Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag21.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Seglivade insulinceller ger vinst i långa loppet

Publicerad: 7 April 2004, 07:49

Många typ 1-diabetiker har fortfarande en insulinproduktion åtta år efter diagnosen. Det minskar risken för långtidskomplikationer.


När en person drabbas av typ 1-diabetes förstörs de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln. Processen är autoimmun, det är kroppens eget immunsystem med dess antikroppar och immunceller som - av någon anledning -reagerar och börjar angripa betacellerna.  Men insulincellerna förstörs inte över en natt. Processen är långsam och har ofta pågått lång tid före diagnos, ibland flera år, och fortsätter ofta en mer eller mindre lång tid efter det att diagnosen ställts.   - Det som händer efter diagnos liknar på så sätt det som händer före. Genom att förstå vad som händer efter insjuknandet kanske vi kan förstå vad som händer innan sjukdomen debuterar. På så sätt hoppas vi kunna identifiera riskindivider och sätta in åtgärder som hindrar eller bromsar betacellsförstörelsen, säger Anna Schölin, läkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.  Insulincellerna får en smekmånad   Hon disputerade nyligen på en avhandling som visar att relativt många typ 1-diabetiker har kvar en insulinproduktion flera år efter sjukdomsdebut.  - Det är viktigt att ha så mycket egen insulinproduktion kvar som möjligt. Då blir det lättare att hålla nere HbA1c och att hålla en jämn blodsockernivå utan att allvarliga episoder med lågt blodsocker uppstår. Även risken för långtidskomplikationer minskar, säger Anna Schölin.     Hon och hennes kollegor undersökte betacellsfunktionen åtta år efter diagnos hos 269 patienter med typ 1-diabetes, som vid insjuknandet var i åldrarna 15-34 år.   Forskarna mätte försökspersonernas halter av C-peptid - en restprodukt när kroppen tillverkar insulin, men som inte finns i det fabrikstillverkade insulinet.  42 patienter, eller 16 procent, hade fortfarande en insulinproduktion, trots att åtta år förflutit från diagnos.   - Av dessa hade hälften till och med en väl bevarad funktion. Det är ganska hyggligt. Det visar att det inte är kört, att funktionen kan bevaras lång tid efter diagnos. Med andra ord finns det anledning att försöka ta fram läkemedel som kan bromsa nedbrytningen av betacellerna, säger Anna Schölin.  I annan grupp av patienter med typ 1-diabetes har hon studerat det fenomen som kallas remission, en period efter diagnosen då betacellerna tycks kunna återhämta sig. Insulinproduktionen förbättras och blodsockernivåerna kan nästan normaliseras. Av 362 patienter hade 43 procent en remission som varade i allt ifrån en månad upp till 73 månader.  - Vi kallar det för en smekmånadsperiod. 73 månader är en ganska lång period och givetvis är vi intresserade av vilka mekanismer som gör att dessa patienter har en så lång remission, säger Anna Schölin.  Högre BMI gav bättre funktion  Chansen till remission - eller en bevarad betacellsfunktion - var bland annat kopplad till patienternas kroppsmasseindex, BMI, vid insjuknandet. Ett högre BMI vid insjuknandet ökade också chansen till en bevarad funktion åtta år efter diagnos.  - Ett lågt BMI vid diagnos innebar tvärtom att patienten hade sämre chans att gå i remission, jämfört med dem som hade ett BMI på mellan 20 och 30, säger Anna Schölin.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev