Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Myter om läkaren blir en svår börda

Publicerad: 17 oktober 2007, 12:49

Tunga jourer och tuff konkurrens på sjukhuset var en omöjlighet för Kari Hahne Lundström. Men fastän hon försökte lämna ekorrhjulet hann stressen ikapp.


– Det finns så många myter om läkare: läkare klarar allt, läkare blir inte sjuka, läkare behöver inte sova… De myterna ligger oss i fatet – vi som måste sova, vi som behöver hjälp och inte klarar allt.

Kari Hahne Lundström är läkare sedan många år tillbaka. Men hon är en läkare som, delvis av tvingande omständigheter, har valt en annan karriärväg än den vanliga. Sedan 15 år tillbaka är hon skolläkare på konsultbasis. Det är minst sex år sedan hon hade en anställning senast.

Men det var inte så hon hade tänkt sig det. När Kari Hahne Lundström gick sista terminen på sin läkarutbildning i mitten av 1980-talet födde hon tvillingar, som visade sig vara gravt handikappade. Hon hade redan tre barn sedan tidigare och framtiden såg plötsligt mycket annorlunda ut.

– Redan då insåg jag att jag inte kunde ha någon jourtung specialitet. Det var jättejobbigt då - skulle jag aldrig få bli överläkare?

Det blev hon inte. I stället började Kari Hahne Lundström vikariera som underläkare på olika sjukhus, bland annat inom psykiatrin. Hon började arbeta som skolläkare och skaffade sig så småningom, i början av 2000-talet, specialistkompetens som företagsläkare.

– Nu jobbar jag som skolläkare i Stockholm och Göteborg och är med i ett utredningsteam som gör försäkringsmedicinska bedömningar. Jag går in och gör mitt arbete och så går jag hem – jag behöver aldrig vara med och utveckla arbetsmiljön, jag har aldrig högar med papper. Det är en ganska trivsam arbetssituation – men jag räddar inga liv, säger Kari Hahne Lundström.

– Det kan kännas ibland, det var ju inte därför jag började läsa medicin.

Fast det har funnits stunder då hennes arbetssituation varit långt ifrån trivsam. När Kari Hahne Lundström under en period var anställd som företagsläkare blev hon, som hon själv säger, utbränd.

Under en längre tid hade hon haft hård arbetsbelastning och hade upprepade gånger bett om att få hjälp med att hinna med sina arbetsuppgifter. Men någon avlastning kom inte och en dag gick det inte längre.

– Jag satt med en patient som pratade med mig, men jag hörde inte vad hon sade. Hon rörde på läpparna men jag hörde bara ljud. Jag lyckades hantera situationen, men sedan gick jag direkt till min chef och sade: Nu går jag hem.

Kari Hahne Lundström stannade hemma några månader – ”jag vägrade att sjukskriva mig, de gav mig lön under en tid och sedan gjorde jag ett utbildningsprogram åt dem hemifrån”.

Efter de där månaderna gick det bra att återgå i arbete igen.

– Men jag har många kollegor som är långtidssjukskrivna och man undrar om de någonsin kommer att kunna jobba igen, säger hon.

– Det är aldrig lata människor som blir utbrända, och de finns inom alla yrkeskategorier. De har den där typen av personlighet att de aldrig säger nej, Och så är det väldigt många som jobbar utan att få positiv feedback.

Men läkare löper extra stor risk att bli utbrända, tror Kari Hahne Lundström.

– Läkareden gäller ju fortfarande: bota ibland, ofta lindra, alltid trösta. Men vi står hela tiden inför detta att vi vill bota. Man nöjer sig inte med att trösta och det är en oerhörd frustration, den här känslan att man kanske lyckas hjälpa väldigt få.

För egen del har Kari Hahne Lundström kommit fram till att hon är en person som behöver mycket frihet för att må bra och att hon inte tycker om att vara en permanent del av en organisation – ”jag avskyr personalfester!”. Därför passar livet som läkarkonsult henne.

Det ger henne också utrymme till det som vuxit fram som en annan mycket viktig del i hennes liv: skapandet. Sedan drygt tio år är Kari Hahne Lundström också konstnär och använder sig främst av lera.

Just nu har hon en stor utställning på turné på Grönland, där hon bland annat visar 72 ansikten i keramik som representerar olika urbefolkningar. Utställningen visades också på FN-huset i New York i början av sommaren. Den heter ”Áhkku – jag hyllar oss”. Áhkku betyder mormor på samiska.

– Jag är född i Stockholm, men min mamma är same, säger Kari Hahne Lundström.

Hon kan se att skapandet för henne har varit ett sätt att hantera känslor.

– Kanske skulle läkare behöva skapa – då behöver man inte tänka så mycket, och man kan aldrig misslyckas, säger hon.

­– Vad jag tror att jag egentligen vill säga är det här: Ett liv som läkare kan se väldigt annorlunda ut – och kan vara väldigt mycket bättre.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev