Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Stor körtel föreslås ingå i metabola syndromet

Publicerad: 24 oktober 2007, 09:51

Godartad prostataförstoring är en del av det metabola syndromet. Det är urologen Jan Hammarsten övertygad om. I en populationsbaserad studie visar han och hans medarbetare nu att stor prostata kan kopplas till bland annat höga insulinnivåer och högt BMI.


Det började som en klinisk observation för över 15 år sedan. Jan Hammarsten, urolog på Falköpings sjukhus, lade märke till att män med fetma och/eller diabetes ofta hade större prostatakörtlar än andra män.

Sedan dess har han i ett antal studier undersökt kopplingen till olika delar i det metabola syndromet, ett tillstånd som kan ses som ett förstadium till typ 2-diabetes och en stark riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom. Insulinresistens, högt blodtryck, bukfetma och blodfettrubbning är centrala yttringar. Dessutom har fler andra komponenter knutits till syndromet.

- Vi blev verkligen förbluffade, för nästan alla komponenter i metabola syndromet har fallit ut när vi har kopplat dem till ökad prostatavolym, säger Jan Hammarsten.

Tidigare har han studerat sambanden hos patienter på urologisk klinik, som alltså har sökt för symtom för förstorad prostata. Nu har sambanden för första gången bekräftats i en populationsstudie med män som är representativa för befolkningen.

I den ännu opublicerade studien ingår 159 svenska män som ingick i en större internationell studie om benskörhet. Alla deltagare från Göteborg som var i åldrarna 72–76 år och som inte hade prostatacancer togs med i studien om prostataförstoring.

Forskarna mätte olika kroppsmått, som längd och vikt, fett- och muskelmassa, och halterna av ett antal hormoner: insulin, testosteron, östradiol och SHBG, sex hormon-binding globuline, i blodet. Dessutom bestämdes prostatavolymen med hjälp av ultraljud och manuell undersökning.

- Både ökad muskelmassa och högt kroppsmasseindex, BMI, var kopplat till större prostata. Det viktigaste sambandet är att höga insulinnivåer är förknippade med prostataförstoring, säger Jan Hammarsten.

I och med denna studie har forskarna kunnat länka 17 av 19 komponenter i det metabola syndromet till förstorad prostata.
- Våra data talar för att benign prostatahyperplasi är en vällevnadssjukdom precis som högt blodtryck och fetma, säger Jan Hammarsten.

Det finns flera hypoteser om varför prostata växer hos äldre män. Länge har intresset riktats mot testosteron och östrogen. I den aktuella studien hade männen med stor prostata högre halter av östrogen och sänkt kvot testosteron/östrogen. Enligt forskarnas teori beror detta på att de höga nivåerna av insulin ökar fettmassan i kroppen. Då ökar också förekomsten av enzymet aromatas, som omvandlar testosteron till östrogen.

En tidigare hypotes är att förhöjda halter östrogen ligger bakom prostataförstoring, men forskargruppen anser att flera studier talar emot detta. Bland annat har behandling med läkemedel som hämmar aromatas inte någon effekt på prostatahyperplasi. Jan Hammarsten och hans medarbetare anser i stället att det är insulinet som är boven i dramat.

- Den bild som tonar fram i våra arbeten är att orsaken till prostatahyperplasi är att vi äter fel och lever ett stillasittande och stressigt liv, vilket leder till insulinresistens. Det leder i sin tur till förhöjda insulinnivåer varje gång vi äter, och insulin får praktiskt taget alla vävnader att växa – muskler, fett och även prostata.
Enligt er hypotes kan alltså inte magra män få prostatahyperplasi?
- Det är ju inte studerat än, men nej, egentligen inte. Fast det kan vara så att smala män har en bukfetma som är svår att identifiera, säger Jan Hammarsten.

Han och hans medarbetare vill nu bekräfta hypotesen i en prospektiv, framåtblickande studie, där män vars prostata mättes på 1990-talet följs.
- Vi borde kunna se en koppling mellan insulinnivåer och hur snabbt körteln har vuxit. Och är vår hypotes sann, så kommer den att förändra urologin, och innebära helt nya behandlingsprinciper för prostataförstoring. Är det höga insulinnivåer som ligger bakom, så bör dessa sänkas, genom livsstilsförändringar eller med hjälp av läkemedel, säger Jan Hammarsten.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev