejk i Göteborg. Jag utsågs av kollegerna till presstalesman och på så sätt kom jag in i den fackliga verksamheten.

Så vägen till Läkarförbundets ordförandestol var utstakad redan då?

– Ingalunda. När jag fick frågan några år senare sökte jag stöd hos sjukvårdsdirektören Thure Höglund. Jag ville få honom att deklarera att mina arbetsuppgifter skulle bli lidande om jag skulle tillbringa så mycket tid i Stockholm. Men Thure sade utmärkt, nu ska du sätta Göteborg på den medicinska kartan.

Själv minns jag från tiden på Läkartidningen hur vi förbundstjänstemän skojade om fackligt verksamma läkare. Vi delade in dem i tre grupper:

■ De som inte lyckats med den professionella karriär som de drömt om, vilket de kompenserade genom att skaffa sig facklig makt.
   ■ De som inte hade det så roligt privat och som sökte legitima skäl att hålla sig hemifrån.
   ■ De som var proffs och som ville göra en insats för kollegerna – men som inte var fackliga långvägare som behärskade varje avtalsparagraf.

Att Lars Werkö hörde till den sistnämnda gruppen var solklart, tyckte vi.

Du fick dina fiskar varma som ordförande.

– Oh ja. Det blev ett herrans liv när jag gick ut och kritiserade Moralisk upprustning, en organisation som bekämpade aborter och liberal sexualsyn. De hade rätt många läkare som medlemmar. Jag fick klander av styrelsen för att jag inte först tagit reda på förbundets uppfattning. Avsätt mig då, sade jag. Efter det hade jag aldrig problem med min yttrandefrihet.

Hur hann du med?

– Det var snärjigt med allt resande. Det var ju inte bara mellan Göteborg och Stockholm. Jag var också ute och for i rollen som forskare på vetenskapliga kongresser.

Själv minns jag när jag var med Lars Werkö i London. Han blev tillfrågad om kliniken hemma i Göteborg: Vem sköter den när du är borta så mycket? Den sköts av samma personer som när jag är hemma, sade han.

Sen blev det läkemedelsbranschen?

– Jag var forskningsdirektör och vice koncernchef i Astra i tio år. Det var lockande att flytta till Stockholm där jag redan hade så många uppdrag. Det var också spännande att lära känna hur man tänker och verkar i storföretag.

Du har i dag en kritisk syn på läkemedelsindustrin?

– Ja, där har utvecklats en kortsiktighet som skrämmer mig. Pengarna spelar en alltför stor roll. Vinsterna är numera högre än forskningskostnaderna. Viktiga preparat släpps inte ut om de inte beräknas bli storsäljare. Negativa utvärderingar i kliniska prövningar göms undan. Jag förstår inte heller industrins prispolitik. Se på H&M där man satsar på volym i stället för på högpris.

Sen blev det SBU – du blev ordförande där som pensionär?

– Där fick jag utlopp för min kritiska grundsyn. SBU har liksom brittiska Cochrane gjort mycket för att kritiskt granska kliniska forskningsresultat och rekommendera adekvat terapi. Här finns fortfarande mycket kvar att göra.

Du har i decennier varit den medicinska debattens härförare, nu senast har det gällt kolesterol. Vad kommer härnäst?

– Jag är kritisk till cancerforskningen. Den kan inte leverera vad den utlovar trots enorma ekonomiska satsningar.

Jag berättar för Lars Werkö att när den amerikanske cancerforskaren Robert A Weinberg nyligen var i Stockholm sade han att det finns fler människor som lever av cancer än som dör av den.

Han skrattar; historierna avlöser varandra. Han berättar om när han för 20 år sedan skulle opereras för koloncancer som metastaserat till levern. Hans vän, docenten Harald Eliasch, som skötte honom, frågade: Vill du opereras av en professor eller av någon som kan operera?

Lars Werkö som var på resa på sin 50-, 60-, 70- och 80-årsdag ska nu för första gången ha ett rejält decenniekalas. Onekligen på tiden.

Gunnar A Olin
är informationskonsult och tidigare chefredaktör för Läkartidningen. Han arbetade tillsammans med Lars Werkö på 1960-talet.

Relaterat material

Läkaren Lars Werkö är död

Dela artikeln:

Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev