Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag10.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Skammen över att få ett Downbarn

Publicerad: 16 April 2008, 09:10

DEBATT. Barnmorskan Carina Åkerman-Fijal skriver i ett inlägg om sitt möte med en mamma vars barn har Downs syndrom.


Jag träffade en mamma som fick ett barn med Downs syndrom för en tid sedan. Hon var chockad, ledsen och hon skämdes. Hon skämdes för att hon fått ett ”sånt barn”, inför syskonen, maken, släkten och grannarna.

- Allt är mitt fel, jag har ju inte gjort testet! sade mamman.

Det var för sent att ta KUB-testet, det blev en miss under sommaren och personalen på MVC hade glömt att skicka remissen.

Det första någon sade till henne var: ”Ditt barn ser inte ut som sina syskon.” Läkaren och barnmorskan hade en bedrövande och ursäktande min. Ingen hade förmedlat en positiv bild av barnet. Det är avvikande, udda, sjukt och borde inte ha fått leva – så hade mamman uppfattat det som sagts till henne.

Hon är så ledsen när jag kommer. Vi sätter oss ner och tittar ut genom fönstret på barnen som sparkar boll och jag säger att även hennes barn kommer att ha roligt. Sparka boll, för han har ju ben att sparka med.

– Kanske är det så att du inte har valt honom utan det är han som valt er, säger jag. Du är en fantastisk mor och ni är en fin familj.

Jag går runt och pratar i lägenheten med barnet på armen och plötsligt säger mamman:

– Va’ fint du pratar med mitt barn! Det har ingen annan gjort.

Den lilla pojken kommunicerar med ögon, mun och händer.

– Titta vad han pratar! Jag hade en dröm om att jag skulle få sitta och amma mitt sista barn. Det har jag inte gjort med de andra barnen.

– Vad är det som har hindrat dig? frågar jag.

–Personalen på BB har gett honom min bröstmjölk på flaska eftersom han har ett hjärtfel.

– Men fick du och han prova? Orkade inte barnet?

Så lägger jag pojken till bröstet. Efter en stund tar han tag om bröstvårtan och suger oavbrutet i 30 minuter.

– Å, så söt han är! säger mamman efter en stund.

Pojken diar, släpper efter en stund och tittar på sin mor, tar bröstet igen.

– Titta vad han gör, säger jag. Han vill lära känna dig, han undrar över sin mor. Vem är du, säger hans blick.

– Ja, tänk vad han kan!

Dagen efter när vi ses för amningsuppföljning är storasyster med. Hon är 17 år och ”hatar” den nya babyn som dessutom är ”mongo”. Vi pratar om ditt och datt, om skolan, gymnasievalet och så vidare. Jag har barnet i famnen. Jag pratar med barnet och till slut är storasyster nyfiken. Jag lägger barnet i hennes famn. Mamman strålar av lycka. När barnet nästa gång gråter i sin säng springer dottern upp och säger:

– Han gråter, jag tar honom!

Carina Åkerman-Fijal är barnmorska i Södertälje.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev