Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag23.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Råd på distans kan ge hjälp åt hårt pressade läkare

Publicerad: 11 Juni 2008, 07:23

En kollega i luren, en tröst när jobbet är för tungt eller chefen hopplös. Så är det kollegiala nätverket tänkt att fungera. Ändå är det få läkare som utnyttjar chansen att få hjälp av någon som vet hur de har det.


Problem med ledningen – eller ledarskapet. Dålig arbetsmiljö. För tuff arbetsbörda.

Det är de tre vanligaste anledningarna till att Ingrid Eckerman, pensionerad allmänläkare i Stockholm, blir kontaktad i sin roll som kollegial rådgivare.

Ingrid Eckerman har lång erfarenhet som allmänläkare och som fackligt aktiv. Fram till i vintras arbetade hon på den nu nedlagda folkhälsoenheten i Nacka. Sedan dess är hon pensionär, men aktiv bland annat i Läkare för miljön och Internationella läkare i Sverige.

Uppdraget som kollegial rådgivare har hon sedan några år tillbaka – men det är inte vidare betungande. Det är nämligen ganska få som hör av sig.

– Ett par om året, kanske. Och de som har kontaktat mig har kommit från andra delar av landet.

I början av 2000-talet var det omkring 700 läkare per år som kontaktade någon av de kollegiala rådgivarna. De senaste åren har det varit mellan 300 och 400. Det är svårt att veta vad de sjunkande siffrorna beror på, menar Ingrid Eckerman.

– Fanns det ett uppdämt behov i början? Fungerar arbetsmiljön bättre?

En person som varit med i det kollegiala nätverket ända sedan det startade är Anders Varenius, som tidigare var överläkare vid rätts­psykiatriska sektionen i Helsingborg, men som nu även han är pensionär. Han är något mer anlitad än Ingrid Eckerman, men märker också att behovet tycks variera.

– 2006 hade jag många, 15 stycken. Nu i år har det hittills varit fyra, och så några sedan tidigare.

Men liksom Ingrid Eckerman är han övertygad om att det kollegiala nätverket fyller en viktig funktion.

­– Jag tycker att det är bra. För några av dem som ringer hjälper det bara att man snackas vid i telefon. Då hittar de själva lösningar.

En del av de läkare som han har haft kontakt med hör av sig upprepade gånger. För andra räcker det med något enstaka samtal.

– Jag ska vara ett lugnt stöd, vara klok och lyssnande, säger Anders Varenius.

– Premisserna är att jag inte för några anteckningar, inte har någon journalföring och har en tystnadsplikt som mer liknar advokatens eller prästens. Det innebär att jag till exempel inte kan bistå med intyg eller liknande.

Däremot ordnar han kontakter med andra som kan hjälpa.

Eftersom han är psykiater, är det ändå lätt att ”halka in” i behandling, medger Anders Varenius.

– Det måste man vara medveten om. Jag skriver inte ut några mediciner, men var gränsen mot regelrätt behandling går är rätt så osäkert.

En HSAN-anmälning – eller oron för att bli anmäld – är ett av de vanligare skälen till att läkare har kontaktat Anders Varenius. Andra har hört av sig i samband med om­organisationer, där de upplever att de hamnat i ett omöjligt läge.

– Det handlar om förändringsarbeten som innebär ökande arbetsuppgifter och mindre delaktighet.

Ingrid Eckerman tror att en underliggande orsak till att läkare mår dåligt och kan behöva stöd från en kollegial rådgivare är deras förändrade ställning i sjukvården – och i samhället.

– Läkarna kommer i kläm. Deras mandat är oklarare än för 20-30 år sedan, då de dels hade en självklar ställning i sjukvården, dels en annan status i samhället, säger hon.

Ytterligare en bakomliggande orsak till att just läkare kan behöva hjälp är de oerhörda krav som ligger i att hantera patienter, anser Ingrid Eckerman.

– Man får inte göra fel, man måste göra ett bra jobb till 100 procent. Blir det 99 så börjar man tänka: har det hänt något, har jag missat en patient, tänk om det var någon som hade cancer, tänk om jag blir anmäld...

Varken Anders Varenius eller Ingrid Eckerman tycker att det är svårt att hålla ifrån sig kollegornas berättelser.

– Det är klart att man går och funderar på vad man har hört, men inte så att det blir betungande, säger Ingrid Eckerman.

– Man kan inte ta ansvar för dem, det måste de själva göra. Jag kan visa dem på utvägar.
några få gånger har de haft kontakt med läkare där det känts nästan omöjligt att hjälpa.

Ingrid Eckerman berättar om en ung läkare, som inte bodde i Stockholm. Hon hade haft en psykisk kollaps under utbildningen och var helt enkelt orolig för att hon inte hade tillräckligt med kunskaper för att klara läkarjobbet.

– Det var jättesvårt för mig att bedöma.

Anders Varenius blev en gång kontaktad av en läkare som visserligen hade svåra problem, men som verkade ha blivit övertalad av andra att höra av sig till en rådgivare.

– Det var tveksamt om personen själv var intresserad.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev