Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Styrt samtal får ledning och personal att lyssna på andra

Publicerad: 17 oktober 2006, 13:46

Avståndet mellan beslutsfattare och sjukvårdspersonalen på golvet kan vara stort. Projektet Värdedialogen i Stockholm arbetar för att hela sjukvårdssystemet gemensamt ska lösa problemen.


Det är inte alltid lätt för vårdpersonal att förstå varför sjukvårdens politiker fattar beslut som de gör. Och ibland kan patienten komma i kläm när rätt information inte når alla berörda i sjukvårdskedjan.

Våren 2002 startade Värdedialogen som ett projekt inom Stockholms läns landsting. Projektet har två mål. Dels att representanter från hela sjukvårdskedjan gemensamt ska lösa problem. Dels att utgångspunkten för politiska beslut som rör sjukvården ska vara verkliga händelser med patienten i fokus i stället för tvärtom – att sjukvårdspersonalen på golvet blir de sista som märker konsekvenskerna av ett beslut. Värdedialogen är en organiserad dialogform där representanter från hela sjukvårdskedjan deltar för att förstå varandras arbetsvillkor.

Projektet är ett samarbete mellan landstinget och Karolinska institutet. De tre projektledarna åker ut till sjukhus, träffar sjukvårdspersonal på alla nivåer och hjälper dem att prata med varandra på ett konstruktivt sätt.

– Dialog är svårt. Det är svårt att vara tyst om man själv är van att prata och det är svårt att lyssna på andra och reflektera tillsammans om man inte får träna på det, säger Susanne Löfgren, samtalsledare och en av projektledarna.

Berättare får inte avbrytas
Samtalsformen är mallad och kontrollerad. Den har tagits fram av konsulten Hans Sarv och bygger på gruppträffar där var och en pratar och "tvingas" att lyssna.

– Metoden har använts mestadels inom privat verksamhet. Vi ville testa om den kan förbättra kvaliteten i vården, säger Sten Wiktorsson som är projektets initiativtagare.

Dialogen är frivillig, och samtalsledarna åker ut till sjukhus eller kliniker som själva har kontaktat projektet och visat intresse för att delta i en värdedialog.

Grupper om 12 till 15 personer från olika yrkeskategorier samlas till drygt två timmar långa möten.

– Vi sätter ihop grupper som består av sjuksköterskor, underläkare, undersköterskor, klinikledning och sjukhusledning. Vi försöker också plocka in politiker om det är möjligt, säger Susanne Löfgren.

Samtalen börjar med att någon i gruppen berättar om ett problem eller när något i vården inte blev så bra som det kunde ha blivit. Deltagarna delas upp i systemaktörer – de som arbetar nära patienten – och systemsättare – klinikchef, sjukhuschef, beställare och politiker. En samtalsledare leder dialogen som följer en sexstegsmodell.

Steg 1: En av systemaktörerna ombeds berätta om ett patientfall som de vill ha hjälp att lösa. Personen får prata hur länge eller kort som helst och ingen får avbryta.

Steg 2: De andra systemaktörerna ställer kompletterande frågor för att få en bättre bild av fallet.

Steg 3:  Berättaren sitter utom hörhåll, och övriga systemaktörer ser om de kan identifiera mönster hos patient, berättare eller organisation. Här får gruppen inte gå in på lösningar utan bara utforska problemet.

Steg 4: Vilka val kan gruppen urskilja i situationen? Vilka val kan göras om samma sak händer igen, varför blev det som det blev och vad hade kunnat göras annorlunda?

Steg 5: Gruppen kommer fram till ett förslag till handling och lösning på problemet.

Steg 6: Berättaren, som har suttit utom hörhåll sedan steg 3, bjuds in och de andra berättar lösningen.

Under alla sex steg sitter systemsättarna, det vill säga politiker och ledning, helt tysta. Efter steg sex får de komma in och då går hela modellen nästan ett varv till.

– De får ställa frågor och reflektera ur ett ledningsperspektiv eller ett politiskt perspektiv och sedan komma med förslag. Vi håller det till "jag, här, och nu", inte "de, där och sedan", säger Susanne Löfgren.

Hon poängterar att dialogen handlar om eget ansvar, inte att de som sitter i rummet ska skylla på varandra eller andra.

– Många politiker säger "Varför gör de inte som vi säger och beslutar"? Nu får de reda på varför. Och personalen får veta hur systemsättarna tänker, säger Susanne Löfgren.

"En väldigt strikt metod"
Hittills har projektgruppen genomfört ett hundratal värdedialoger vid 15 arbetsplatser i landstinget. Projektet fortsätter till och med 2007. Sedan ska det utvärderas. Men Susanne Löfgren har redan sett resultat och positiva reaktioner.

– Deltagarna säger att de aldrig tidigare har upplevt att i lugn och ro få reflektera över viktiga saker tillsammans. Vi vill ju också kalla ett förändrat beteende för resultat. På vissa ställen har det hänt fantastiskt mycket, de berättar för oss att de tagit kontakt med den och den för att förbättra samarbetet.

Susanne Löfgren berättar om en politiker som sagt att han aldrig lärt sig så mycket om hälso- och sjukvård som under de möten han medverkat i. Och om en annan politiker som gjorde helt om i en fråga efter att ha deltagit i en gruppdialog.

Ersta sjukhus i Stockholm är en av de verksamheter som regelbundet använder sig av Värdedialogen.

Margareta Danelius är överläkare och klinikchef på sjukhusets mag-tarmcentrum. Hon har varit inblandad i dialogarbetet sedan det började våren 2004.

– När vi började var jag lite skeptisk. Det är en väldigt strikt metod för samtal med väldigt stränga regler för vem som får prata och när, säger hon.

Men numera är Margareta Danelius ytterst positiv till metoden.

– Det har lett till konkreta förändringar i rutinerna. Vi har också fått möjlighet att berätta för landsting och politiker hur det är att faktiskt stå på golvet. De säger att de förstår vissa problem på ett annat sätt. Jag kan ibland också plötsligt förstå hur det är för dem som sitter där med sina beställningar och kronor och ören och måste få det att gå ihop. Det tänker jag inte alltid på när jag sitter med patienten, säger hon.

Problemet:
Att det på många platser inom sjukvården inte finns tillräcklig kontakt mellan patienter, politiker, ledning och medarbetare. Konsekvenserna av en bristande dialog är missförstånd och att rätt information inte kommer fram till de personer som skulle behöva informationen.

Lösningen:
Ett organiserat sätt för att prata om och med varandra. Den så kallade sexpunktsmodellen fungerar genom att låta alla prata, tvinga alla att lyssna, och genom att poängtera det egna ansvaret i verksamheten.

Resultatet:
En ökad förståelse för det egna och andras handlande. Insikter i hur vården fungerar på alla nivåer och en klokare sjukvårdspolitik.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev