Tala är guld i vården

En läkarstudent går tillsammans med sina studiekamrater igenom en behandling under ledning av en överläkare, som visar och förklarar. Men en av studenterna ifrågasätter plötsligt vad överläkaren just sagt: Kan det verkligen stämma? Och hur hänger det i så fall ihop med något som de nyss lärt sig?

Överläkaren säger inte så mycket och genomgången fortsätter. Men när alla andra har gått drar läkaren in studenten i en städskrubb och skäller ut henne för att hon ifrågasatte honom inför hela gruppen.

Att våga säga ifrån, att gå på tvärs trots att man står långt ner på sjukvårdens hierarkistege är svårt. För studenten är det svårt att säga till en läkare som kanske samtidigt är handledare eller föreläsare på kursen, för den nyanställda sjuksköterskan är det känsligt att komma med synpunkter till avdelningsföreståndaren som kanske arbetat på sjukhuset i 20 år.

Och vågar man, så kan följderna bli besvärliga. Studenten som blev indragen i städskrubben drog själv slutsatsen att hon aldrig skulle fråga om något igen.

Ändå är det nödvändigt att säga till. Annars kommer säkerhetskulturen inom sjukvården aldrig att bli bättre. Det menar Carl-Johan Wallin, som är överläkare och sektionsansvarig för avancerad patientsimulering vid simulatorcentrum, Karolinska universitetssjukhuset.

Tidigare har han arbetat som narkosläkare i akutvården i 25 år. Att studenter eller nyanställda i sjukvården inte vågar säga ifrån när de ser felaktigheter är ett jätteproblem för sjukvården, förklarar han.

– Det är det här mästare-gesällförhållandet: Ska du som student ge kritisk återkoppling till din lärare så kan du inte ge den direkt, det går inte.

På simulatorcentrum bygger man upp en autentisk arbetsmiljö och ger vårdpersonal och studenter från Karolinska institutet chansen att öva beslutsfattande och samarbete under stress.

några av dem som tränat är intensivvårdssjuksköterskor från Karolinska i Huddinge.

– Då arbetar de på hög stressnivå och i sådana sammanhang lyssnar vi inte riktigt bra, vi hör inte vad andra säger. Efteråt tittar vi på videon med det inspelade scenariot och frågar dem: Vad är det som händer? När sumpar ni viktig information?

Syftet med övningarna är att träna upp förmågan att säga till – och förmågan att ta kritik.

– Det finns säkert många läkare och sjuksköterskor som är prestigelösa, men i många fall tar man inte kritiken, särskilt inte när den kommer nerifrån, säger Carl-Johan Wallin.

Att våga ge och ta kritik i en stressig vårdsituation krävs för att bygga ett gemensamt situationsmedvetande. Det innebär att man gemensamt har koll på läget och gemensamt tar ansvar för det.

– Vi behöver hjälp av dem som är runt omkring oss. Jag måste vara öppen för den information jag får, det är en träningssak.

Det är vanligt att jämföra sjukvårdens säkerhetstänkande med flygets, framför allt när det gäller utkrävande av ansvar när ett misstag redan har skett. Men Carl-Johan Wallin menar att sjukvården ligger långt efter både civilflyget, kärnkraftsindustrin, oljeindustrin och andra så kallade  HRO  , high reliability organizations, även när det gäller arbetet för att förhindra misstag.

– Sjukvården ligger kanske 30–50 år efter  HRO  -företagen, säger han.

Inom dessa organisationer arbetar man med säkerhet som det övergripande målet, menar Carl-Johan Wallin. Säkerheten är viktigare än lönsamhet eller resultat eftersom misstag skulle få så förödande konsekvenser. Och där övar man ständigt förmågan att säga till.

Bristen på träning i att ge och ta kritik i sjukvården bidrar till att risken ofta är stor att ett allvarligt fel ska begås.

Carl-Johan Wallin jämför med de fel som upptäcktes vid Forsmarks kärnkraftverk tidigare i år. Fastän bristerna var allvarliga var risken som mest förhöjd till nivå två på en sjugradig skala, där sju innebär en allvarlig risk.

– Inom sjukvården slår vi i "sexan" varje dag.