Så blir svensk sjukvård om Ylva Johansson (s) får välja

Ylva Johansson har varit vård- och äldreomsorgsminister i två år. Hon har lagt ner mycket tid och kraft på att ta fram den tioåriga äldreomsorgssatsningen och tandvårdsreformen.

Men vilka större nya initiativ har du tagit inom sjukvårdspolitiken?  - Den utvidgade vårdgarantin inom psykiatrin, med flera boenden med socialt stöd och en stor kompetenssatsning för alla anställda. Det är min idé, som vi nu går till val på. Liksom prioriteringen av barn- och ungdomspsykiatrin. Ett annat område är kvalitetsregistren, som jag vill använda som ett viktigt instrument för att styra sjukvårdens resurser och utveckling.

Både s och de borgerliga talar i den här valrörelsen varmt om att öka tillgängligheten och tillföra mer resurser till vården, framför allt till de äldre och psykiatrin. Bortsett från stopplagen och apoteksmonopolet - är inte de blockskiljande ideologiskt laddade sjukvårdspolitiska skiljelinjerna ganska små i årets valrörelse?  - De borgerliga vill att det ska se ut så. Jag menar att skillnaderna är väldigt stora. Det går inte att lova stora satsningar på välfärden, samtidigt som man går till val på stora skattesänkningar. De borgerliga försöker lura väljarna.

Alliansen attackerar regeringen för att vårdgarantin är för tandlös och pekar på att vårdköerna fortfarande är orimligt långa på många håll. Delar du den bedömningen?  - Ja, jag delar bedömningen såtillvida att man inte kan säga att vårdgarantin fungerar perfekt. Men är svaret att skruva vårdgarantin ytterligare en månad? Nej, det tror jag inte.   Vårdgarantin är ändå en stor framgång för svensk sjukvård, den har lett till enorma förändringar, där man har gått från patientparkering till planeringsinstrument för köerna. Nu gäller det att se till att den faktiskt fungerar som den ska.

Alliansen vill lagstadga om vårdgarantin och tillföra 250 miljoner kronor nästa år för att kapa köerna ytterligare. Varför vill inte du det?  - Att inte tillräckligt många patienter kan få vård inom tre månader i sitt eget landsting är inget lagstiftningsproblem. Och vi har anslagit de pengar som landstingen anser att man behöver för att klara vårdgarantin.

Ditt samarbetsparti v vill massanställa 200 000 i offentlig sektor, förbjuda all vinst i vården och låta staten starta ett läkemedelsföretag. Vad säger du om de förslagen?  - Det är ju ingen realistisk politik. Det går naturligtvis inte att föra en politik på det sättet, för då föröder man statsfinanserna.

Beklagar du att det inte finns ett blocköverskridande sjukvårdspolitiskt samarbete?  - Jag skulle gärna se att vi skulle kunna ha bredare överenskommelser om sjukvårdspolitiken i Sverige och att flera partier skulle kunna samarbeta med varandra.

Tidigare socialministern Margot Wallström (s) sade 1998, inför Bures (nuvarande Capio) planer på att ta över ett akutsjukhus, att hon bejakade en sådan utveckling och såg det som ett komplement, förutsatt att man får avtal som är vettiga och inte får en stötande särbehandling av patienter. Delar du den bedömningen?  - Nu har vi ju satt upp de regler som Margot talar om. Och det är det som kallas stopplagen. Det sätter stopp för utförsäljning av universitetssjukhus, däremot inga andra sjukhus. Dem får man lägga ut på entreprenad, med de här två enkla reglerna: inga gräddfiler och resurserna ska gå till sjukvård och inte till annat. Det tycker jag är rimliga regler.

Ser du ingen risk att vården på grund av stopplagen går miste om påhittiga entreprenörers goda idéer, som kunde utveckla svensk sjukvård?  - Nej, jag tror faktiskt inte det. Den som kan ta över ett stort sjukhus är inte i första hand en påhittig entreprenör, utan en stor finansiell aktör.

Bostadsorten spelar stor roll för vilka cancerläkemedel en patient kan få, eftersom olika landsting gör olika bedömningar av hur man hanterar dyra nya cancerläkemedel. Är det rimligt?  - Det är helt orimligt. Cancervården är ett bra exempel på att vi måste ha en skarpare nationell styrning, när det gäller rätten till vilken vård man ska få i olika landsting. Och det är också ett skäl till att vi kanske borde ha en annan uppdelning än dagens landsting.

Behövs det också något tvingande inslag i denna nationella styrning?  - Ja, det tror jag kan behövas. Vi kan inte fortsätta ha en sådan stor frihet för varje landsting att styra över detta.