Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Trasslig väg tillbaka för sargade anställda i psykiatrin

Publicerad: 4 november 2003, 15:13

Det har inte gått att värja sig. Sedan mordet på Anna Lindh och en femåring i Arvika den 11 september har psykiatrin inkompetensförklarats och ifrågasatts. På den psykiatriska kliniken i Arvika, som hamnat i stormens öga, har många funderat på att sluta. Men än har ingen gjort det.


Att arbeta inom psykiatrin kan, normalt sett, vara tufft, men sedan det blev känt att en av klinikens patienter dödat en femårig flicka vid ett daghem har psykiatriska kliniken i Arvika haft det "genomjävligt", som en av mentalskötarna uttrycker det.  - Vi blev naturligtvis chockade och upprörda, som alla andra. Det som hände var inget som någon hade kunnat förutse, säger sektorschefen för psykiatrin i Arvika, Lars Sperling.  Men inte bara sjukhusets personal var chockad, hela samhället har frågat sig hur det som hände kunde hända och sökt ett svar. Inte minst massmedia har sökt en syndabock.  Under veckorna som gått har fotografer krupit i buskarna utanför kliniken och tagit närgångna bilder genom fönstret och journalister har snokat runt inne på sjukhuset.  Kliniken har fått hätska telefonsamtal från människor som aldrig i livet vill ha med psykiatrin att göra, och hotbrev från människor som ser dem som oansvariga och medskyldiga.  På stan har människor pratat och undrat vad de egentligen tänker på, de som jobbar där på psyket. Anhöriga och vänner har ifrågasatt om det är så vettigt att arbeta kvar på det där "dårhuset".  Sjukskrivningar har krävt extrajobb  Dessutom är en del av patienterna som vårdas på kliniken rädda för att klassas som presumtiva våldsverkare. Personalen berättar att psykiskt sjuka nu drar sig för att söka hjälp.  Mitt i all turbulens ska verksamheten på kliniken fortsätta att fungera.  - Vi har haft god hjälp av den krisgrupp som fanns på plats här redan samma eftermiddag som mordet inträffade, och som sedan haft regelbundna samtal, i grupp och enskilt med dem som behöver detta stöd, berättar Lars Sperling.  Några har varit sjukskrivna - vilket gjort att andra fått jobba extra för att täcka upp. Det finns en utpräglad anda av att "man ska ställa upp" på kliniken.  - Vi är en homogen grupp som stöttar varandra när det är svackor på jobbet, berättar mentalskötaren Jan Patrik Olsson.  Den psykiatriska kliniken är en del av Arvika sjukhus, ett tillbyggt enplanshus byggt på 1980-talet. Åt höger finns den öppna mottagningen med läkarexpeditioner och samtalsrum, till vänster dagvården, arbetsterapin och slutenvårdens två avdelningar med tio platser på varje. Dörrarna är öppna mellan slutenvårdsavdelningarna och öppenvården. Det är bara dörren in till den låsta avdelning två som är just låst.  På avdelning tre är det till synes lugnt. Där vill personalen inte gärna tala med Dagens Medicin.  - Nej, det är för jobbigt, vi är inte mogna för det ännu. Ni får tala med vår chef Lars Sperling i stället, säger en sjuksköterska.  Strax bredvid avdelning tre ligger dagvården. I det välordnade köket sitter ett par dagpatienter och läser i väntan på lunchen som i dag kommer i kantiner från sjukhusets kök. Andra dagar lagar patienter och personal mat tillsammans. På ett bord ligger ett tusenbitarspussel. De blå himmelsbitarna väntar på att någon ska ha tid, lust och tålamod att ta itu med dem.  "Det tär på en, man får ont i magen"  Lotta Johansson, som är mentalskötare på dagvården, hör till dem som har jobbat extra när andra har varit borta från jobbet, även om det har känts tungt också för henne.  Hon har varit mentalskötare i 23 år och de senaste veckornas debatt har gjort henne arg och ledsen. Hon har också fått försvara sitt yrke inför den närmaste omgivningen.  - Ibland ifrågasätter jag om det är värt att utsätta sig för den här misstron, att jag hela tiden ska behöva stå till svars för mitt jobb. Man mår förstås psykiskt dåligt när sånt här händer. Det tär på en, man får ont i magen och snurr i huvudet. Så visst har jag och många med mig funderat på att lägga av. Men innerst inne är jag stolt över mitt arbete och står för det vi gör här. Vi gör ett jäkligt bra jobb också, trots det som har hänt. Att sluta nu skulle kunna uppfattas som att kritikerna får rätt. Det vill jag inte ge dem, säger Lotta Johansson innan hon och dagpatienterna packar ihop sig i en bil och far iväg till sjukgymnastiken inne i Arvika.  Ett av klinikens största problem är bristen på personal, främst läkare. Av sex överläkartjänster är lite drygt tre tillsatta. Det finns helt enkelt inte läkare till tjänsterna. Dessutom ska det finnas ett par underläkare.  - Vi får lösa detta med hjälp av inhyrda doktorer. Vilka vi får hit är slumpmässigt. Ibland är de riktigt bra, andra gånger mindre lämpliga. Någon gång har vi haft riktiga rötägg. Den läkare som hade ansvaret den 11 september hör inte till dem, utan är en person som vi har stort förtroende för, berättar chefsöverläkaren Thomas Björling.  Läkarna tillhör öppenvården eftersom grundtanken är att patienterna hör dit. Den tid de tas in för slutenvård ses som en parentes i behandlingen.  - Öppenvården är ju det vi ska satsa på. Det är som ett mantra. Men för att täcka behoven på slutenvårdssidan, med jourer och bakjourer, så blir öppenvården lidande vad gäller läkarsamverkan, säger Lars Sperling.  Själv är han klinikens enda psykolog. Men som sektorschef har han naturligtvis andra arbetsuppgifter som tar sin tid.  - Det skulle behövas två psykologer till, konstaterar han.  - Det har blivit ett normaltillstånd att vi ska tänja oss, klara lite mer än vi egentligen har resurser till. Detta är definitivt inte bra.  Men händelsen den 11 september ska inte skyllas på personalsituationen, tycker Thomas Björling.  - Även om vi haft full bemanning och allt fungerat på topp så är jag inte säker på att vi fångat in den inre värld och den typ av våldstankar som den här mannen hade, säger han.  Landstinget i Värmlands egen undersökning av händelsen visar att det fanns brister i rutinerna vid kliniken när det gäller informationsöverföring, dokumentation och farlighetsbedömning.  Tung väntan på Socialstyrelsens "dom"  Nu väntar kliniken spänt på att Socialstyrelsens utredning ska bli klar.  - Det är nästa tröskel som vi ska över. Utredningen syftar till att placera skuld. Det är så som jag och personalen upplever det. Det är särskilt tungt för den läkare som hade ansvaret då. Han finns inte kvar på kliniken men vi har regelbunden kontakt och vi stöttar honom, säger Lars Sperling.  Om någon vecka ska Socialstyrelsen göra sitt tillsynsbesök, men utredaren, som sitter i Örebro, åker inte hela vägen till Arvika.  - Nej, vi ska träffas och prata i Karlstad. Att hon kommit till Arvika hade förstås varit bättre, säger Lars Sperling.  Först i slutet av november eller i december kommer Socialstyrelsens beslut.  Inne på arbetsterapin sitter en patient från slutenvården och broderar. Saxen håller arbetsterapibiträdet och mentalskötaren Ann-Charlotte Andersson, reda på. Alla vassa föremål och sådant som kan göra skada har hon under noggrann uppsikt.  - Jag måste ha ett högt säkerhetstänkande, man kan aldrig vara nog så försiktig, det sitter i ryggmärgen, säger hon.  Plötsligt börjar det pipa från avdelning tre. Det är ett personallarm som utlösts.  Larmet sitter i bröstfickan på personalens skjortor och ska utlösas vid hot eller överfall.  - Men i nio fall av tio är det falsklarm. Det kan vara någon som kommit åt larmet av misstag bara. Men vi ska ändå alltid springa dit för att se om något hänt och om någon behöver hjälp.  Även detta larm var obefogat.  Ann-Charlotte Andersson har precis blivit klar med inbjudningsbrev till "Psykiatrins dag" den 13 november. En dag då kliniken har öppet hus och inbjuder organisationer och allmänhet för att berätta om sin verksamhet.  - Det blir föredrag och diskussioner. Bland annat om farlighetsbedömningar. Just nu är det viktigare än någonsin att vi inte sticker huvudet i sanden utan öppnar upp och berättar hur vi arbetar. Arrangemanget har hållits även tidigare år men efter det som hänt i höst känns detta än mer angeläget, säger Lars Sperling.  Han hoppas att även politikerna ska visa sitt intresse. Det har de nämligen inte gjort under hösten, tycker han.  - Varken socialministern eller landstingspolitikerna har hört av sig till oss. Det hade varit anständigt med något tecken på deltagande. Rent mänskligt kunde de visa omtanke och stöd i den allvariga situation som uppstått och frågat vad de kan hjälpa till med. Visst förstår jag att politikerna har ekonomiska dilemman, men det är ingen ursäkt för denna kompakta tystnad från deras sida.  "Det har varit rent ut sagt för jävligt"  På den låsta avdelningen arbetar Jan Patrick Olsson, mentalskötare sedan många år. Han tycker att det värsta är över nu, att vardagen börjar komma tillbaka efter all uppståndelse.  - När vi pratar om det som varit är vi överens om att det har varit rent ut sagt för jävligt. Och det beror inte bara på det som hände och det som har skrivits om oss. Vi hade en jättejobbig period i september, med flera tunga patienter som hade maniska skov, hur rörigt som helst. Vi har hög toleransnivå men det här var för mycket.  Jan Patrik Olsson började inom psykiatrin på 1980-talet, och har som många andra på kliniken arbetat på de gamla mentalsjukhusen som fanns före psykiatrireformen 1995. Ingen av dem som Dagens Medicin talar med vill ha tillbaka den vårdformen igen.  - Det är en himmelsvid skillnad. De som är psykiskt sjuka får en betydligt humanare behandling i dag. Själv trivs jag bra med mitt jobb. Jag känner att jag gör något betydelsefullt och jag trivs med mina arbetskamrater, säger Jan Patrik Olsson.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev