Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Lundaforskare drar ihop vidgade klaffar med implantat genom ven

Publicerad: 20 oktober 2006, 12:52

En litet staket runt mitralisklaffen kan ersätta traditionell behandling med öppen hjärtkirurgi. Det hoppas forskarlaget vid Universitetssjukhuset i Lund som har utvecklat metoden.


Ett sår på halsen. Det är det enda synliga spåret efter klaffoperationen. Och redan samma dag kan patienten gå hem.

Den nya tekniken handlar om att med hjälp av en kateter via den stora halsvenen föra in ett implantat som hjälper mitralisklaffen att sluta sig. Implantatet placeras i den stora hjärtvenen, som löper runt mitralisklaffen.

Mitralisklaffen, som finns mellan vänster förmak och vänster kammare, består av ett bakre och främre segel som öppnar sig när hjärtat vilar och sluter sig när det arbetar, för att hindra blod från att rinna tillbaka till lungorna.

Vid en så kallad funktionell mitralisinsufficiens har klafföppningen vidgats, främst utmed det bakre seglet. Det innebär att klaffseglen inte längre möts, vilket ger ett läckage. När vänster kammare ska tömma sig i aorta går därför en del av blodet baklänges genom klaffen till lungorna, vilket ger patienten symtom som andfåddhet, trötthet och hosta.

Det traditionella sättet att behandla sjukdomen är att sy in ett band utmed det bakre seglet, eller en ring runt hela klafföppningen, som gör att det bakre klaffseglet förs mot det främre vilket får dem att sluta tätt igen. Operationen görs med öppen hjärtkirurgi medan patienten är sövd.

I mitten av 1990-talet väcktes frågan om det skulle gå att göra ingreppet på ett skonsammare sätt.

– Vår tanke var att göra ingreppet med perkutan teknik, via huden. Fördelarna är att det krävs ingen allmän anestesi, ingen bröstkorgsinscision och vårdtiden förkortas, säger Per-Ola Kimblad, överläkare på thoraxkliniken vid Universitetssjukhuset i Lund, som tillsammans med docent Jan Otto Solem, tidigare kirurg på sjukhuset men numera bosatt i Schweiz, är upphovsman till metoden.

Den bygger på det faktum att hjärtats största ven ligger som ett band runt mitralisklaffen, i fåran mellan vänster förmak och vänster kammare. Hos de allra flesta människor återfinns venen på samma plats.

Genom att lägga in ett implantat i den stora hjärtvenen uppnås samma effekt som om man syr in en ring på det traditionella sättet.

Implantatet är gjort i ett stycke. I ändarna finns två förankringar som kallas ankare och som liknar stentar. Det stora ankaret placeras innanför mynningen till den stora hjärtvenen. Det mindre lokaliseras vid den punkt där venen svänger ned för att sedan löpa parallellt med den vänstra nedåtstigande kransartären.

Det finns dock variationer på hjärtvenen.

– Den kan vara väldigt slingrig eller ligga högre eller lägre än i själva klaffplanet och då fungerar inte vår metod lika bra, säger överläkare Jan Harnek vid avdelningen för hjärtröntgen, som började i projektet för fem år sedan.

Mellan de två ankaren finns den så kallade bryggan. Den ser närmast ut som ett staket och mellan spjälorna finns ett material som absorberas av kroppen. När det sker krymper bryggan och pressar samtidigt samman klaffseglen, vilket minskar läckaget.

Djurförsök visade att bryggan förkortade sig inom fyra veckor, men de första behandlingarna av patienter gav ett annat resultat.

– I själva verket tar det upp till sex veckor och det är också den tid det tar innan vi ser någon effekt efter ingreppet, säger Jan Harnek.

Anledningen till att bryggan måste krympa långsamt är att ankaren måste hinna växa in i kärlväggen innan de belastas för att undvika skador på den ömtåliga venen.

– De första försöken gjordes utan någon fördröjning och de avskräckte oss, säger Per-Ola Kimblad.

Belastningen blev då så kraftig att venen gick sönder och det blev en blödning.

Sedan förra året pågår en internationell studie, Evolution, där både Lund och Akademiska sjukhuset i Uppsala deltar. Fram till nu har knappt 40 av totalt 60 patienter inkluderats.

De preliminära utvärderingarna som gjorts visar att patienter med den näst svåraste formen av läckage är helt återställda efter tre månader, medan enstaka patienter med den svåraste graden fortfarande har kliniska symtom av läckaget.

– Förvisso har bryggan dragit samman klaffseglen, men inte tillräckligt. Där får vi fundera vidare på vad vi ska göra, säger Jan Harnek.

Implantatet hindrar inte att patienten senare kan genomgå en traditionell operation. Forskarna hoppas därför att metoden i framtiden ska bli ett förstahandsval vid funktionell mitralisinsufficiens.

Set Mattsson

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev