Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Nya ordföranden har koll på armar och ben

Publicerad: 29 mars 2012, 09:00

Kopplingen mellan ortopedi och klassisk balett kan tyckas långsökt. Men för ortopedernas nya ledare har tiden som ballerina varit avgörande – både för valet av specialitet och i jobbet.


Under uppväxten hårdsatsade Li Felländer-Tsai på att bli ballerina. Som elvaåring började hon på Operans balettskola i Stockholm – en tufft drillande yrkesutbildning, som ”lärde mig att träna hårt och aldrig ge upp”, som hon uttrycker det.

Till sist blev det läkarutbildningen i stället för ballerinakarriär. Men det var tack vare balettens fokus på rörelse som valet av specialitet föll på just ortopedin. Och tack vare friidrotten, en annan stor hobby i barndomen.

– Även ortopedi handlar om kroppens förmåga till rörelse och fysisk aktivitet. Jag hade mitt första ortopedvick som 23-åring och sedan dess har jag varit specialiteten trogen, berättar hon när vi träffas på tjänsterummet på Karolinska universitets­sjuk­huset i Huddinge.

Drygt två månader tidigare tillträdde hon som ny ordförande i Svensk ortopedisk förening. Som ledare är hon dock ingen rookie. Hon chefar över både en institution vid Karolinska institutet och ett centrum på sjukhuset.

En snabb blick på väggen i arbetsrummet räcker för att förstå att hon är haj på att ta kommandot. Där hänger internationella junior­handels­kammarens pris med det modesta namnet The young outstanding persons in the world i kategorin akademiskt ledarskap, och bredvid finns Karolinska institutets pedagogiska pris.

På frågan vad hon ser som den största bristen i sjukvården när det gäller pedagogik och hand­ledning kommer svaret blixtsnabbt:

– Ersättningssystemen. Värdet av sådant som pedagogik och forskning faller helt utanför i ersättnings­system som baseras på antal utförda åtgärder. Man borde titta mycket mer på kvalitet: resultatet av ett ingrepp och om det uppstår komplikationer.

Utbildningen är också en av de viktigaste frågorna för föreningen just nu, anser hon. Inte minst till vilken grad blivande specialister ska snäva in sig på ett visst område. Kanske har det börjat ske för tidigt under yrkesbanan.

– Subspecialiseringen driver utvecklingen framåt. Men om man subspecialiserar sig för tidigt kommer man att sakna en överblick. Det måste matchas med en tydligare helhetssyn i utbildningen.

Att göra specialiteten mer aptitlig för unga kvinnor är en annan fråga föreningen arbetar med. I dag är bara lite drygt var tionde ortoped kvinna, men en vändning är på gång. Av dem som gör ST i ortopedi utgör kvinnorna nu 29 procent. Bilden av orto­peden som en stark man är på väg ut, men en förlegad manskultur lever kvar. En enkät bland unga läkare som hoppat av ortopedin, som Dagens Medicin skrivit om tidigare, visade att av 20 kvinnor hade 14 upplevt sexuella trakasserier i någon form.

– Det är såklart oacceptabelt. Men problemet förekommer inte bara inom ortopedin utan i många andra delar av sjukvården, särskilt där det saknas en könsbalans.

Hur man tvättar bort den grabbiga atmosfären är ingen enkel fråga, betonar Li Felländer-Tsai.

Hon tror att det är viktigt att skapa en kultur och värderingar som bejakar olikheter – och som släpper fram unga kvinnor till operationsbordet, ett annat hinder som framkom i enkätundersökningen.

– Jag hade själv turen att som ung läkare hamna med medarbetare som släppte fram mig. Det är jag tacksam över. Men jag har också jobbat hårt, även på min fritid. Ur ett fackligt perspektiv kanske det inte är vad man vill höra.

De långa arbetsdagarna och svårigheten att hinna med ett familjeliv är en annan orsak till att kvinnor lämnar ortopedin. En bild som Li Felländer-Tsai, som fortfarande har flera hemmaboende barn, känner igen sig i. Men inför frågan som de flesta män inte får, ser hon lite oförstående ut. Hur hon hinner med alla tunga uppdrag?

– Nja, jag vet inte. Det är inga problem.

Förutom chefsuppdragen forskar hon, dels om läkningsbetingelser efter operationer i rörelse­apparaten, dels om interaktionen mellan människa och maskin när kirurger tränar i simulatorer. Och i sin forskning har hon haft nytta av tiden inom baletten.

– Dansen har en konstnärlig fostran, som lär dig andra banor. Det har bäring på nyfikenhet och krea­tivitet och som forskare måste man vara kreativ för att kunna formulera nya hypoteser.

När ballerinadrömmen gick över var det ett annat yrke som lockade innan hon valde ortopedbanan, nämligen pilot. Inte flygvärdinna, som många andra småtjejer velat bli.

– Nej, jag tyckte det verkade roligare att få navigera en stor maskin med mycket hästkrafter.

HANNA ODELFORS

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev