Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Taiwan tog honom tillbaka till yrkeslivet

Publicerad: 26 oktober 2012, 09:06

Att man tar motgångar som en utmaning kan låta som en kliché. När kardiologen Magnus Edner säger det är det alldeles sant.


Måndagen den 9 oktober 2006 blev Magnus Edner, specialistläkare och docent i kardiologi, akut sjuk. Inre vägglagret i stora kroppspulsådern hade gett vika. Magnus Edner hamnade på operationsbordet och kunde ha mist livet där och då, som så många som drabbas av aortadissektion.

Men han överlevde. Och en lång kamp för rehabilitering skulle ta sin början.

När Dagens Medicin träffar Magnus Edner i den slamriga kafeterian på Danderyds sjukhus är han märkt av det som hände för sex år sedan. Det tar en liten stund att lära sig att uppfatta det han säger, och han ger sig inte på uppdraget att själv balansera mellan borden med käpp, kaffekopp och socker­bitar.

– Att jag har neurologiska komplikationer är ju alldeles klart, konstaterar han.

Nu är Magnus Edner inte en person som låter sig hindras mer än nödvändigt av detta.

Han tar inte längre emot patienter, men han bedriver forskning utifrån data från kvalitets­registret Rikssvikt som han själv drog igång 2003 tillsammans med professor Ulf Dahlström i Linköping. Dessutom föreläser han och skriver böcker. I våras kom hans lärobok i ekokardiografi i klinisk praxis och i slutet av november släpps debattboken Är du full? Nej jag har haft stroke där han beskriver sitt eget fall. Insjuknandet, allt som hände därefter och inte minst omgivningens bemötande.

– Jag blir ofta tagen för fyllerist. Eller drogpåverkad, säger Magnus Edner.

Hur känns det?

– Smärtsamt.

Efter operationen 2006, när det stod klart att han skulle överleva, såg allt först ut att ha gått bra. Några dagar senare tillstötte komplikationer i form av en balansstörning. Ögonmusklerna var delvis förlamade. Därefter kom svårigheter att äta.

I november skrevs Magnus Edner in på rehabiliteringsklinik. Han fick sjukgymnastik två timmar i veckan men resten av tiden gick åt till det som han själv i en debattartikel i Läkartidningen har beskrivit som ”någon slags neuropsykologisk utredning”.

– Jag fick känslan av att det mest handlade om förberedelser inför permanent sjukpension.

Magnus Edner genomgick en rad tester, men personalen hade svårt att tolka resultaten. Han fick inte någon individanpassad behandling tycker han – faktum är att han inte ens fick någon preciserad diagnos. Utredningen mynnade ut i konstaterandet att han hade de svårigheter som han själv redan kände till, nämligen problem med balans, ögon­motorik och sväljning.

Efter sex veckor skrevs han ut från rehabiliteringen, besviken och utan behandlingsplan inför framtiden.
Sedan eskalerade problemen.

Magnus Edner gick ned kraftigt i vikt och blev allt svagare. Han trillade lätt omkull och bröt både fingrar och tår vid några tillfällen. Hustrun Ann Edner, även hon läkare, såg till att han fick komma till neurologisk klinik för träning hos sjukgymnast. Först där upplevde han att han för första gången fick balansträning värd namnet.

Svensk rehabilitering av strokedrabbade patienter har uppenbara brister, anser Magnus Edner och frågar sig hur det kan komma sig i ett kunskaps­intensivt land som vårt. Det är inte bara han som har upplevt problem. Flera kommuner erbjuder inte rehabilitering efter stroke över huvud taget, trots att de är skyldiga att göra så enligt lag, konstaterade Socialstyrelsen i en rapport i fjol. Myndigheten slår också fast att det är svårt för patienter och anhöriga att veta vem som har ansvaret och vart de ska vända sig.

Rätt kontakter kan alltså bli avgörande, som i Magnus Edners fall. Efter flera turer kom han i september 2008 till Taiwan för utredning och behandling vid Regeneration Center vid Taipei Veterans General Hospital. Hälso- och sjukvårdsnämnden vid Stockholms läns landsting hade gett grönt ljus efter att ha fått läkarintyg på att det ingenstans i Sverige gick att få tillgång till just den rehabilitering som Magnus Edner var i behov av.

Vid det laget var han rullstolsburen och hade förlorat en femtedel av sin kroppsvikt.

Efter en vecka hade personalen på rehabiliteringscentrumet i Taiwan gjort det som ingen hade förmått göra i Sverige under två års tid. Magnus Edner fick en korrekt diagnos och ett individanpassat träningsprogram inriktat på balans, koordination, kondition, ögonmotorik samt röstterapi. Det gav resultat nästan omedelbart.

– Hade jag fått rätt behandling från början hade jag förmodligen aldrig blivit så dålig som jag blev, säger Magnus Edner.

I dag ser hans liv helt annorlunda ut än det gjorde för fyra år sedan. Rullstolen behövs inte längre. Viktkurvan har vänt uppåt. De som trodde att hans yrkeskarriär var över hade totalt fel. Men Magnus Edner fortsätter att kämpa för att bli ännu bättre och tvekar inte inför att ta till okonventionella metoder, så forskare han är. Akupunktur har han testat.

– Det gav noll effekt.

Medicinsk yoga fungerade bättre, inte minst instruktionerna i ögonträning. Och då dottern tipsade om att en av hennes kompisar, förlamad efter att ha skadat sig under ett gymnastikpass, blev hjälpt av en kvinna i Stockholm som säger sig kunna bota olika neurologiska åkommor med hjälp av laser, beslöt Magnus Edner att han ville prova även detta, trots att han omedelbart ifrågasatte varför inte kvinnan ser till att göra randomiserade försök.

– Jag tänkte, varför inte?! Give it a shot! Det ska bli intressant. Svenska doktorer kan inte allt, säger Magnus Edner.

Han säger att det är för tidigt att avgöra om besöken har gett någon effekt för hans del eller inte. Men han betonar att han vägrar att se sig själv som sjuk.

– Jag är en ganska optimistisk figur, som tur är. Jag brukar se motgångar som utmaningar.

SARA RÖRBECKER

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev