Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Lögnaren kan inte röjas med blotta ögat

Publicerad: 17 maj 2006, 14:01

Glöm lögnaren med flackande blick och skakande nervösa ben. Att någon ljuger syns inte utanpå. Men såväl psykologin som neurologin är sanningen på spåren. Inom den nya lögnforskningen kläs bluffaren av in på bara tanken.


Låt oss börja med ett tankeexperiment. Ett mord har begåtts och en misstänkt tas in till polisförhör. Förhörsledaren harklar sig, lutar sig något framåt och spänner ögonen i den misstänkte. Med 30 års gediget polisarbete att stödja sig på anser han sig veta vad den flackande blicken, den svettiga pannan och det knackiga, osammanhängande talet betyder. Den misstänkte sitter helt enkelt och blåljuger! "Vi har bevisen," gormar förhörsledaren. "Det är lika bra att du erkänner."

Pär-Anders Granhag, docent i psykologi vid Göteborgs universitet, menar att förhörsledaren gör helt fel. Och lögnaren kan inte avslöjas med en stålblick.

- Snarare visar den sammantagna forskningen dels att människor har mycket svårt att avslöja lögnare bara genom att titta på kroppsspråket, dels att det inte finns något typiskt lögnbeteende. De som ljuger är ofta mycket bra på att planera sitt kroppsspråk, säger han.

Forskningsresultaten till trots är myterna om hur lögnare beter sig förvånansvärt svåra att avliva. Faktum är att schablonbilden av den nervöse lögnaren biter sig fast ända upp i Högsta domstolen, HD.

Det har juristen Lena Schelin visat i den avhandling om processrätt som hon nyligen lade fram vid juridiska institutionen vid Stockholms universitet.

- Mina resultat visar att HD i sin bedömning utgår från felaktiga antaganden om hur en lögnare agerar. Man lägger stor vikt vid en persons kroppsspråk och ansiktsuttryck, vilket intryck av vederhäftighet som en person ger, säger Lena Schelin.

Sammantaget betyder detta att rättsprocessen bygger på en metod som inte har stöd i den psykologiska forskningen, menar hon.

Så hur ska då en lögnare avslöjas? Enligt Pär-Anders Granhag behövs mer raffinerade metoder som inte lägger så stor vikt vid kroppspråk och andra subjektiva bedömningar. Han har själv intresserat sig för förhörsteknik inom rättspsykologin.

Metoden, som han kallar "tankeläsning", är dock tillämpbar även utanför den rättsliga arenan. Genom att använda en speciell förhörsteknik blir det möjligt att gillra fällor och snärja en lögnare i sitt eget bedrägliga nät.

- Det handlar inte om något övernaturligt, som att se in i sinnet på någon. Tankeläsning bygger på vardagspsykologi. Förhörsledaren ska lära sig att sätta sig in i den misstänktes situation, att tänka som den misstänkte. På så sätt blir det möjligt att förutsäga vad denne kommer att göra, förklarar Pär-Anders Granhag.

Metoden bygger på att en klok förhörsledare släpper bulldozerattityden. Och istället för att tidigt konfrontera den misstänkte med eventuella bevis bör förhörsledaren hålla på vad han eller hon vet om det som förhöret gäller.

Ett nyckelbegrepp inom tankeläsningstekniken är låta den misstänkte först öppet berätta vad denne vet. Stämmer inte berättelsen med vad förhörsledaren vet kan bevisen presenteras undan för undan. En skyldig som försöker ljuga sig fri kommer att få allt svårare att förklara sig. Han eller hon börjar ljuga ännu mer. Eller fly, som Pär-Anders Granhag kallar det.

- En skyldig person som ljuger agerar enligt det vi kallar undvikande- och flyktresponser. För det första kommer han att undvika att berätta misstänklig-görande information. Det kan till exempel ske genom att han eller hon låter bli att nämna det rum i vilket brottet har begåtts.

För det andra kommer den misstänkta att börja fly, eller trassla in sig i ännu fler lögner, om man börjar ställa mer ingående frågor om hur händelseförloppet verkligen utvecklade sig, berättar Pär-Anders Granhag.

En oskyldig och sanningssägande person har däremot ingenting att dölja och kommer därför att redogöra för ett händelseförlopp utan att undvika och utelämna vissa bitar. Därmed inte sagt att berättelsen behöver vara saklig och sammanhängande eller att personen ter sig lugn och sansad.

Bevis för att tankeläsningsprincipen fungerar för att avslöja lögn har Pär-Anders Granhag och hans forskarkolleger vid Göteborgs universitet kunnat visa bland annat genom tester av polisaspiranter.

En studie av 80 blivande poliser vid polishögskolan i Växjö är den första i världen som visat att det faktiskt går att träna sig till att avslöja lögnare.

Testet var uppbyggt som ett rollspel kring en stöld. I den lokala studentbokhandeln hade en man blivit av med den plånbok han förvarade i sin portfölj. Ett antal studenter fick agera antingen plånbokssnattare eller oskyldiga men med bevisen emot sig. Såväl de oskyldiga som de skyldiga hade nämligen tagit i portföljen och därmed lämnat fingeravtryck.

Eftersom allas fingeravtryck fanns på portföljen var polisaspiranterna utlämnade till sin förhörsteknik för att hitta den skyldige.

Innan förhören satte igång lät forskarna hälften av polisaspiranterna, 40 stycken, träna på tekniken med tankeläsning under en dag. Den andra hälften fick ingen förberedande träning utan uppmanades att genomföra sina förhör så som de själva ansåg lämpligt.

Resultatet av försöken visade med all önskvärd tydlighet att tankeläsning fungerar.

- De polisaspiranter som tränat på tekniken lyckades avslöja den skyldige i 85 procent av fallen. De som inte fått någon träning lyckades bara hälften av gångerna, berättar Pär-Anders Granhag.

Orsaken till att de otränade misslyckades oftare är, menar han, att de inte använde bevisen strategiskt. I stället för att, likt de som fått tankeläsningsträning gjorde, först låta de misstänkta berätta om händelsen i bokhandeln och sedan lägga fram fingeravtrycken, så körde de otränade oftare konfrontationsmetoden. De höll ett kort förhör, lade sedan fram fingeravtrycken och krävde: "Erkänn!".

Problemet var att den uppmaningen gick de skyldiga lögnarna förbi. Snarare än att erkänna lyckades de slingra sig ur bevisföringen på ett trovärdigt sätt och utan att polisstudenterna märkte något.

Orsaken till att konfrontationstekniken så ofta misslyckas är, enligt Pär-Anders Granhag, att den bygger på det som psykologerna kallar "false consensus".

- Vi människor har en benägenhet att tro att alla andra agerar som vi själv skulle göra. En förhörsledare som lägger fram graverande bevis tror därmed att den skyldige kommer att erkänna. Men de flesta gör faktiskt inte det, berättar han.

I stället väljer många brottslingar att ljuga. Och som också studien i Växjö bekräftade kommer många undan med det.

Men finns det då inget enklare sätt att avslöja lögnaren än genom långdragna förhör? Som forskningen har utvecklat sig idag är det neurologin som mest sannolikt ruvar på svaret. Försök att utveckla framtidens "lögndetektorer" är redan på gång i USA. Sedan början av 2000-talet har den funktionella magnetkameratekniken, fMR, tagit ledningen på den fronten.

Flera forskargrupper har visat att det redan idag är fullt möjligt att använda metoden för att skanna av en människas hjärnsignaler och på så sätt se om personen ljuger.

Ett av de främsta namnen inom den här typen av lögnforskning är Sean Spence, professor i allmän vuxenpsykiatri vid University of Sheffield i Storbritannien. I försök på friska försökspersoner som ljuger har han sett att vissa områden i hjärnan lyser upp när de genomgår funktionell magnetkameraundersökning.

- Framför allt är det områden i frontalloben som är aktiva och då särskilt den del som kallas den orbital-frontala kortex, just ovanför ögat, berättar Sean Spence.

Han menar att det finns en logisk förklaring till att just frontalloben är så aktiv när vi ljuger. Den delen av hjärnan är av särskild betydelse för vårt arbetsminne, som hjälper oss att ha koll på och minnas vad vi gör. Andra delar av frontalloben är viktiga för vår förmåga att undertrycka aktivitet, att låta bli att agera. Dessa förmågor stämmer väl med vad vi behöver klara för att ljuga - att hålla själva lögnen i huvudet och att låta bli att berätta sanningen. Sammantaget tar sig detta rent fysiska uttryck. Det är psykiskt ansträngande att ljuga.

- Ja, man kan se på hjärnan som en dator. Det går åt mer datorkraft för att ljuga än för att tala sanning, säger Sean Spence.

Exakt hur tröttande det är hoppas han kunna ta reda på i ett framtida samarbete med Pär-Anders Granhag. Planen är att låta ett antal försökspersoner förhöras samtidigt som de genomgår funktionell magnetkameraundersökning. På så sätt blir det möjligt att se hur hårt hjärnan arbetar när försökspersonerna ljuger.

Även om det kan låta avancerat är den här typen av lögnforskning ännu i sin linda, menar Sean Spence. Endast runt en handfull forskargrupper i världen arbetar idag med den funktionella MR-tekniken. Men området växer snabbt. De lättolkade resultaten gör att stora kommersiella krafter i framför allt USA satsar enorma pengar på att utveckla en ny lögndetektor.

- Det finns forskargrupper i USA som har tagit patient på speciella skanningstekniker. Resultaten kan komma att användas exempelvis när man förhör terrorister, säger Sean Spence.

Ett av de mer avancerade projekten på området leds av den världsberömde biofysikprofessorn Britton Chance vid amerikanska University of Pennsylvania. Han försöker utveckla en hjärnavläsningsteknik baserad på nära infrarött ljus. Meningen är avläsaren ska kunna implementeras bland annat i säkerhetskontroller på flygplatser. Samtidigt som passagerarna får frågor om de bär något olagligt på sig läser skannern av hjärnaktiviteten och larmar om lögn.

Det låter som science fiction, medger Sean Spence, men faktum är att någon typ av lögndetektion sannolikt kommer att finnas tillgänglig inom en snar framtid. Innan dess finns många etiska aspekter att lösa.

- Jag hörde komikern Rowan Atkinson skämta om det här i ett tv-program. Han påstod att vi som lever nu antagligen är den sista generationen med rätt att tiga. Det är en extrem tanke som ändå till viss del är sann, säger Sean Spence.

Tro't om du vill.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev