Nyheter
Pedofiler får fel diagnos av rättspsykiatrin
Publicerad: 2 mars 2005, 11:18
Pedofiler som inte berättar vad de tänder på, får fel diagnos. Det visar en granskning av 185 fall av sexuella övergrepp mot barn. Diagnosen pedofili kanske inte alls borde användas inom rättspsykiatrin, anser forskarna bakom studien.
Anita Carlstedt, psykolog vid Rättsmedicinalverket i Göteborg, har tillsammans med Henrik Anckarsäter, chefsöverläkare vid rättspsykiatriska kliniken på Universitetssjukhuset Mas i Malmö, studerat 182 män och tre kvinnor som begått sexuella övergrepp mot barn. Personerna hade genomgått en rättspsykiatrisk undersökning under åren 1993 till 1997.
I de rättspsykiatriska undersökningarna fick 48 män diagnosen pedofili, men den nu avslutade studien visar att ytterligare 22 män uppfyllde kriterierna. Bland de övriga fanns bland annat diagnoser som personlighetsstörning, vanföreställningssyndrom och depression. Ett fåtal män fick ingen diagnos alls, utan ansågs som friska.
- Trots att vissa män återfallit i brott mot barn flera gånger, fick de inte diagnosen pedofili eftersom de förnekade att de kände en sexuell dragning till barn, säger Henrik Anckarsäter, och konstaterar att det påståendet är väldigt svårt att tro på. Forskarna konstaterar att diagnosen pedofili är mycket svår att ställa. I lagens mening kan diagnosen betyda skillnaden mellan ett fängelsestraff eller rättpsykiatrisk vård, och därigenom en mycket stor skillnad i nivån på behandlingen.
- Frågan är om man alls ska använda diagnosen pedofili rättspsykiatriskt när den bygger så mycket på vad patienten själv berättar, säger Henrik Anckarsäter.
Resultaten från studien visar också att det inte finns någon uppenbar koppling mellan pedofili och andra psykiatriska störningar. Däremot handlar det om ett destruktivt beteende.
Valde yngre offer De som fick diagnosen pedofili hade oftare förgripit sig på barn förut, valde yngre offer av samma kön som förövaren själv, och var mer sällan alkoholpåverkade eller "höga" vid övergreppen.
- För att komma vidare måste vi förstå mer om attraktionskraften bakom beteendet. Se vad det är som uppstår mellan förövaren och offret, säger Anita Carlstedt.
Hon fortsätter arbetet med en uppsats om den femtedel av de undersökta förövarna som förgripit sig på de allra minsta barnen, upp till fem år.
- Det vore också ytterst intressant att ta reda på vilken vård förövarna får och om den hjälper, säger Anita Carlstedt. Den nu avslutade delstudien är en av fem i ett större projekt vid namn The Göteborg Sexual Child Abuse Studies.
Christina Kennedy