Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Nyheter

Våld ständigt hot på akuten

Publicerad: 28 november 2007, 08:55

Först kände hon ingen smärta, mest ilska. Undersköterskan Anette Björk blev sparkad i magen av en rasande man under vad som började som en helt vanlig dag på jobbet.


Han var stor och sprang ”på ett galet sätt”. Det syntes något i ögonen som inte var helt normalt. Men vem han var vet undersköterskan Anette Björk inte. Det enda hon vet är att han gav henne en karatespark rakt i magen och sedan försvann.

Anette Björk har arbetat på akuten på nuvarande Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge sedan 1976. Hon har varit med om hotfulla situationer förr, är van vid att anhöriga och patienter kan fara ut i våldsamma verbala påhopp på personalen när oron eller stressen i väntrummet blir för stor. Men hon kunde aldrig ana vad som skulle hända den där dagen för två år sedan, när hennes arbetskamrater och hon såg den store mannen komma springande, samtidigt som han bar på en kvinna.

­– Jag var uppe i matsalen och åt lunch. Så var vi några som skulle gå och lufta oss utanför. Vi gick mot närakuten. Plötsligt kom det en ganska lång kille med en kvinna i sina armar, berättar Anette Björk.

Kollegan Fredrik och hon undrade varför den storvuxne mannen sprang till närakuten – om kvinnan var så dålig att hon måste bäras borde han ta sig till den vanliga akutmottagningen. Men mannen sprang så snabbt att de inte hann stoppa honom.

– Vi gick tillbaka, men hann inte mer än innanför dörrarna så kom han med kvinnan i sina armar och vrålade: Ni kunde väl för fan säga vart vi skulle. Han hade uppenbarligen sett oss tidigare.

Fredrik försökte förklara för mannen att de inte vetat vart han var på väg, men den storvuxne mannen fortsatte att skrika åt dem.

– Det var fullt med folk omkring. Och bara för att försöka lugna ner honom sade jag: Snälla, sluta att gapa! Varvid han vände sig om och gav mig en karatespark i magen. Och jag är inte så stor, jag höll balansen, men det var nätt och jämt.

När mannen sparkat Anette Björk i magen vände han sig om och sprang in på akuten, fortfarande med kvinnan i armarna. Fredrik larmade väktarna och Anette Björk följde efter.

– Jag kände mig så kränkt och ledsen och arg – det var massor med känslor.

Ont gjorde det däremot inte, smärtan kom först senare.

Anette Björk såg att mannen lade ner kvinnan på en brits bredvid inskrivningsdisken och gick fram till honom. Rädd var hon inte, inte då. Hon tänkte bara: Hur kan han göra det här mot mig?

– Jag sade att jag tänkte anmäla – och då gick han emot mig igen. Men i just den sekunden kom väktarna.

Mannen lämnade kvinnan han burit på britsen och flydde, rakt genom akutmottagningen och in i ett rum där det satt en patient. Han hoppade ut genom fönstret i rummet och en väktare hoppade efter. Men eftersom det var ganska långt ner till marken stukade väktaren foten och lyckades inte hinna ifatt.
– Polisen kom ju, de kom snabbt. De letade igenom hela Flemingsberg, men hittade inte honom.
Anette Björk blev undersökt av en läkare. Då började rädslan komma, och chocken. Sedan åkte hon hem.

Hur kändes det?

– Inte så kul. Det var en i personalen som följde med mig hem till porten. Och väktarna följde med mig ner till bilen i garaget. Alla ställde upp till hundra procent.

Därhemma väntade Anette Björks dotter, som var i början av tonåren. Att berätta för henne att hennes mamma hade ett arbete där hon riskerade att bli misshandlad var inte så roligt, förklarar Anette Björk.
– Varje morgon var hon jätterädd när jag skulle gå till jobbet.

I en dag stannade Anette Björk hemma, det hade hennes fackliga ombud sett till. Men sedan gick hon tillbaka. Nu tror hon att det hade varit bättre att stanna hemma några dagar till.

– Jag skulle önska att det var obligatoriskt att man var hemma en vecka när något sådant här har hänt och låter det landa – och att man har telefonkontakt om det behövs, säger Anette Björk.

– Jag var gråtfärdig när jag gick tillbaka till jobbet.

Hennes chef frågade några gånger hur det var, men någon mer uppföljning från hennes egen arbetsplats blev det inte. En kvinna från Brottsoffermyndigheten hörde av sig, som hade fått information om händelsen via polisen. Och så fick Anette Björk träffa en beteendevetare från Previa för ett samtal.

Den storvuxne mannen som hade misshandlat henne förblev ett mysterium. Kvinnan som han bar i sina armar uppgav bara att hon hade ont i magen, men vem mannen var ville hon inte berätta. Polisen beslagtog hennes mobiltelefon, men fick inte tillräckliga ledtrådar från den.

Efter en tid fick Anette Björk och hennes arbetskamrat Fredrik komma till polisen på fotokonfrontation. När hon såg bilden på en av männen under konfrontationen fick Anette Björk en känsla av obehag, men hon var inte hundraprocentigt säker på att detta var mannen som hade sparkat henne. Och inte heller Fredrik eller något annat vittne var säkra.

– Så de lade ner fallet, det var synd, säger hon.

– Men jag vill ge en eloge till alla patienter i väntrummet som ville vittna. De såg ju allt, de satt som på Dramaten.

Nu har det gått två år. Anette Björk arbetar som vanligt, hon trivs med sitt arbete, som vanligt. Men tilliten har blivit lite naggad i kanten, förklarar hon. Och det känns mer otryggt i vissa situationer.

I ett försök att skydda personalen på akuten har dörrar satts upp, som ska hindra obehöriga att ta sig in från väntrummet. Men dörrarna har ingen större effekt, anser Anette Björk. När det följer med många anhöriga till en patient kan hon känna obehag.

– Det är så många som hänger över en, man måste få arbetsro. Det har hänt att vi har haft 30, 40 anhöriga till en patient här, säger hon.

– Jag kände mig lite tryggare när dörrarna och övervakningskamerorna kom – men det gör jag inte nu.

Även om direkta våldshandlingar tillhör ovanligheterna, så är personalen på akutmottagningen ständigt utsatta för olika former av hot och verbala trakasserier. Och det är framför allt de anhöriga till patienterna som står för påhoppen, ofta sedan de fått vänta länge.

– De kommer med oförklarliga kommentarer – de kallar oss idioter, ”du är inte riktigt klok”, ”vad gör du här?”, ”du är så ful”, alla möjliga varianter. Jag vet inte hur vi står ut med det här, säger Anette Björk.

– Ofta går någon ifrån och gråter, det pågår ofta, ofta. Ibland kan det vara så att de följer efter en, bakom disken.

Blir du inte förbannad då?

– Nej, jag vågar inte det. Jag vet inte vad som kan hända då. Det enda jag har sagt är ”nu har vi pratat klart, nu har jag informerat dig om hur vi prioriterar”. Men då kan de ju gå igång på det.

Och numera känner Anette Björk också en annan oro när hoten kommer. Är detta en anhörig som kan gå över gränsen? Ska det bli ett nytt våldsamt utfall?

– Man måste ha klara riktlinjer: Hur beter vi oss här? Det tror jag inte folk har en aning om – men ska vi acceptera vad som helst bara för att vi är vårdpersonal? säger hon.

– Man blir lite mer försiktig. Jag har ett ansvar, jag får inte lägga mig med näsan i vädret för jag har en dotter att ta hand om. Händer det mig något, så rubbas hennes tillvaro.

Dela artikeln:


Dagens Medicins nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev

Se fler branschtitlar från Bonnier News