”Man kan tycka att bedömningen är hård, absolut”

− Det fanns främst två utmanande omständigheter. Dels handlar det om ansvaret i en författargrupp där vi bara prövar en person. Sedan var det en utmaning att fastställa var gränsen för grov oaktsamhet går i lagens mening.

Det uppmärksammade fallet med Karin Dahlman-Wrights påstådda oredlighet i forskning började utredas 2018, sedan flera artiklar där hon varit medförfattare utpekats för att innehålla manipulerade bilder. Ärendet utreddes av Göteborgs universitet, som inhämtade yttrande från Överklagandenämnden för etikprövning och även anlitade en egen sakkunnig.

För ett år sedan stod det klart att Göteborgs universitet ansåg att Karin Dahlman-Wright var ansvarig för oredlighet i en artikel och hon valde då att avgå som prorektor på Karolinska instiutet. Det finala beslutet om det var oredlighet eller inte lämnades till KI:s rektor Ole Petter Ottersen. Men Ottersen hann inte fatta ett beslut innan den nya ordningen för utredning om oredlighet i forskning trädde i kraft vid årsskiftet. Ärendet lämnades därför över till den nyinrättade Nämnden för prövning av oredlighet i forskning.

Tidigare i år har Npof fattat fyra friande beslut. Utredningen mot Karin Dahlman-Wright är den första där nämnden fäller för oredlighet i forskning.

Att detta är det första fällande beslutet, hur har det påverkat hur ni resonerat, sett till exempelvis prejudikat?
− I frågan om uppsåt och grov oaktsamhet har vi uttalat vissa saker som kan vara av lite mer principiell karaktär vad gäller forskares ansvar. Om inte detta ändras i domstol kan det bli vägledande för oss.

Apropå grov oaktsamhet, så anser ni att Karin Dahlman-Wright varit grovt oaktsam i fyra fall när hon som sisteförfattare inte reagerat på fel som andra forskare gjort. Samtidigt säger förarbetena till lagen att slarv och förbiseenden som regel inte ska betraktas som grov oaktsamhet. Hur kan då Karin Dahlman-Wright ha varit grov oaktsam här?
− Jag tycker att vi förklarar det i beslutet och att vi håller oss till vad förarbetena säger. Hade det handlat om ett enstaka fall skulle vi nog inte ansett att det vara grov oaktsamhet. Nu handlar det om fyra fall och då är det inte längre enstaka förbiseenden. Tillsammans når detta upp till grov oaktsamhet.

Jag räknar till minst 40 artiklar i forskningsdatabasen Pubmed där Karin Dahlman-Wright varit sisteförfattare. Hur kan det vara grov oaktsamhet att det sluppit igenom felaktiga bilder i fyra av dessa artiklar, där vissa tidigare bedömts vara oskyldiga till sin natur?
− Det gör inte felen mindre om man som forskare varit medförfattare till otroligt många publikationer, som är oförvitliga. Som vi förstått lagen kan inte det påverka bedömningen av den forskning som ska prövas.

I förarbetena till lagen står att förfalskningar som huvudregel är att anse som allvarliga avvikelser mot god forskningssed. Men det står också att varje fall ska prövas enskilt utifrån fakta i det enskilda ärendet. Det framgår inte i ert beslut hur ni har prövat att de enskilda förfalskningarna är just allvarliga avvikelser. På vad sätt har ni gjort det?
− Här kan jag inte säga mer än vad som står i beslutet att det är ostridigt att bilderna är manipulerade och att vi inte har funnit skäl att avvika från huvudregeln, att förfalskning är en allvarlig avvikelse.

Men ni har gjort bedömningar i varje enskilt fall?  
− Ja, självklart. Det framgår dessutom bland annat av att nämnden funnit tre av de tio anmälda artiklarna vara preskriberade och att tre andra artiklar inte innehåller förfalskning, fabricering eller plagiat i lagens mening.

Och du kan inte kommentera bedömningarna av förfalskningarnas art mer?
− Nej, vi skulle ha kunnat skriva mer i beslutet om bedömningarna. Men det har vi inte gjort och jag kan jag inte kommentera det mer.

Vissa av felaktigheterna har i tidigare utredningar inte ansetts vara särskilt allvarliga och har till exempel inte ansetts vara gjorda med avsikt att förbättra resultaten. Hur kan det nu vara allvarliga avvikelser mot god forskningssed?
− Tidigare bedömningar har gjort före det att den nya lagen trätt i kraft, så de har gjorts i en annan kontext. En förfalskning är enligt lagen som huvudregel en allvarlig avvikelse mot god forskningssed. Det måste till något speciellt som talar för att det inte är en allvarlig avvikelse och det har inte vi funnit. Bara det att man ändrar i en bild utan att förklara att man gjort det måste vara en allvarlig avvikelse. Alla avvikelser som inte förklaras är ju ägnade att skapa misstro och osäkerhet.

Ni har inte bara gjort det enkelt för er att slippa att göra kniviga bedömningar av enskilda felaktiga bilder?
− Nej, utredningen visade att det ostridigt förekommit bildmanipulation i fyra fall.

Flera medförfattare har ju varit inblandade i manipulationerna. Varför fälls bara Karin Dahlman-Wright?
− Det beror på att ärendet som lämnades över till oss från Karolinska institutet bara gällde henne. Sedan kan nämnden på eget initiativ fatta beslut om andra författare men då måste vi öppna nya ärenden.

I tidigare utlåtanden i dessa ärenden finns andra forskares roller beskrivna i det begångna felaktigheterna. Göteborgs universitet ansåg i sitt yttrande i ärendet att ytterligare en forskare gjort sig skyldig till oredlighet tillsammans med Dahlman-Wright i en artikel. Varför prövar ni inte den forskarens roll?
− Nej, det saknas inte utredningsmaterial om andra forskare. Men vi har än så länge inte tagit initiativ till en sådan eventuell ny prövning. Vi måste säkerställa flera saker då, som att aktuella forskare befunnits sig vid ett svenskt universitet när felaktigheten begicks.

När Göteborgs universitet utredde det här ärendet, så ansågs bara en av de här fyra artiklarna utgöra oredlighet i forskning. Vad säger du om någon tycker att ni har gjort en hård bedömning när ni fäller alla fyra artiklar?
− Man kan tycka att bedömningen är hård, absolut. Nämnden har uppfattat att lagstiftningen kräver en så pass hård bedömning. Sedan får vi se om en eventuell överklagan i domstol innebär att bedömningen står sig eller inte. Men som vi ser det kan inte en forskare flera gånger sätta sitt namn på en artikel där det förekommer felaktigheter.

Vilka konsekvenser för forskningen i Sverige tror du ert beslut får?
− Det är en intressant fråga, men som är svår att bedöma. En av tankarna bakom att Npof inrättats är att vår prövning och beslut ska bidra till en god forskningssed och därmed medverka till ett högt förtroende för svensk forskning. Man ska kunna lita på forskningsresultat. Beslutet i här fallet kan bidra till att tydliggöra forskarens ansvar.

Kan ert beslut inte leda till att forskningsledare måste lägga onödigt mycket tid på att granska artiklar för att inte riskera att minsta fel leder till att de fälls för oredlighet?
− Det är naturligtvis en grannlaga uppgift att se till att doktorander och yngre forskare inte ändrar data. Samtidigt är det ett grundkrav att forskning ska vara tillförlitlig. Och de flesta forskare håller ju inte på med manipulation av bilder.

Thomas Bull är jurist och har varit professor i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet. Han är sedan 2013 ledamot av högsta förvaltningsdomstolen.

Rättelse. Artikeln är korrigerad angående hur många friande beslut som Npof tidigare fattat samt hur många artiklar som blev friade.