Studie ger nytt stöd för hård träning efter stroke

Varje år överlever omkring 20 000 personer i Sverige en stroke. Av dem blir fler än hälften förlamade i ena kroppshalvan, helt eller delvis.

Hjärnan vänjer sig snabbt vid att kompensera bortfallet genom att alltid använda den del av kroppen som är fullt rörlig.

CI-terapi, constraint-induced movement therapy, går ut på att hindra hjärnan att välja den enklaste utvägen. Under behandlingstiden får patienten ha en otymplig vante på den rörliga handen. Samtidigt tvingas den svaga handen att utföra övningar på tid.

Riktlinjer ska omarbetas
I Socialstyrelsens strokeriktlinjer har CI-terapi funnits med på ”icke-göra-lista” sedan 2004, se Dagens Medicin nr 42/04.

Men i slutet av förra året publicerades den så kallade Excite-studien i tidskriften Jama.

– Delar av Socialstyrelsens riktlinjerna ska omarbetas under året, bland annat den del som handlar om CI-terapi med anledning av Excite-studien, säger Christina Kärvinge, enhetschef vid Socialstyrelsen.

Excite är en prospektiv, randomiserad multicenterstudie som omfattar 222 strokepatienter. De som fick två veckors CI-terapi hade en klart bättre rörelseförmåga i sin svaga hand och arm jämfört med dem som fick konventionell sjukgymnastik. De använde också sin svaga arm oftare i det dagliga livet och effekten kvarstod tolv månader efter behandlingen.

Intensiv träning i privat regi
En av dem som introducerade CI-terapin i Sverige är sjukgymnasten Bodil Carle Smedley. Hon arbetar regelbundet med företaget Neurooptimas rehabiliteringsprogram utanför Marbella på spanska solkusten.

Här tränar svenska patienter sex timmar om dagen – ibland så hårt att de svär och gråter.

– Det vi gör är evidensbaserat men kan vara svårt att genomföra i den offentliga vården med de begränsningar som finns där, säger Bodil Carle Smedley.

De fysiska övningarna är målinriktade, har hög intensitet och upprepas många gånger.

– Hjärnan är lat. Man måste lura den till aktiv problemlösning. Det blir mycket svett och tårar, men blod försöker vi undvika, säger Bodil Carle Smedley och skrattar.

Anläggningen är inte anpassad för funktionshindrade: Vägen till träningslokalen är lång och backig. Många trappor saknar räcken och det är gående bord i matsalen.

– Miljön ska vara lite besvärlig, och övningarna kännas lite farliga. Då stimuleras den neurala plasticiteten, säger Bodil Carle Smedley.

Varje framgång belönas med nya utmaningar. Den som tränar på att lyfta foten över mattkanten får inte ledigt när han lyckats. I stället blir det mer av samma övning – nu med simfena på foten. En kvart senare, när patienten äntligen fått upp fenan på mattan lägger Bodil Carle Smedley en tyngd på den.

– Nu kanske du förstår varför vi kallar henne för ”Blodil”, stönar Christer Vårdstedt som deltar i Neurooptimas rehabiliteringsprogram för tredje gången.

Företaget har än så länge bara vårdavtal med Region Skåne, så Christer Vårdstedt som bor i Stockholm får betala själv. Han är extremt motiverad eftersom han gjort så stora framsteg.

– Jag kom hit i rullstol ett halvår efter stroken. När jag åkte hem tre veckor senare kunde jag gå med krycka, säger han.

Rik miljö ska stimulera
Förutom intensivträningen ingår det varma klimatet, socialt umgänge, populärvetenskapliga föreläsningar, god mat, musik och dans i behandlingen. En berikad miljö påskyndar nämligen hjärnans läkning efter stroke. Det visar åtminstone studier på råttor med stroke. Nu utvärderas också effekten på patienterna.

– Preliminära data från de första 30 patienterna i Marbella överträffar våra förväntningar, säger Peter Eriksson, professor i neurologi, Sahlgrenska akademin, och en av arkitekterna bakom rehabiliteringsprogrammet.

Gunilla Eldh