Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Tumören gjorde känslorna viktigare

Publicerad: 16 november 2012, 11:44

Han har erfarenhet som få i vården. En elakartad hjärn­tumör gjorde honom till intensiv­vårdspatient mitt under pågående läkarutbildning.


Går det bra om jag tänder i taket? Den kvinnliga läkaren rör sig långsamt in i det mörka rummet. Hon stänger dörren som stått lite på glänt för att släppa in en lagom mängd ljus från sjukhuskorridoren utanför. Så tänder hon lamporna. Med ett fundersamt ansiktsuttryck tar hon fram en rostfri pall och slår sig ner vid sidan av rummets enda brits. Där ligger en man vid namn Anders Södergård med en blixtrande huvudvärk. Han har redan förstått att det som läkaren har att säga är allvarligt.

– Det såg inte så bra ut på röntgen, säger hon och tar en paus. Man såg en förändring. En tumör.

Anders Södergård läste då, på vårkanten 2006, termin sju på läkarlinjen i Uppsala. Han var 25 år gammal, vältränad och tyckte att livet var på topp när han en dag fick en kraftig huvudvärk som inte ville ge med sig. De första minuterna efter att han fått beskedet om tumören, stor som en limefrukt mitt i hjärnan, minns han inte. Det blev svart för en stund. Men han har tänkt mycket på läkarens sätt att leverera det svåra beskedet i efterhand. Han kallar det klanderfritt. Eftersom hon gav honom informationen i små portioner fick han tid att ta till sig det hon sade. Att läkaren själv blev tårögd när Anders kort därefter började ställa rationella frågor om prognos och behandling tycker han inte gjorde något.

– Förut sade jag alltid att man inte är professionell om man börjar gråta inför en patient men det har jag helt ändrat uppfattning om, säger han och fortsätter:

– Hon fick en tår i ögat och det var bara fint. Det visade att hon också berördes av det som hon berättade för mig.

Anders Södergård kan berätta historien som ett rinnande vatten. Det märks att händelseförloppet har bearbetats och analyserats om och om igen. Efter beskedet på akuten blev han inlagd på neuro­logen i väntan på magnetkameraundersökning och så småningom operation. Där ville han vara ensam. Men han bad om en radio som sällskap. När Monty Python-sången Always look on the bright side of life spelades grät och skrattade han om vartannat.

Tolv dagar senare genomfördes operationen. Den gick enligt planerna men en stor del av tumören kunde inte tas bort eftersom den satt svåråtkomligt mitt i hjärnan. Den visade sig dessutom vara av en elakartad och ovanlig form, så kallat centralt neurocytom. Vid uppvaknandet efter nio timmar på operationsbordet hade han till en början svårt att få fram rätt ord när han pratade. Han sade mm i stället för nej, bland annat.

– Jag var fascinerad av att höra min egen röst säga något annat än det jag tänkte, säger han.

De följande veckorna drabbades Anders av flera livshotande komplikationer. Bland annat stopp i en njure och flera massiva lungembolier. Därför blev han inte utskriven förrän efter 56 dagar på sjuk­huset. Då hade han blivit vårdad på flera av dess enheter och träffat en mängd olika läkare och sjuksköterskor. Senare på hösten fick han dessutom sex veckors strålbehandling för att tumören inte skulle börja växa igen. Att han var medicinskt kunnig tror han gjorde att både han själv och de behandlande läkarna fick lättare att distansera sig till situationens allvar.

– På så sätt kändes det nästan som om det inte var mig vi talade om. Det kan också ha varit orsaken till att jag inte en enda gång blev erbjuden att få prata med en kurator om mina känslor, säger han.

Anders är överlag imponerad av personalens bemötande. Någon hjälpte honom med humor genom en intimhygiensituation. En annan var extra lyhörd för hans känslor. Ett samtal beskriver han dock som riktigt obehagligt. Det kom vid ett tillfälle när han var särskilt sårbar efter att ha åkt in och ut på sjukhuset med ännu fler komplikationer efter den långa sjukhusvistelsen. Han gick då till en urolog för att prata om hur hans njure skulle plastikopereras.

– Han tittade på det senaste provresultatet och sade ”jaha, den går bara på 14 procent, men då tar vi bort den”. När jag kom ut kände jag mig nästan våldförd på. Efter allt jag gått igenom var det minsta problemet att ta bort njuren. Men han var alldeles för teknisk och gav mig inget medhåll i min känsloyttring alls, berättar han med ett bistert ansiktsuttryck.

Mot slutet av vårdtiden beskriver Anders hur han kände en enorm tacksamhet, främst mot de undersköterskor och sjuksköterskor som hade vårdat honom på nära håll. Det gjorde att han nästan hellre ville fortsätta arbeta som undersköterska än som läkare. Så blev det dock inte. I dag är han ­AT-läkare och går två gånger om året på kontroller för att se att tumören som är kvar inte har börjat växa. Han tror att tiden som patient har gjort honom till en bättre läkare eftersom han har mer förståelse för hur det är att vara sjuk.

Han har flera gånger befunnit sig i liknande situationer som sin egen fast på andra sidan. Då plockar han fram läkaren som gav honom tumörbeskedet.

– Jag har tagit med mig mycket av hennes sätt i mitt arbete. Framför allt att hon gav mig utrymme att säga vad jag tänkte och kände.

KARIN ANDER

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev