Lite skepsis krävs inför de nya och heta cancermedlen

För några år sedan hade jag på mottagningen en ung kvinna som skulle starta behandling för nyupptäckt metastaserad bröstcancer. Hon var tystlåten, men sade till sist:

- Min mor dog i spridd bröstcancer för 20 år sedan. Cellgiftsbehandlingen hade ingen effekt, hon levde knappt ett år. Men nu har ni ju mycket bättre behandlingar!

För henne var det självklart att det hon hört om framstegen inom cancerforskningen skulle ge henne betydligt bättre framtidsutsikter än hennes mor haft. Jag minns inte hur jag bemötte påståendet, men ett ärligt svar hade varit att behandlingen nu och då var ganska likvärdig.

Händelsen fick mig att tänka på den finlandssvenska filosofen Georg Henrik von Wrights essäbok Myten om framsteget; vad som uppfattas som framsteg avser ofta hur och vad vi gör, medan effekten i form av en avgörande förbättrad livssituation för individen inte sällan är tveksam.

Jag tror att det ofta finns en diskrepans mellan vad aktörerna i medicinsk forskning och sjukvård uppfattar som framsteg och genombrott och hur patienter och anhöriga betraktar den verkliga nytta som framstegen medför.

Kunskapsexplosionen inom cancerforskningen bär nu frukt i form av nya cancerläkemedel som "kortsluter" signalvägar för cancercellernas tillväxt och överlevnad. Med en eufemism kallas dessa läkemedel "targeted drugs"; de uppfattas verka mot en cancerspecifik mekanism och borde därmed ha mycket bättre effekt och sakna biverkningar.

Hetast just nu bland "targeted drugs" är tyrosinkinashämmarna. Vid världens största årliga cancerkonferens, ASCO-mötet i USA, dominerades scenen av två nya sådana, Nexavar och Sutent. De visades ge en liten överlevnadsförlängning och tumörminskning vid spridd njurcancer, något som inte övertygande setts för något cancermedel tidigare.

Representerar då dessa nya "targeted drugs" mytiska eller verkliga framsteg? Glivec, den först introducerade tyrosinkinashämmaren, är avsevärt bättre än tidigare behandling vid kronisk mye­loisk leukemi medan effekten av de övriga, som har vanligare cancerformer som indikation, är betydligt mer modest. Detta mönster är välbekant från de gamla cancerläkemedlen - dramatiska effekter vid ovanliga cancertyper, mer marginella effekter vid "folkcancersjukdomarna".  

De nya cancerläkemedlen är "targeted", riktade, i den meningen att de angriper tidigare okända signal­molekyler. Dessa "targets" är dock bara sällan ensamma avgörande för cancercellernas överlevnad och ej heller cancerspecifika.

Det senare illustreras av en biverkningsprofil som för vissa av de nya läkemedlen inte är olik den för cytostatika och den nyligen uppmärksammade hjärtmuskeltoxiska effekten av Glivec (Nature Medicine 2006; 12: 881-882 samt 908-916).

Måhända bör man vara lite återhållsam i entusiasmen för vad de nya cancerläkemedlen kan åstadkomma. Det återstår fortfarande att se om cancerbehandlingarnas undantag kan göras till regel.