Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag11.04.2021

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Nyheter

Trio i topp stärker sin ställning på maktlistan

Publicerad: 9 Januari 2003, 11:20

Socialminister Lars Engqvist och hans statssekreterare Mikael Sjöberg stärker sin ställning och ligger kvar i toppen på Dagens Medicins maktlista.


Men 2002 var också året då samarbetspartierna v och mp visade musklerna och tvingade regeringen att backa om Dagmar-pengarna och stopplagen. Och Kalmar övertog positionen som "borgerlig experimentverkstad", sedan moderaterna Ralph Lédel i Stockholm och Carl Sonesson i Skåne röstats bort av väljarna.  Dagens Medicin listar återigen de 100 mäktigaste personerna i sjukvårds-Sverige. Men att rangordna vilka som har störst politiskt respektive medicinskt inflytande över svensk sjukvård är givetvis en omöjlig uppgift.  Ändå envisas vi med att göra det, år efter år, eftersom vi trots allt tror att listan säger något om relationer som i kulisserna har betydelse för svensk sjukvård.  Dagens Medicins redaktion ställer samman listan med utgångspunkt från samtal med ett stort antal personer med god inblick och central placering i den svenska sjukvården.  Den hatade och älskade listan är alltså inte ett jippo, utan en kvalificerad bedömning. En kvalificerad bedömning av vilka personer som bestämmer över svensk sjukvård, vilka personer som har ett inflytande över sjukvårdens dagordning och vilka personer som andra lyssnar till.  Eller som den ständiga tvåan på 100-listan, Landstingsförbundets ordförande Lars Isaksson (s), uttrycker saken:  - Alla säger att de är totalt ointresserade av den här förbannade listan, men sedan läser alla tidningen. Eller hur?  Vakuum efter de allra mäktigaste  Att de borgerliga stockholmspolitikerna röstats bort, Anders Milton lämnat vd-posten i Läkarförbundet och statssekreteraren Ewa Persson Göransson (s) inte längre hanterar läkemedelsfrågor innebär att ett antal andra personer automatiskt kliver uppåt på listan. Och det sker inte bara i kraft av egna framgångar under året.  Ett problem med den nya listan är därför att det uppstått ett vakuum mellan de fem första platserna, den absoluta makttoppen, och platserna därefter.  2002 var ett valår. Ett år då sjukvården borde ha stått högst på den politiska dagordningen, inte minst med tanke på de undersökningar som visade att svenska folket rankade sjukvården som den viktigaste valfrågan. Men sjukvårdsfrågorna dominerade knappast valrörelsen.  Vad berodde det på? En orsak kan vara att den politiska debatten till stor del handlar om vad som utspelar sig på den nationella arenan. Den starkt decentraliserade vården i Sverige begränsar utrymmet för en nationell debatt. Och den eviga debatten om privat kontra offentlig vård tog aldrig fart, förutom några obegripliga slagordsdiskussioner om gräddfiler mellan socialminister Lars Engqvist (s) och moderaternas Chris Heister.  En annan orsak är att statsminister Göran Persson (s) den 3 april plötsligt kovände och hävdade att socialdemokraterna ville ha en nationell vårdgaranti redan från årsskiftet. Därmed vred han i god tid valrörelsens kanske tyngsta vapen ur händerna på den samlade borgerligheten.  På regional nivå var sjukvårdsvalen desto mer omvälvande.  * De borgerliga experimentverkstäderna i Stockholm och Skåne med vidhängande miljardunderskott röstades bort av väljarna. De flesta borgerliga politikerna försvinner därmed från Dagens Medicins maktlista. Ett undantag finns dock: Henrik Hammar (m) i Skåne, en samförståndsman, som tänker ta strid med Chris Heister om posten som vice ordförande i Landstingsförbundet.  * Sjukvårdspartierna stormade in och skapade politisk turbulens i Norrbotten, Gävleborg och Värmland - men fick till slut bara ingå i den styrande majoriteten i Värmland.  * Kristdemokraterna blev största parti i Kalmar, fick sin första landstingsstyrelseordförande i Anders Andersson, landstingsvalens mest kryssade politiker, och planerar stora privatiseringar. Nu kastar ledande moderater och hugade vårdföretag lystna blickar mot Landstinget i Kalmar län, med förhoppningen om att detta blir nästa borgerliga experimentverkstad inom sjukvården.  Efter valet möblerade statsminister Göran Persson om regeringen och plockade in ytterligare en minister på socialdepartementet, i enlighet med socialminister Lars Engqvists önskemål.  Lars Engqvist slapp ansvaret för folkhälsa, smittskydd, alkohol, narkotika och tobak samt för socialtjänsten och handikappfrågorna.  Sverige fick en ny folkhälso- och narkotikaminister; riksdagsledamoten Morgan Johansson (s), som strax före ministerutnämningen motionerade om fria sprutor till narkomaner. Och det kom en ny arbetslivsminister; LO:s förre avtalssekreterare Hans Karlsson (s), som har extremt djupa kunskaper i arbetsmarknadens frågor. Likafullt är han en novis när det gäller sin och regeringens kanske största arbetsuppgift - att bryta kurvan med skenande sjukskrivningar.  De flesta bedömare menar att ommöbleringen stärker Lars Engqvists makt, eftersom han kan ägna större kraft och koncentration åt hälso- och sjukvården samt läkemedelsfrågorna, vid sidan av sina övriga ansvarsområden äldrefrågor och tandvård.  - Men det är inte alla i landstingsvärlden som tycker att det är bra att Engqvist får mer tid att ägna sig åt sjukvården, med tanke på hans ambitioner att rota långt ner i landstingens egen verksamhet, säger en bedömare.  Efter valet presenterade socialministern ett tiopunktsprogram med reformer för den svenska sjukvården för den kommande mandatperioden.  Fritt vårdval i EU, en översyn av ädel-reformen och etableringsfrihet för allmänläkare i delar av landet var några av de mer uppmärksammade punkterna. Mindre uppmärksammat blev löftet att inbjuda de fackliga organisationerna och arbetsgivarna till en dialog om vad som behöver göras för att vårdyrkena ska bli mer attraktiva.  Det är ett okontroversiellt initiativ, som dock understryker Lars Engqvists ambition att ta ett fast nationellt grepp även över sådant som staten enligt en strikt ansvarsfördelning inte har med att göra, sådant som borde falla under landstingens arbetsgivaransvar.  - Socialministern har tagit initiativet från Landstingsförbundet. Genom att slussa in pengar i systemet har han lyckats få landstingen att marschera i den riktning ministern vill. Det är en historisk förändring - en socialminister och statssekreterare har inte på decennier haft en sådan ställning, säger en inflytelserik person i vård-Sverige.  Toppduo som möts med respekt  Några av de personer som Dagens Medicin talat med hävdar dock att Landstingsförbundets ordförande Lars Isaksson borde stå längst upp på maktlistan.  - Engqvist tvingas lyssna på Isaksson. För det är han som är förankrad i landstingens verklighet och vet vad som är möjligt att genomföra, säger en ledande politiker.  Och Lars Engqvist medger öppet att Lars Isaksson kan stoppa tankar och förslag.  - Så länge vi har ordningen med självständiga landsting och decentraliserat beslutsfattande har han möjlighet att säga nej. Min möjlighet då är att använda lagstiftningsmakt. I så fall är risken stor att staten får ta ansvaret helt och hållet - och det har vi inte tänkt oss. Så det gäller att övertyga honom, säger socialministern.  Att staten vill styra sjukvården åt ett visst håll utan att skicka med tillräckligt mycket pengar för att klara löftena väcker även ont blod i landstingsvärlden.  - Ett exempel är vårdgarantin. Där lovade först Göran Persson att den skulle införas från årsskiftet 2003, sedan lovade Engqvist att det skulle ske inom något år. Sist kommer Isaksson som tredje man i hierarkin och får förklara vad landstingen kan leva upp till, säger en röst.  Socialministern och den ständiga vapendragaren - statssekreterare Mikael Sjöberg (s) - möts annars med allt större respekt av aktörerna i sjukvårds-Sverige, i takt med att deras kunskaper i sjukvårdsfrågorna ökar.  Rollfördelningen dem emellan är klar: ministern drar upp riktlinjerna, statssekreteraren yxar till propositioner utifrån visionerna. Mikael Sjöberg beskrivs som mycket exekutiv, en grovjobbare och hård förhandlare med politisk talang och fingertoppskänsla för att fånga upp och göra praktisk verklighet av Lars Engqvists idéer.  - Micke sköter hushållet, han städar och röjer. Men det är Lasse som ger reformerna den ideologiska överbyggnaden och den sista touchen, säger en person.  I departementledningens inre kärna ingår också de politiskt sakkunniga Johanna Hållén och Ann Jönsson, vilka skriver mycket av ministerns tal och artiklar. Refik Sener är inte bara Lars Engqvists pressekreterare, resesällskap och tipsare om skönlitteratur, utan också ett politiskt bollplank.  Denna lilla grupp är lätt att dra samman, akuta problem löses i improviserade soffgruppsmöten, alla petar ständigt i de texter som är under bearbetning. Morgan Johansson, familjeminister Berit Andnor (s) och deras statssekreterare har också regelbundet gemensamma dragningar med socialministern och Mikael Sjöberg. Den politiska ledningen umgås även privat, tar både en öl på krogen och äter middag hemma hos varandra.  Lars Engqvist beskrivs som en ständigt resonerande politiker och chef, som gärna vandrar runt i departementskorridoren och testar idéer på sina närmaste. Stänger man inte dörren tar han detta som en inbjudan. Inte alltid lika uppskattat.  Tjänsteman med central position  En oerhört central person internt är departementsrådet Anders Blanck. En ständigt stressad chef för hälso- och sjukvårdsenheten och viktig rådgivare, som med sitt kunnande bidrar till hur den politiska staben formulerar idéer. Vill man snabbt sätta sig in i en fråga talar man med Anders Blanck. Kanslirådet Heléne Dahl Fransson tar över som enhetschef, när Anders Blanck går på pappaledighet i början på året.  Förutom dessa interna maktförhållanden på socialdepartementet, påverkas årets lista över de 100 mäktigaste givetvis av en hel del andra händelser.  Under 2002 startade även Familjemedicinska institutet, styrelserna för Kommun- och Landstingsförbunden rekommenderade sina kongresser att bilda ett nytt förbund och regeringen aviserade en utredning om hur ansvar och uppgifter ska fördelas mellan staten, landstingen och kommunerna.  Några andra viktiga händelser som möblerar om rangordningen på Dagens Medicins maktlista är dessa:  * Riksdagen beslutade om läkemedelsreformen 5 april, vilken innebar att Läkemedelsförmånsnämnden och utbytet av generika på apoteken började fungera från oktober. Apotekets vd Stefan Carlsson - en viktig spelare i läkemedelsfrågorna - klättrar på listan, Läkemedelsförmånsnämndens chef Ann-Christin Tauberman och ordförande Axel Edling debuterar.  * Gudmar Lundqvist levererade utredning om de framtida läkarspecialiteterna till Socialstyrelsen.  * Landstingen dras med fortsatta jätteunderskott. I Stockholm kan det ha varit den faktor som tvingade bort borgerligheten. Så fort s tagit över makten i Stockholm gav biträdande finansminister Lars-Erik Lövdén ett halvt löfte till nya finanslandstingsrådet Ingela Nylund Watz (s) om att utjämningssystemet kan förändras. Systemet innebär i dag att landsting och kommuner med god ekonomi bidrar med pengar till "fattigare" landsting och kommuner.  * Regeringens översyn av den högspecialiserade vården rullade igång. Riksantikvarieämbetets administrative chef Per Bengtsson - som saknar erfarenhet av sjukvårdsfrågor - är projektledare för detta jättearbete.  Även om de flesta menar att Lars Engqvist och Mikael Sjöberg stärker sin makt finns det under 2002 två tydliga exempel på att samarbetspartierna och finansdepartementet visade att socialministern inte är ensam om att bestämma.  * Dagmar-pengarna, som försvann - och kom tillbaka.  * Stopplagen - som stoppades.  Delar av Dagmar-pengarna - som finansierar utvecklingsprojekt som Landstingsförbundets databas Väntetider i vården - lyftes i sista stund ur höstbudgeten av finansdepartementet. När v och Landstingsförbundet upptäckte detta, gick de till parallell attack.  Landstingsförbundets ordförande Lars Isaksson blev mycket irriterad och vände sig direkt till finansdepartementet för att kräva tillbaka pengarna.  Nina Fållbäck-Svensson, vänsterpartiets ledamot i Landstingsförbundets arbetsutskott och en dold makthavare, uppges av flera källor ha lobbat hårt för att få tillbaka Dagmar-pengarna via sina partikontakter, det vill säga Ingrid Burman (v), ordförande i socialutskottet.  Resultatet blev en trepartimotion från s, v och mp, som innebar att 186 miljoner kronor i Dagmar-medel återkom.  Mp satte stopp för förlängningen  Årets stora prestigeförlust för socialdepartementet var dock när mp plötsligt backade från sitt ja till en förlängning av stopplagen efter årsskiftet och tvingade regeringen att dra tillbaka sin proposition.  Så här gick det till:  Mikael Sjöberg fick mp:s nya ledamot i socialutskottet Kerstin-Maria Stalin att acceptera en förlängning av den tillfälliga stopplagen till slutet av 2004.  Det visade sig dock att hon inte hade förankrat uppgörelsen med mp-gruppen, som förklarade att mp inte skulle acceptera att lagen förlängs. Språkröret Peter Eriksson - känd agitator för det kommunala självstyret - var den som var ute i massmedia och förklarade varför mp tog strid i frågan.  Såsom socialutskottsledamot var det dock Kerstin-Maria Stalin som fick i uppdrag att skriva den motion som gick emot regeringens proposition.  Frågan är komplicerad för mp, som inte vill ha utförsäljningar av akutsjukhus - men som kraftfullt värnar det lokala självstyret.  Avvisandet av stopplagen understryker mp:s nya självständigare maktposition efter valet. Men sättet frågan hanterades på har skadat relationerna med socialdepartementet.  Samtidigt hävdar flera källor att vänsterpartiet genom sitt agerande ytterligare stärkt förtroendet hos såväl departementet som Landstingsförbundet.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev