Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Rullatorflicka trygg med mobilt larm

Publicerad: 24 maj 2006, 13:45

Ewa Gabrielsson, 77 år, är en av åtta personer i Luleå och Boden som har provat ett mobilt trygghetslarm. Hon tycker att det är en stor trygghet att även kunna larma utomhus, men larmet måste bli mycket lättare att använda.


Ewa Gabrielsson sitter i en bekväm fåtölj och lyssnar på musik i sin tvåa i Luleå. Från den inglasade balkongen har hon utsikt över Södra hamn där människor promenerar längs isvägen ut till den lilla ön Gråsjälören. Det är många äldre som bor i bostadsområdet som kallas Tuttifrutti. Det ligger praktiskt nära centrum och vackert vid havet.

Det är många rullatorflickor som bor här, som Ewa Gabrielsson uttrycker det.

Numera lever hon ensam i lägenheten. Hennes man är dement och bor på ett äldreboende. Ända sedan 50-årsåldern har hon haft hjärtbesvär. Det började med en brusten blindtarm som inte behandlades i tid. Hjärtat växte. I dag har Ewa Gabrielsson hjärtflimmer och ett hål mellan förmaket och kammaren. Ibland på nätterna slår hjärtat hårt och hon har svårt att andas.

- Tack vare en fin familj har jag klarat mig. Men nu när jag bor ensam är det en trygghet att ha ett larm. Ibland ringer jag inte av ren idioti. Jag tänker att det går säkert över tills i morgon och jag vill inte besvära personalen, tyvärr är det så hjärnkontoret fungerar, säger hon.

Larmet sitter som en klocka på handleden. När Ewa Gabrielsson larmar går samtalet till en speciell larmcentral som är bemannad dygnet runt av undersköterskor och som drivs i kommunens regi. Personalen har en nyckel till lägenheten så att de lätt kan komma in och det händer också att de ringer efter ambulans. Larmet fungerar i hela lägenheten och på balkongen. Däremot går det inte att använda utanför hemmet, inte ens inne hos grannen.

- Jag har cirkulationsrubbningar i benen och behöver röra på mig. Men ibland är jag orolig för att gå ut. Två gånger har jag drabbats av plötsligt blodtrycksfall. En gång rasade jag ihop över min rullator i garaget. Som tur var skulle min son hämta mig där så han upptäckte mig. En annan gång föll jag ihop i tvättstugan. Då bodde min man fortfarande hemma, men det tog ett tag innan han förstod att något var fel. Om jag skulle tänka på att det här kan hända mig skulle jag aldrig våga gå ut, så det gäller att koppla bort det. Fast det skulle kännas tryggare med ett larm som jag kan ta med mig, säger Ewa Gabrielsson.

Därför blev hon glad när hon tillsammans med sju andra äldre i Luleå och Boden fick prova ett mobilt trygghetslarm i början av året. Ursprungligen är det en larmtelefon med gps som är gjord för att ha som stöldskydd i bilar, båtar och sommarstugor.

- Den säljs alltså inte till sjukvårdsområdet traditionellt sett. Men Centrum för distans­överbryggande hälso- och sjukvård vid Luleå tekniska universitet kopplade ihop den med en fallsensor och en svarsterminal i en handdator som vårdpersonalen, i det här fallet jag, kunde använda, säger Anna-Lena Andersson, projektledare och chef för Luleå kommuns trygghetslarm.

När Ewa Gabrielsson tryckte på larmknappen visade en karta i handdatorn exakt var hon befann sig.

För kartpositioneringen hade vi ett system som heter wisepilot och som i vanliga fall används i bilar, berättar Anna-Lena Andersson.

Lyckligtvis blev Ewa Gabrielsson aldrig krasslig under de tre veckorna hon hade larmet, fast hon testade det ändå vid två tillfällen. Anna-Lena Andersson svarade och såg att hon den ena gången var utanför sin mans äldreboende och den andra utanför Sunderby sjukhus.

- Det är en stor fördel att veta var brukarna är eftersom de ibland är för dåliga för att tala när de larmar. Dessutom är det bra att ha en fallsensor. Den gör att larmet går hos oss när någon faller även om personen inte kommer åt larmknappen. Då kan vi ringa upp och höra hur det är och naturligtvis åka ut och hjälpa till, säger Anna-Lena Andersson.

Nu är försöket med det mobila larmet över och både Anna-Lena Andersson och Ewa Gabrielsson är överens om att det måste bli mer anpassat för att kunna spridas bland äldre.

Det bestod av fyra delar som var ganska tunga, telefonen, fallcensorn, en öronsnäcka och en adapter. De borde sättas ihop till en enda som man enkelt kan ha om halsen när man är ute och promenerar. Dessutom var larmknappen alldeles för liten, den bör markeras med färg så att den syns bättre. Öronsnäckan var också konstigt utformad, enligt Ewa Gabrielsson.

Det här var bara ett försök, nu krävs det att något företag kan och vill vidareutveckla produkten tekniskt, enligt Anna-Lena Andersson.

Ewa Gabrielsson hoppas att det inte dröjer alltför länge.

Ann-Katrin Öhman

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev