Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag16.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Nya hot mot distriktssköterskornas frizon i Uppsala och Kalmar

Publicerad: 2 September 2003, 12:58

Distriktssköterskorna i Uppsala och Kalmar är de enda i hela landet som har kvar sin självständiga organisation. Men i båda landstingen görs nu försök att inordna distriktssköterskorna i läkarnas verksamhet. Motståndet är kompakt "vi tänker inte bli assistenter till läkarna som våra kollegor".


Först var det Ädelreformen, sedan kom husläkarreformen och listningssystemet. Därefter följde privatiseringsvågen i primärvården, med allt fler privata husläkare.  För distriktssköterskorna har utvecklingen inneburit att den traditionella, områdesbaserade organisationen raserats bit för bit. I storstäderna kan en distriktssköterska ha patienter som är listade hos över 15 olika läkare.  - I stället för att leva upp till sin kanske viktigaste uppgift, nämligen att bedriva ett självständigt folkhälsoarbete, upplever många distriktssköterskor att de blivit assistenter till läkarna, säger Inger Rising, ordförande i Riksföreningen för distriktssköterskor, som organiserar nära 5000 av landets 8500 distriktssköterskor.  Hon anser att distriktssköterskornas yrkesidentitet är på väg att gå förlorad.  - Det dagliga akuta prioriteras, och folkhälsofrågorna, det vill säga det primär- och sekundärpreventiva arbetet med barn, vuxna och äldre, hamnar i skymundan. På många håll i landet har yrkesrollen fragmenterats och specialiserats, och det är inte ovanligt att distriktssköterskor sitter och bokar läkartider i stället för att få möjlighet att använda sin unika kompetens, säger hon.  Två undantag finns - landstingen i Kalmar och Uppsala län. Här har distriktssköterskorna kvar en egen självständig organisation vid sidan om läkarmottagningarna. Men distriktssköterskorna lever under ett ständigt hot om att knytas till läkarnas mottagningar.  - Vi börjar bli trötta på att alltid behöva försvara vår organisation. Vart och vartannat år kommer det en propå uppifrån som säger att vårt sätt att jobba ska ses över, säger Margareta Parkstam, chef för samtliga cirka 120 distriktssköterskor i Landstinget i Uppsala län.  Och nu är det dags igen. En ny primärvårdsdirektör håller på att rekryteras i Uppsala. I samband med detta har diskussionerna om översyn och omorganisation återigen väckts till liv.  Men distriktssköterskorna är, enligt Margareta Parkstam, genomgående negativa till att bli inordnade i husläkarorganisationen. Man vill arbeta med sitt speciella mandat, och inte "svara i telefon och boka patienter åt läkarna".  Också i Landstinget i Kalmar län finns en ständig oro. Här pågår för närvarande en strukturöversyn som berör hela länets hälso- och sjukvård. I detta sammanhang kommer primärvårdens resurser och organisation att skärskådas.  - Det ryktas att något är på gång. Mer vet vi inte, säger Marita Ahlby, ordförande för cirka 150 distriktssköterskor i Kalmar län.  Marita Ahlby är distriktssköterska på södra Öland. Hon berättar att den fristående organisation som infördes i samband med Ädelreformen 1992, varit ifrågasatt till och från sedan starten, framför allt av allmänläkarna.  - Även om vi inte levt under så tydliga hot som i Uppsala, har vi hela tiden upplevt att det funnits ett slags motstånd i luften, säger hon.  Organisationerna i Uppsala och Kalmar län har likheter, men också skillnader.  I Landstinget i Uppsala län är distriktssköterskorna samlade i en organisation med en gemensam chef. Den trädde i kraft 1994 i samma veva som husläkarsystemet infördes.  Uppsalas distriktssköterskor har ett geografiskt områdesansvar, och arbetar i första hand med barnhälsovård, traditionell mottagningsverksamhet och förebyggande vård, till exempel rökavvänjning och viktgrupper. Därtill kommer viss hemsjukvård.  - Vi ansvarar för vård i hemmet när det gäller kortare tider, under två veckor, och för hemsjukvård för barn och ungdomar, berättar Margareta Parkstam.  I Kalmar län är den fristående organisationen annorlunda uppbyggd. Här är verksamheten uppdelad i sex olika distrikt, med en distriktssköterska som chef för varje. Liksom i Uppsala har distriktssköterskorna ett geografiskt ansvarsområde, men till skillnad från Uppsalakollegorna ägnar man mycket tid åt hemsjukvård.  Enligt en studie som Fammi, Familjemedicinska institutet, gjorde förra året, anser landets distriktssköterskor att det största problemet i arbetssituationen i dag är att man har små möjligheter att bedriva det förebyggande arbetet. Också distriktssköterskorna i Uppsala och Kalmar län känner av denna frustration.  - Trots att vi har en egen organisation och därmed större möjligheter att påverka vårt arbete, hinner vi inte ägna oss åt folkhälsofrågorna så mycket som vi skulle vilja. Arbetssituationen är så pressad och fylld av mer akuta uppgifter. Men detta är en sorg för oss. Vi vet allt vi skulle kunna göra för att förebygga ohälsa, men vi har inte tiden, säger Marita Ahlby.  Margareta Parkstam anser också att de dagliga, mer akuta, arbetsuppgifterna lätt tar överhanden, och att det preventiva arbetet hamnar i skymundan.  - Men jag upplever ändå att vi kan lägga mer tid på detta arbete, jämfört med andra landsting där distriktssköterskorna tillhör husläkarmottagningarna, säger hon.  Att ha en egen organisation är dock inget självändamål, utan är till för patienternas bästa, betonar Margareta Parkstam och Marita Ahlby. De lyfter fram tre viktiga fördelar som de anser sig ha haft av sin självständiga roll.  * Distriktssköterskorna har kunnat utveckla sina arbetsmetoder utan hänsyn till läkarnas behov.  * De har haft en egen budget och sluppit konkurrera med andra yrkesgrupper om att få åka på utbildning.  * De har kunnat stärka sin egen yrkesroll och identitet.  - Vi har utvecklat vår roll, och i dag känner vi oss som en jämbördig part med läkarna. Men det har tagit oss tio år, konstaterar Marita Ahlby.  Men nu anser hon att tiden är mogen att gå vidare. Hon efterlyser därför nya sätt att samarbeta med läkarna.  - De vattentäta skotten mellan vår organisation och läkarmottagningarna måste försvinna. I dag är vi isolerade och har ingen naturlig motpart på läkarmottagningarna. Därför får vi slösa tid på att komma i kontakt med rätt läkare till rätt patient, säger hon.  Men hon betonar att denna utsträckta hand inte ska uppfattas som att man vill ge upp den självständiga organisationen.  - Nej, absolut inte. Vad jag menar är att vi bör sätta oss ner och tillsammans hitta nya sätt att samarbeta för att kunna ge patienterna bästa möjliga vård.

Barbro Falk-Wadman

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev