Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Svenska läkare dåliga på att tala om återupplivning

Publicerad: 16 maj 2006, 13:43

I Sverige är läkare sämre än i andra europeiska länder på att diskutera återupplivningsförsök med patienter. Bäst är man i Nederländerna, visar en ny studie.


Studiens resultat är överraskande och punkterar föreställningar om kommunikationen mellan svenska läkare och patienter.

I en jämförelse med Belgien, Danmark, Italien, Nederländerna och Schweiz jämfördes hur beslutet att inte återuppliva patienter genom hjärt-lungräddning, HLR, fattades. Man mätte hur ofta beslut att inte återuppliva fattades, och man skiljde på institutionella beslut, där vårdinstitutionen bestämde, och individuella beslut, där antingen patienten själv i förväg bestämt sig för att avstå från återupplivningsförsök genom HLR, eller där patientens anhöriga fattat beslutet.

Rurik Löfmark är överläkare i hjärtsjukvård och docent i medicinsk etik på Karolinska institutet i Solna. Han ansvarade för studiens svenska data, och säger att det mest anmärkningsvärda resultatet är att i Sverige pratar vårdpersonalen med så få patienter därför att patienterna redan passerat möjligheten att diskutera saker och ting över huvud taget. Det trots att patienterna sällan dör överraskande utan av kroniska sjukdomar som de kan ha haft i åratal. I Sverige diskuterar man återupplivningsförsök med 45 procent av de patienter som är kapabla att fatta ett sådant beslut.   - Vi väntar för länge helt enkelt. Alla vet att patienten ska dö, men ingen pratar om det eftersom det är tabu med döden och vi försöker glömma bort att den finns. Det gör att vi väntar så länge att de inte kan prata längre, säger han och jämför med Nederländerna, där HLR diskuteras med 84 procent av patienterna.

I Italien diskuteras besluten bara med 10 procent av de kapabla patienterna, och det är ovanligt att över huvud taget fatta beslut om att inte återuppliva. I Nederländerna är dödshjälp tillåtet enligt lag och eutanasilagstiftningen gör det nödvändigt att diskutera döden.   - Även om man inte tycker om dödshjälp så är det en positiv sak att döden kommer upp på bordet så att man kan prata om saken, säger Rurik Löfmark.

Däremot är andelen institutionella beslut att avstå från HLR högst i Sverige, med 22 procent. Frekvensen är lägst i Belgien med 5 procent. När beslutet inte fattats av patienten eller institutionen är det ofta de anhöriga som bestämmer i Sverige. Men inte heller de anhöriga har i någon större utsträckning diskuterat saken i förväg med den sjuke, säger Rurik Löfmark.

Han säger att studiens resultat går emot den gängse bilden att svenska läkare är duktiga på att diskutera vården med patienten.  - Det har varit vår föreställning. Men det visade sig att vi i Sverige inte är ett dugg bättre än italienarna på att prata med patienterna.  Han anser att diskussionen skulle vara till nytta för patienterna, dels eftersom de rent allmänt ska ha ett ord med i laget när det gäller alla typer av behandlingar, dels eftersom en del människor kanske inte vill bli återupplivade.  - Många är i livets slutskede och plågas på olika sätt, och att inte återupplivas kan vara ett lyckligt slut för de enskilda individerna. Och en återupplivad patient kan ha ådragit sig allvarliga skador på grund av syrebrist, säger Rurik Löfmark.

Även för sjukvårdspersonalen kan arbetssituationen förbättras genom att patienten görs mer delaktig i beslutet om att avstå HLR.  - På sjukhus har all personal ansvar att starta återupplivningsförsök och det sker oftast av sjuksköterskor som är närmast patienten. Men det är bara läkaren som kan fatta beslutet och det kan ibland bli kontroverser. Pratar man med patienten som säger att jag vill inte, då är det inget snack om saken.

Rurik Löfmark har gjort studier som visar att när patienter rent generellt tillfrågas om livsförlängande behandlingar, som cytostatika, dialys, pacemaker och HLR, är det många som säger att de inte vill ha någon behandling.   - Jag menar inte att man ska pressa patienter att fatta svåra beslut om de inte vill, men det skadar inte att fråga, säger Rurik Löfmark.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev