Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Livräddare klarar allt svårare diagnoser

Publicerad: 4 mars 2002, 12:34

Överlevnaden hos barn som föds med ett hjärta utan vänster kammare har stigit från 25 procent till 60-75 procent. Peeter Jögi är en av få kirurger som opererar detta svåra hjärtfel.


Dödlighetstalen vid hjärtkirurgiska ingrepp på barn har blivit mycket låga i Sverige. I dag är nära 99 procent av patienterna i livet en månad efter operationerna. Långtidsresultatet avviker heller inte mer än ytterligare någon procent från dessa tal.   De allra flesta barn som opereras för en hjärtmissbildning kan så småningom leva normala liv, gå i skola och må bra. För bara 15 år sedan var situationen en helt annan. Då klassades hjärtmissbildningar hos nyfödda ofta som inoperabla. I dag utförs två tredjedelar av samtliga barnhjärtkirurgiska ingrepp på barn under ett år.  På den tiden var exempelvis transposition ett oerhört kritiskt tillstånd, i dag kan missbildningen åtgärdas med vad som betecknas som ett medelsvårt ingrepp, säger Peeter Jögi, barnhjärtkirurg på Bus.   Vid transposition har de stora kärlen bytt plats, det vill säga stora kroppspulsådern utgår från höger kammare och lungpulsådern från vänster. Syresättningen av blodet fungerar därmed bara så länge förbindelsen från fosterlivet mellan stora kropps- och lungpulsådern eller den mellan förmaken finns kvar.   I dag kan man med läkemedel skjuta upp förslutningsprocessen som normalt sker under de första dygnen efter förlossningen. Alternativt kan ett hål mellan förmaken göras med hjälp av ballongkateter som en temporär lösning för syresättningen av syrefattigt blod.    Sedan slutet av 1970-talet har prostaglandininfusioner använts i väntan på operation för att hindra förbindelsen från fosterlivet från att slutas. För bästa resultat är det viktigt att barnet är i så gott skick som möjligt vid operationen. Tack vare prostaglandin har man nu ett par dagar mer på sig att bättre förbereda barnet. Metoden kan användas vid en rad hjärtmissbildningar som ger kritiskt nedsatt syresättningsförmåga, säger Peeter Jögi.  Med 25 års erfarenhet som barnhjärtkirurg har Peeter Jögi varit med om en spektakulär utveckling inom sin specialitet.  När jag började var det mycket allvarligt om ett nyfött barn hade hjärtfel, operationstekniken och de diagnostiska möjligheterna var begränsade. Ibland hände det att man först vid operationen kunde ställa diagnos. I dag går det som regel bra för barn även med svåra hjärtmissbildningar. Oftast behöver de bara opereras en gång, och resultaten är egentligen bättre än folk tror, säger Peeter Jögi.  Tack vare tekniker som hjärtkateterisering med kontraströntgen, ultraljud som kom på 1970-talet och magnetresonanskamera, har kollegorna inom barnkardiologin kunnat bidra med ett säkrare diagnosunderlag. Det har ökat säkerheten vid själva operationerna.   Peeter Jögi berättar att framstegen inom barnhjärtkirurgin har gått i vågor. Han urskiljer tre epoker. En intressant period var i mitten av 1950-talet när man på allvar kunde börja med barnhjärtkirurgiska operationer efter hjärt-lungmaskinens introduktion. Under 1970-talet skedde sedan en enorm teknikutveckling. På 1990-talet förbättrades och koncentrerades organisationen i alla led kring barnet.  - Det har medfört en fantastisk riskreducering vid omhändertagandet  inför operation, i samband med hjärt-lungmaskin, narkos och operation, på intensivvårdsavdelningen och så vidare genom hela vårdkedjan, säger Peeter Jögi.   Före centraliseringen av barnhjärtkirurgin fanns det kliniker i Sverige där endast ett 40-tal ingrepp på barn genomfördes per år. Men eftersom specialiteten är så liten och komplex fattade Socialstyrelsen i början av 1990-talet beslutet att inte sprida den på för många händer. Lund och Göteborg valdes ut som rikscentra i Sverige.   För Stockholm och Uppsala blev det ett prestigeladdat nederlag. Först efter starka påtryckningar från Socialstyrelsen upphörde barnhjärtkirurgin vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.  Peeter Jögis skicklighet sägs ha varit ett skäl till att Lund hävdade sig i den kvalitetsbedömning som Socialstyrelsen gjorde inför valet av de två sjukhus som skulle få bli rikscentra.   Själv betonar han det goda samarbetsklimatet på sjukhuset.   - Det är en nödvändighet för en multidisciplinär specialitet som den barnhjärtkirurgiska. Här är också högt i tak för diskussioner. Dessutom har ledningen stöttat verksamheten, de har varit intresserade av att satsa på oss, säger Peeter Jögi om barnhjärtkirurgins starka fäste i Lund.   De flesta medfödda fel och defekter på hjärtat och de stora kärlen går i dag att åtgärda operativt. Senast i raden av diagnoser som kirurgerna tar sig an i Lund är så kallat hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom. Vid syndromet, som är ett av de allra mest komplicerade och allvarliga, saknas vänster kammare och i tre steg opereras höger kammare så att den får en vänsterkammares funktion som pump för kroppen. Med hjälp av bland annat shuntar och sammankoppling av hålvenen och lungpulsådern kan cirkulation och syresättning fungera.   I Sverige började vi med metoden först 1993. Innan dess hade resultaten internationellt varit usla  endast 25 procents överlevnad efter de tre operationerna, säger Peeter Jögi.   I dag, nio år senare, är överlevnaden 60-75 procent. Många medicinska problem och etiskt känsliga svårigheter kring operationerna av dessa svårt sjuka, ibland också neurologiskt handikappade, barn återstår dock att lösa.  Fortfarande finns en del frågor kring hur det ska gå för dessa barn. De äldsta som har opererats för hypoplastiskt vänsterkammarsyndrom i Sverige är bara runt åtta år i dag. Men vi vet också att många av barnen som har opererats mår mycket bra och kan leva normala liv, säger Peeter Jögi.  Peeter Jögi tror inte att de operativa ingreppen kommer att öka i framtiden, och tar möjligheterna med hjärtkateterisering som exempel. Defekter i förmakens skiljevägg åtgärdades förr med operation. I dag kan problemet ofta enkelt korrigeras med ett slags paraply som förs genom en kateter, upp till hjärtats kärl där det spänns upp över hålet.   Däremot hyser Peeter Jögi inga tvivel om att operationsteknikerna kommer att förfinas ytterligare.  För närvarande är mikro- och robottekniker under utveckling inom thoraxkirurgin för vuxna, och säkert kommer vi att se mer av det framöver även inom barnhjärtkirurgin.

Josefin Thylefors

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev